Intresset för genren true crime tycks hela tiden öka, men inte hos mig; inte ens när välkände historikern och författaren Peter Englund gav sig på genren med Söndagsvägen från 2020 uppstod något intressant. Självbiografier är en annan genre där det sällan uppstår intressant litteratur och att kombinera dessa två bäddar för ett misslyckande som All den luft som omger oss av Tom Malmquist från 2019 visar. Något som intresserar mig ännu mindre är astrologi och liknande (utom en gång när jag skrev horoskop sedan leveransen till den tidning där jag då jobbade uteblivit, vilket faktiskt var kul). Alla dessa tre element finns i Linda Segtnans nya bok Åttonde huset så förutsättningarna för att jag skulle kunna gilla texten var rätt usla. (Den som tror att det nu ska komma ett men har alldeles rätt.) Men det finns tre faktorer som väger upp på den andra sidan. Hon är en debutant och jag är alltid nyfiken på mötet med nya författare. Nästan oavsett vad det handlar om kan man alltid uppskatta riktigt bra text, och det här är en debutant som verkligen kan skriva, hon har en stark språklig förmåga. Slutligen älskar jag nästan alltid nördar, människor som uppslukas av något specifikt med en närmast absurd intensitet, oavsett vad det gäller, och Linda Segtnan har i åratal uppslukats av mordet på en liten flicka för mer än sjuttio år sedan. Det finns också en del annat som gör mig till en nöjd läsare av denna text.
Om vi börjar med det självbiografiska så är det inte helt ovanligt att använda en självbiografisk form för ren fiktion men så tror jag inte det är här. Både författaren och (det namnlösa) berättarjaget är födda på nyårsdagen 1986, de bor nu på samma plats och de lever bägge tillsammans med en man som heter Justus Björk, så vi får nog utgå från att det verkligen är en självbiografisk text. Dessa delar handlar om processen för att skriva denna bok under fyra år, från våren 2018 till våren 2022; allt sökande efter material, kontakter med många olika människor, reflektioner kring det hon finner etcetera. Det handlar också en hel del om småbarnstidens våndor med den ständiga sömnbristen, otillräckligheten, slitaget på förhållandet, de ständiga kasten mellan lycka, utmattning, ilska och allt annat. När berättelsen startar är sonen Sam två och ett halvt år och under resan föds dottern Vivi. Igenkänningsfaktorn i det senare är hög för alla föräldrar, det är välskrivet, men egentligen måttligt intressant; alla föräldrar har själva upplevt det och alla som läser böcker har mött likartade skildringar tidigare. Men det fungerar ändå väl som fond för den egentliga berättelsen och här finns naturligtvis kopplingar till det aktuella fallet när det gäller föräldraskapets vånda och barns uppväxtvillkor.
Linda Segtnan är inte lika välkänd som Peter Englund men även hon är historiker och har sysslat en hel del med att gräva fram historiska berättelser, inte sällan obehagliga, levererade bland annat som texter för historiska stadsvandringar eller i podd-form. Det är i samband med research för en beställd kommunal stadsvandringstext som hon våren 2018 i mikrofilmarkivet på Kungliga biblioteket får syn på en liten tidningsnotis från en annan kommun, Perstorp. Där finns bilden på en nioårig flicka, tagen innan hon mördades, och det är något i flickans blick som fångar henne. ”Det är i den stunden befruktningen sker och en besatthet börjar växa i min mage.”
Bokens undertitel är Till åminnelse av en flicka och den flickan är Birgitta Sivander, hon som finns på bilden i tidningen, och under åren som går efter den där vårdagen 2018 gräver författaren fram mängder av material om henne, hennes familj, omgivningen, själva mordet, utredningen och mycket annat. Hon börjar sommaren 1935 på finska Hangö där Margit Bratt, från en fin Stockholmsfamilj, träffar den unge civilingenjören Valdemar Sivander. De förlovar sig samma sommar och gifter sig i maj året därpå. Då är Margit redan gravid och första december får de sitt första barn, sonen Karl, han som blir Birgittas storebror och som fortfarande lever, författaren har pratat mycket med honom. 20 augusti 1938 föds Birgitta på barnbördshuset Pro Patria på Kungsholmen. 1941 kommer lillebror Erik och sex år senare lillasyster Eva. Styrda av Valdemars jobb flyttar familjen runt en del, bor under en tid i Skellefteå där han arbetar på Rönnskärsverket, innan de hamnar i skånska Perstorp 1944.
