Dags för en ny svensk spänningsdebutant. I sin första bok, Silverfjärilen, använder Linda Schönbeck en mycket klassisk grundkonstruktion inom spänningslitteraturen: något elände hände för länge sedan och efter att ha mognat under lång tid exploderar detta med förfärliga konsekvenser mycket senare. Konstruktionen innehåller ofta, även här, oklara identiteter och släktförhållanden. Igår skrev jag om en text som använder samma koncept, men som då också lagt till väl många andra klassiska komponenter, något som den här författaren undviker vilket är mycket klokt. Man skulle naturligtvis kunna gnälla över att det inte är särskilt originellt att använda klassiska modeller men det är faktiskt rätt få texter som har en originell grundkonstruktion; det handlar mer om hur man tillämpar en redan existerande form och i det här fallet görs det på ett imponerande sätt. En riktigt stark debut som tyvärr drabbats av ett stort problem.

Det här är starten på en serie som kallas Bjäremorden vilket berättar om platsen, ett av Skånes två vackra hörn, här den nordvästligaste delen. Jag vet inte om det bara är platsen som kommer att vara återkommande eller om huvudpersonerna också är tänkta att komma tillbaka. Gärna det senare för de två dominerande karaktärerna är riktig bra.

Vi har Max Carlberg, en skicklig polis som passerade femtio för flera år sedan och är rätt sliten. Han jobbar i huvudsak som utredare av grova brott i Helsinborg men är bosatt i Södra Utmarken, en stadsdel i Ängelholm. Han är gift sedan länge med Sussie och de fick två barn, Erik och Elsa. Elsa är nu femton men hennes storebror finns inte kvar, för nio år sedan dog Erik i sviterna av en olycka då han blev påkörd av en rattfyllerist. Förlusten drabbade familjen hårt, föräldrarna sörjde på olika sätt. Max slutade ta hand om sig själv, åt sig tjock, har knappast någon kondition alls. Sussie kämpar hårt med en diet som kan vara bra för hans hälsa men med måttlig framgång. För en månad sedan hade Max också lyckats kapa hälsenan under en fotbollsmatch med kollegerna så nu behöver han en krycka för att hjälpligt kunna ta sig fram i den tidiga sommarvärmen. Kan ibland vara rätt sur och vresig, men skicklig är han.

Den andra huvudpersonen, Frida Hammarsten, hade faktiskt Max som lärare på polishögskolan så de har träffats tidigare. Det hon då inte visste var att de också träffats mycket tidigare än så, Max var nära vän med hennes föräldrar Bengt och Dorotea och har träffat henne många gånger när hon var riktigt liten. Bengt var också polis och Max chef och mentor under hans tidiga år som polis. Frida hade från början en bra uppväxt men föräldrarna dog i en bilolycka när hon var ung och då hamnade hon hos en fosterfamilj där hon for riktigt illa, sexuellt utnyttjad av fosterpappan Stig vilket skadat henne för livet, fick ingen hjälp alls av fostermamman Agneta eller skolans kurator, de enda två hon vågade vända sig till, har som vuxen i princip inga nära relationer alls, litar inte på någon. Som polis går hon ofta över gränser, bland annat har hon satt dit fosterpappan som nu avtjänar ett långt fängelsestraff för ett brott som han inte alls var skyldig till.

Just nu är hon under utredning för ett annat tveksamt agerande, tillfälligt avstängd från jobbet som utredare vid Stockholmspolisen har hon rest tillbaka till Ängelholm för att möjligen renovera föräldrarnas mycket förfallna stuga i Magnarp, norr om staden. I upptakten står hon vid föräldrarnas gravsten i Munka-Ljungby och ser på avstånd (med viss tillfredställelse) hur hennes fostermamma Agneta begravs. I rabatten runt graven hittar hon ett fint smycke, ett hårspänne, en silverfjäril.

Det är 27 maj och vi får träffa nittonåriga Emma Svahn som gör sig riktig fin för kvällens stora studentfest hemma hos Elias Klarén, ett riktigt svin men från en mycket rik familj så han har ändå hög status i skolan. På festen finns obegränsat med dyr champagne och även en del piller av olika slag. Emma blir full, försvinner från festen under natten. Morgonen efter hittas hon död och korsfäst i en gammal sliten sjöbod nära hamnen i Skälderviken i Ängelholm, inte långt från huset där festen ägde rum. I blodet under hennes skändade kropp finns en berlock i form av en silverfjäril. Det blir Max Carlberg som får ansvaret för utredningen.

