Inledningen är fantastisk! Vi har läst äckliga skildringar av människoföraktande och champagnevaskande överklasslynglar runt Stureplan men de är söndagsskoleberättelser när man jämför med denna text om vad som händer när bloggosfären firar sin drottning Nina på Konserthuset vid Hötorget i Stockholm. Det är äckligt bra med stark betoning på bägge orden.

I sin debutroman Fadertabberaset berättar Linda-Maria Grönkvist om bloggstjärnan Nina som gått genom livet utan någon kontakt med sin biologiska pappa Martin. Men det får hon nu. Via en dejtingsajt. Och Martin har ingen aning om att den kvinna han fått kontakt med är hans dotter. Upplagt för både desperat dramatik och komik i stora mått i en riktigt imponerande debut.

I efterfestens kompakta rusdimmor efter bloggalan gör Nina något riktigt korkat: under falskt namn registrerar hon sig på dejtingsajten Unicorn där hon hittat sin pappa. ”Han kallar sig M-Man. På den första bilden står han på knä och kysser en medalj som skymmer nästan hela ansiktet. Nina klickar upp nästa. De bruna ögonen tittar rakt på henne. Hon stirrar tillbaka. Lockigt hår, den lilla men förhållandevis fylliga munnen och den svaga buktningen på näsan. Allt stämmer, även om han är äldre. Hon torkar svettdroppen på överläppen och vänder bort blicken. Det känns som att han vet att hon tittar på honom. I hennes fantasier råkar de kliva på samma buss, eller får borden bredvid varandra på någon restaurang. En dejtingsajt är inte samma sak. Det finns ingen naturlig öppning. Hon försöker få fatt i fladdret under huden.”

Det är upptakten för en text som växer fram i ett växelspel mellan Ninas och Martins olika perspektiv på den relation som successivt utvecklas, men även på deras olika liv.

Martin stack när Ninas mamma blev gravid och han har hållit sig undan från dem bägge två sedan dess. Det hade varit enkelt att göra honom till en ond man, en rätt platt karaktär. Men den fällan undviker Linda-Maria Grönkvist skickligt. Han växer fram som en levande och komplex karaktär, kanske en av alla dessa män som inte riktigt lyckas växa upp från tonårsbilden av sig själva, men för den skull inte en ond människa, det blev som det blev och fram växer en viss förståelse över varför.

Kanske är det en aning ojämnt och kanske resten av texten inte når upp till inledningens skyhöga nivå, men det här är ändå en fantastisk debut. Förlagstexten säger att detta är en bok om identitet och längtan efter att lära känna föräldern man aldrig hade, om desperation och smärta och visst är det sant men förutom allt det så är texten också ett aktuellt tidsdokument som med lekfullt skickliga formuleringar, ibland verkliga tivolispegelkonstverk, gapskrattar åt många av samtidens absurditeter. Bland mycket annat finns en helt underbar runkscen som fungerar oemotståndligt karaktärsutvecklande (alltså utvecklingen av den karaktären). Rasande skickligt!

Linda-Maria Grönkvist använder sina personliga erfarenheter av en frånvarande biologisk pappa men i övrigt skiljer sig hennes historia nästan helt från karaktären Nina. Det fina omslaget är faktiskt en tavla som hennes biologiska pappa målat. Han är konstnär och de två har numera fått kontakt med varandra. En fin extra dimension till denna bok.

En fundering: I texten finns en del av Ninas inlägg på sin superpopulära blogg. Jag har faktisk ingen koll alls på bloggosfärens verkliga drottningar, med sina horder av följare, men är deras inlägg verkligen så triviala som Ninas? Hon är vinnaren på den stora galan vilket innebär att hon måste vara riktigt stor och ändå får hon förvånansvärt få kommentarer?

Ibland blir det svårt med trovärdigheten. Är det ens möjligt att i många år hålla kontakten med sin farmor, men inte med sin pappa; inte minst när denna farmor har kontinuerlig kontakt med sin vuxne son?

Förlaget har inte lyckats helt med redigeringsjobbet. ”Mortlars” är flera mortlar i obestämd form genetiv, men det som avses i sammanhanget är ”mortlas”, alltså en verbform. Restaurangen vid Björns trädgård på Söder serverar inte ”vin upp till kanten”. Det finns litet för många sådana exempel.

Var en smula fundersam till titeln. Tabberas tror jag de flesta av oss primärt associerar till en av Astrid Lindgrens mest kända scener, när Emil i Lönneberga bjuder in fattighjonen för att frossa på julmaten i Katthult, de gör rent hus, tömmer förråden. Betydelsen kan dra sig mot fullständig ödeläggelse och riktigt så långt går det inte i denna berättelse. ”Pappatabberaset” hade låtit bättre men kanske är det så att konnotationerna till ”fader” drar sig mer mot den biologiska betydelsen och ”pappa” mer mot den sociala rollen?

Ryggmärgen tyckte inte om avslutningen men när tanken tagit sig upp till hjärnan insåg jag att den är den smartast tänkbara. Strålande debut och det ska bli spännande att följa henne i fortsättningen.

Författaren

Linda-Maria Grönkvist, uppvuxen i Sandviken, sa upp sig från jobbet, köpte en folkabuss och lämnade ekorrhjulet för ett liv med skrivande. Efter några år i Skåne med bland annat Lunds författarskola och skrivresor ut i Europa med bussen, hunden och surfbrädan, färdigställde hon sitt första romanmanus.

Folkabussen, även kallad Skrivarbussen i sociala medier, står i nuläget parkerad i Utomskogen i Hälsingland där Linda-Maria blandar husrenovering och matande av höns med skrivande på bok nummer två.

Anders Kapp, 2020-06-15

Bokfakta

• Titel: Fadertabberaset.
• Författare: Linda-Maria Grönkvist.
• Utgivningsdag: 2020-04-27.
• Förlag: Eget (Ekström & Garay) .
• Antal sidor: 192.

Länkar till mer information

• Du kan läsa mer om boken här.