Lina Wolff tillhör definitivt eliten bland nu aktiva svenska författare. Även som översättare. Det senaste jag läste av henne var nog av det senare slaget, den fullkomligt lysande nyöversättningen av Gabriel García Márquez underbara Hundra år av ensamhet. Så det var med höga förväntningar jag började läsa hennes nya Djävulsgreppet och visst, naturligtvis är det välskriven prosa och bra berättat men sakta sjunker humöret ändå; är ytterligare en av alla autofiktiva relationsskildringar om en kvinna som fastnat hos en narcissistisk och våldsam man verkligen vad vi längtar efter? Jag förstår det reella problemet, det finns sorgligt nog alltför många usla män, jag förstår också det egenterapeutiska behovet, det kan finnas ett tvingande behov av att försöka skriva av sig eländiga erfarenheter, men det innebär inte att det alltid blir bra litteratur och just denna marknad känns övermättad. Men även om du skulle känna som jag så kämpa på, den här berättelsen består av två delar där den första delen är den nödvändiga ärtsoppan innan belöningen kommer i form av den andra delens läckra pannkakor (ursäkta liknelsen, ovanligt fånig). I del två kommer en explosion av fantasirikedom, en svart humor och ett skruvat mod som inte står Márquez efter och som lämnar en lycklig läsare när berättelsen tar slut på sidan 271.
Texten har en autofiktiv form men om den verkligen är baserad på egna erfarenheter visste jag inte när jag läste den, den formen kan ju också vara rent fiktiv, ett litterärt grepp. Men så läste jag en intervju med författaren för några dagar sedan och berättelsen bygger verkligen på hennes egna erfarenheter från en tid när hon bodde i Italien. Om det är så eller ej spelar naturligtvis stor roll för författaren men rätt liten roll för oss läsare.
I vilket fall som helst möter vi i inledningen en trettiotvåårig kvinna, det namnlösa berättarjaget, som kommer någon annanstans ifrån, från en ”mycket karg trakt”, vi gissar Sverige, men som kommit till Florens för att gå en tolkutbildning. Där träffar hon en man, också han namnlös, med rötterna från sydligaste Italien. Det är en mycket passionerad relation. Om honom tänker hon tidigt att han är ”en harmlös liten tjockis” men det visar sig att hon har fel. I relationen växer han, hon lär honom hur han ska klä sig, hans attityd förändras, blir ”manligare”, kärleken ger honom en ny utstrålning som gör honom attraktiv även för andra kvinnor.
Namnlösheten är en sanning med modifikation. Hon kallar honom ”Den renlige”, han duschar ofta. Han kallar henne för Minnie Mouse, ”han har alltid velat ha en kvinna som är tyst som en mus, en Minnie Mouse som inte stör.” ”Starka kvinnor gör oss män svaga. Om vi inte får vara starka, vad ska vi då göra av all vår manlighet.” Så de kallar varandra ofta Mickey och Minnie. Här finns alltså ett unket könsrollsperspektiv som han bär med sig från sin uppväxt, som hon vävs in i, och som bara kommer att bli värre.
Det finns också ett klassperspektiv. Hon är både utbildad och bildad på ett sätt som han inte är. Författaren gillar uppenbart ordet polyglott, hon vann Augustpriset 2016 för romanen De polyglotta älskarna, och kanske beror det på att hon själv är polyglott, alltså flerspråkig. Polyglott kan också ges en vidare betydelse som en sorts bildningens rikedom, förmågan att kunna se på tillvaron från olika perspektiv. När berättarjaget beskriver mannen som ”monoglott” tycker jag att det både är kul och träffande. Det har också en växande reell generalitet i en tid när statistiken visar att kvinnor under rätt lång tid överträffar män radikalt i alla delar av utbildningssystemen, vilket sannolikt inte är så lyckat när det gäller utvecklingen för mäns våld mot kvinnor. Mot denna klassmässiga underlägsenhet ställer mannen ibland sin överlägsna fysiska styrka. Det är också vad ”Den renlige” gör.
Det rullar på. Det är mycket välskrivet kring alla turer där de två försöker manipulera varandra. Fyndigt, intelligent, drabbande; man kan och bör ösa lovord över texten men ändå – vill jag verkligen läsa denna berättelse en gång till? Som en psykolog kvinnan träffar säger: ”Ni är inget unikt, inget särfall, er tragedi är inget som bara ni är med om. Det finns hyllmeter av böcker om sådana som ni …” Psykologen tycker att kvinnan är ”oerhört korkad” som inte bara går direkt.
Men så händer något. På sidan 137 tar den första delen slut och i den andra delen förändras berättelsen, successivt skruvas den fantastisk skrivna, men ändå rätt tråkiga, vardagsrealismen över till något helt annat där författaren, små steg i taget, tänjer allt mer på realismens gränser för att skapa en svart fantasirik fiktion med starka scener; det blir stor litteratur hela vägen till en perfekt avslutning. Tack för det!
Författaren
Lina Wolff är född 1973 i Lund, där hon också bor idag. Hon har också varit bosatt i Italien och Spanien där hon jobbat som tolk och handelsagent. Hon debuterade 2009 med novellsamlingen Många människor dör som du. Romanen Bret Easton Ellis och de andra hundarna från 2012 fick Tidningen Vi:s litteraturpris och rönte framgångar i engelsk översättning. Hennes tredje bok, De polyglotta älskarna belönades bland annat med Svenska Dagbladets litteraturpris och Augustpriset för bästa skönlitterära bok 2016. Romanen Köttets tid från 2019 blev även den lovordad i pressen, nominerades till Sveriges Radios romanpris och Eyvind Johnson-priset samt tilldelades Aftonbladets litteraturpris. Hon har också fått andra priser och finns översatt till tjugotalet andra språk. Även i sin roll som översättare är hon prisbelönt.
Anders Kapp, 2022-08-05
Bokfakta
- Titel: Djävulsgreppet.
- Författare: Lina Wolff.
- Utgivningsdag: 2022-08-05.
- Förlag: Bonniers.
- Antal sidor: 271.