Som ingen annan kan Lina Wolff förena det höglitterära och det meningsfulla med burlesk komik och nu excellerar hon i detta med nya Promenader i natten som kommer ut i dag. För länge sedan läste jag en studie om rädslor, vad människor är mest rädda för och ett rätt vanligt svar handlade om rädslan för att bli avslöjad; särskilt människor med ”fina” positioner i tillvaron uppfattade sig som någon sorts skådespelare, att de uppträdde i en roll, att risken var stor för att de skulle kunna genomskådas, att någon skulle kunna utropa: Kejsaren är naken! Uttrycket uppfattas som ett citat från H.C. Andersens saga Kejsarens nya kläder från 1837 (baserad på en mycket äldre berättelse) men det är nog inte riktigt sant, där formuleras det något annorlunda även om innebörden är densamma. Delvis skulle Wolffs nya bok skulle kunna uppfattas som en parafras på denna saga men på ett alldeles eget sätt. Det här är en drömsamling, fyrtio drömmar samlade under lika många dagar; det finns ingen tänkbar läsare som inte då och då skrattar högt på vägen genom den rätt korta texten, kanske ibland ett skratt färgat av ett uns smärta.

För denna texts tillkomst kan vi tacka Marcus Aurelius, romersk kejsare 161-180, också stoisk filosof och författare till Självbetraktelser (Meditations på engelska), ett verk som haft en hel del betydelse i idéhistorien. Här finns olika tankar och slutsatser nedtecknade i en fragmentarisk, dagboksliknande form, ett exempel: ”För ingenting härstammar från ingenting, precis som ingenting återvänder till ingenting, så därför måste våra tankar, vårt sinne, komma från någon källa” (egen översättning, mitt ex är på engelska).

Mycket oväntat återvänder han nu som viktig karaktär i denna text när han i inledningen besöker författaren; hon ligger sömnlös i vånda över den roman hon just nu håller på att skriva. Hon frågar varför han besökt henne. ”Jag har kommit för att säga att du inte ska misströsta, svarade han, du behöver inte sluta skriva, du behöver bara renas.” Han menar att hon måste renas från ”fåfänga, egoism och oförmåga”.

Han ger henne också en metod för detta renande, hon ska ”under fyrtio dygn återknyta kontakten med dina inre, nattliga landskap. Du ska drömma och skriva ner dina drömmar …” De för ett resonemang som bland annat handlar om att hon måste lära sig att acceptera det obegripliga; ”För utan mysterium blir vår existens lika intetsägande och grå som en parkering i Eslövs industriområde i november.” Det är första, men absolut inte sista, gången jag skrattar högt under läsningen.

Varför just fyrtio, undrar hon. Han refererar en del till Bibeln och konstaterar ”att fyrtio är den själsliga reningens tal och därmed det som jag funnit mest lämpligt för dig i den här situationen.”

Sagt och gjort. Efter inledningen får vi fyrtio drömmar och slutligen ett ”Uppvaknande”.

Drömmarna är mycket olika; de kan vara en knapp sida och ibland betydligt längre, det är berättelser som kan handla om allt möjligt, inte sällan dråpliga skrönor som lockar till skratt, ibland inslag av magisk realism, ibland inslag som återkommer i flera drömmar. Här finns också en hel del självironi, författaren driver med sig själv och sina verk.

Redan i inledningen finns en diskussion om förställning som på väldigt olika sätt återkommer genom boken; vad skulle det helt oförställda kunna vara, vad är konsekvenserna av det förställda, det falska, i olika sammanhang, vad händer när förställningens fasad rasar?

Under läsningens gång markerade jag många underbara citat för användning i denna text, men det skulle ju vara elakt mot dig, ta ifrån dig glädjen över att upptäcka dem själv, så jag låter bli. Men jag har sällan mött något liknade när det gäller intelligent fantasirikedom.

Wolff finns självklart med bland samtidens största svenska skönlitterära författare och i texterna anas en del samband med åtminstone två av de andra samtida giganterna. I två av texterna förenas styckmord och Maurice Ravels fjorton minuter långa Boléro från 1928. En naturligtvis helt absurd kombo som jag faktiskt känner igen, använde den själv i en text om Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis 2018 och ler stort åt ytterligare en av tillvarons många underliga nycker. Där är det en kvinna som styckmördas och hos Wolff kommer nu vedergällningen; här är det en kvinna som styckmördar sin vedervärdige man.

Wolff refererar återkommande till Inger Christensen, dansk poet, romanförfattare, dramatiker och essäist. Det gör också Amanda Svensson i sin senaste roman Själens telegraf, bland annat citatet ”Allt vi äger har vi stulit från varandra” är viktigt för den bokens tematik.

Det enda jag har svårt för är förlagstexten som om dessa drömmar säger: ”framför allt ger de oss unik och ofiltrerad insyn i den kreativa smältdegel som formar det vi kallar litteratur.” Jag förstår ingenting och tycker inte alls om den pompösa attityden. Det Lina Wolff gör är vad bara stora skönlitterära författare klarar av; att utgå från något personligt och göra det allmänmänskligt. Skräcken för att jag ska bli avslöjad, att min förställning ska krackelera, är sannolikt den vanligaste skräck som finns, den har inget som helst specifikt samband med författare eller litteratur, det bara råkar vara den personliga värld som Wolf har att utgå ifrån.

Och så tycker jag att ”orange” bör betraktas som oböjligt.

I övrigt är jag bara uppfylld av beundran och läsglädje.

Författaren

Lina Wolff är född 1973 i Lund, där hon också bor idag. Hon har också varit bosatt i Italien och Spanien där hon jobbat som tolk och handelsagent. Hon debuterade 2009 med novellsamlingen Många människor dör som du. Romanen Bret Easton Ellis och de andra hundarna från 2012 fick Tidningen Vi:s litteraturpris och rönte framgångar i engelsk översättning. Hennes tredje bok, De polyglotta älskarna belönades bland annat med Svenska Dagbladets litteraturpris och Augustpriset för bästa skönlitterära bok 2016. Romanen Köttets tid från 2019 blev även den lovordad i pressen och tilldelades Aftonbladets litteraturpris med motiveringen ”Lina Wolff liknar ingen annan i den svenska samtidslitteraturen: hon väjer varken för begärets eller inbillningens kraft. Med den mörka och skruvade tredje romanen Köttets tid både befäster och förstärker hon sin egenart. Något så komplicerat som en roman om köttet och själen förmår samtidigt vara oavlåtligt underhållande. Lina Wolff är vild, absurd, brutal och rolig.” 2022 utkom Djävulsgreppet som nominerades till såväl Augustpriset som Dagens Nyheters kulturpris. Hon har också fått andra priser och finns översatt till tjugotalet andra språk.

Lina Wolff är även verksam som översättare och har bland andra översatt Samanta Schweblin, Roberto Bolaño och César Aira. För sin översättning av Natt i Caracas av Karina Sainz Borgo nominerades hon till Kulturhuset Stadsteaterns Internationella litteraturpris 2020 och hennes nyöversättning av Gabriel García Márquez klassiker Hundra år av ensamhet har uppmärksammats och hyllats brett.

Anders Kapp, 2024-11-08

Bokfakta

• Titel: Promenader i natten.
• Författare: Lina Wolff.
• Utgivningsdag: 2024-11-08.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 146.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Hundra år av ensamhet.
• Kapprakt om Djävulsgreppet.
• Läs vad andra skriver om boken.