Dagen efter håller Frida på med stugan i Magnarp när hon hör skrik nerifrån bryggan vid hamnen där flera familjer samlats, någon har hittat en skalle, ett kranium. Frida springer dit och ser till att få undan alla människor från fyndet; visserligen är hon just nu avstängd, men hon är ändå polis. En äldre man dyker upp, uppenbarligen pensionerad sedan länge, och presenterar sig som Ernst Ymer, före detta rättsläkare (utvecklas till en riktigt underhållande bikaraktär). Tillsammans undersöker de fyndet; det finns ett skotthål i pannan och intrasslad i det hår som finns kvar på skallen finns ett hårspänne, en silverfjäril.

Skallen identifieras ganska snabbt. Den hör till ett fall som Fridas pappa Bengt ansvarade för och som så småningom skrevs av som en familjetragedi på en mindre båt ute till havs där en man dödat sin fru och sin dotter för att sedan ta sitt eget liv. Under renoveringen av stugan hittar Frida gamla handlingar som visar att hennes pappa kanske inte varit riktigt nöjd med det utslaget. Frida startar en egen utredning, olämpligt med tanke på situationen naturligtvis men det struntar hon i.

Utöver Max och Fridas berättarperspektiv får vi också återkommande historiska kapitel från samma geografiska område. De börjar redan 1939 och vi träffar unga Alma, hårt hållen av sin välbeställda far som kan vara riktigt elak, inte minst när han är full – och det är han rätt ofta. Men den här kvällen ser hon fram emot; hon ska spela dragspel på Myllefallets dansbana i Fogdarp. Där träffar hon Ralph, en stilig ung man på tillfälligt besök från USA för att utforska en del av familjens rötter. Han kan en smula svenska och hon en smula engelska så de kan prata hjälpligt med varandra. Alma kommer alltid att älska minnet av honom och ett tydligt minne är en växande mage, hennes livs första sexuella erfarenhet ledde också till en graviditet. Hon blir utslängd från familjen och vi får följa vad som händer med henne och hennes efterkommande ända fram till nutid.

Nutidsberättelsen rör sig under knappt två veckor, 27 maj till 8 juni, men det är mycket som händer under dessa dagar. Vi får lära känna många intressanta människor i en skånsk miljö som skrivs fram på ett mycket levande sätt; intrigbygget är också djupt imponerande, spännande och läsvärt, det här är en riktigt stark debut på de flesta sätt.

Problematiskt är att texten innehåller alldeles för många fel. Fel är oundvikliga när det gäller texter på flera hundra sidor, men när de blir för många stör de läsningen. Av efterordets tacktal att döma har författaren haft ett antal vänner som läst, men det räcker inte. Det finns en naturlig vänskapsbias som innebär att de läser alldeles för välvilligt och författaren själv är så dags hemmablind. Det krävs en professionell textgranskningsprocess på flera olika nivåer, hela vägen från språklig kvalitet, berättarteknik och handlingslogik ända ner till enkla stavfel och det är en viktig roll för bokförlagen. Här har denna process misslyckats.

Några exempel:

• ”… så att inte hela skiten föll platt och katastrofen i den uppbyggda relationen raserades.” En raserad katastrof blir bara en konstig sorts dubbelnegation.
• ”Under bryggan låg en skalle och guppade.” Kranier flyter knappast.
• ”… hon hade inte förbokat, utan ringde någon timma innan.” Alltså har hon förbokat, hon kommer inte in på hotellet och frågar efter ett rum.
• ”… men ont blod förgås inte så lätt.” Man kan säga att något ”skapar ont blod” och ”ont krut förgås inte så lätt” är ett konstigt (felöversättning från tyska) men ändå etablerat uttryck.
• ”Via DNA-bevis kunde … strykas från misstanken eftersom man kollat fingrar på alla.” DNA och fingeravtryck är olika saker.
• ”De mönstrade tightsen satt finlemmat kring hennes kropp, markerade hennes välformade rumpa som gungade i takt med musiken.” Ordet ”finlemmat” finns knappast. En person kan vara ”finlemmad” vilket innebär att lemmarna, alltså kroppsdelarna, är fina i betydelsen små /tunna / smala. En finlemmad person kan nog ändå ha en ”välformad rumpa” men den gungar sannolikt inte, den är nog fast.
• Det finns väldigt många synonymer till ”vaginan” men ”mummeltån” har jag aldrig hört tidigare (det har inte SAOL eller Google heller).

Det finns mycket mer än så. Trist att en debutant ska drabbas av detta. Hoppas innerligt att det går bättre i fortsättningen, det är författaren absolut värd!

Författaren

Linda Schönbeck är född 1973 och arbetar till vardags som gymnasielärare i samhällskunskap och historia i Ängelholm. Silverfjärilen är hennes debut.

Anders Kapp, 2023-07-06

Bokfakta

• Titel: Silverfjärilen.
• Författare: Linda Schönbeck.
• Utgivningsdag: 2023-06-30.
• Förlag: Bokfabriken.
• Antal sidor: 333.

Länkar till mer information

• Läs vad andra skriver om boken.