Fredagsmorgonen 7 maj 1948 klagar då nioåriga Birgitta på att hon har ont i magen så hon slipper gå till skolan den dagen. När föräldrarna åkt blir hon snabbt bättre, övertygar barnjungfrun Cecilia om att hon ska få gå ut. Hon cyklar längre bort än hon gjort tidigare, längre än hon får, och kommer så småningom hem med några fina buketter, hon gillar att plocka blommor. Efter middagen ger hon sig iväg igen vid sjutiden, men nu är hennes cykel borta, storebror Karl har tagit den till sin fotbollsträning. Hon går till idrottsplatsen och tittar på en stund, pratar med flera, sedan går hon upp mot skogen och är borta.
På kvällen växer oron hos föräldrarna, hjälp inkallas och sökandet börjar. Vid tretiden på natten hittar en stor skallgångskedja först Birgittas träskor och en stund senare hennes döda kropp under en hög med stenar i ett vattenfyllt dike.
Vi får följa utredningen som rör sig åt olika håll. På fabriken finns en hel del arbetare från andra länder som betraktas med misstänksamhet av polisen. Här finns bland andra familjen Sommer som har Sudettysk bakgrund. Sonen, fjortonåriga Bengt Sommer, blir så småningom den huvudmisstänkte. Eftersom han är minderårig kan han inte dömas och därmed inte heller frias i en rättegång. Han utsätts för mängder med förhör under lång tid, nekar hela tiden men tas av myndigheterna från familjen och placeras på olika hem och på en psykiatrisk klinik. Så småningom uttalar sig polis om att fallet är uppklarat, att Bengt Sommer är den skyldige. Även om han inte får någon formell dom så döms han ändå, bestraffas på alla tänkbara sätt. Han lever fortfarande, författaren har sökt honom flera gånger utan att få svar.
Författarens detaljerade genomgångar visar på en mycket svag bevisning mot denna fjortonåring. Hon tar också fram olika alternativ som aldrig egentligen undersöktes. Hon gräver också i andra likartade ungflicksmord liksom i andra mord med unga förövare. Hon tar hjälp av mordutredare, profilerare och många andra, hennes material är gediget.
Hon rör sig mellan de självbiografiska delarna om det egna familjelivet i nutid, redovisning och resonerande kring olika delar av materialet samt skickliga gestaltningar av det som hände då för mer än sjuttio år sedan. Här finns en integritetsproblematik: trots att de var så länge sedan var många av de berörda barn då och flera lever fortfarande. Hon väljer en medelväg med fiktiva namn på många inblandade men verkliga namn på poliser och andra myndighetspersoner.
Jag kan verkligen älska magisk realism som ett kraftfullt verktyg för att bygga fängslande fiktion; naturligtvis i Gabriel García Márquez mästerverk Hundra år av ensamhet från 1967 men även hos många andra som till exempel Eva-Marie Liffners underbara Vem kan segla från 2019 eller varför inte en av årets bästa svenska böcker, Magnus Dahlströms Vesalius. Jag har mycket svårare för likartat i en självbiografisk text. Författarens ständiga upplevelser av Birgittas närvaro i sitt liv, många referenser till astrologi och liknande är prövande. Själva titeln Åttonde huset refererar till horoskopens dödshus, det som ska berätta hur man kommer att dö. Det försonande för mig är att det är så välskrivet.
Fram växer en del intressanta tankar om fördomar och särskilt om föräldraskap, om barns uppväxt, om vad som gör oss till de vi blir, på gott och ont. Men det som mer än något annat gör mig läsglad är författarens nördiga besatthet för ämnet, den smittar via hennes imponerande skickligt broderade bokstäver.
Författaren
Linda Segtnan, född 1986, bor i Stockholm, har en kandidatexamen i historia och är skribent inom samma ämne. Åttonde huset är hennes debutroman.
Anders Kapp, 2022-10-02
Bokfakta
- Titel: Åttonde huset.
- Författare: Linda Segtnan.
- Utgivningsdag: 2022-09-20.
- Förlag: Bonniers.
- Antal sidor: 376.