Om någon skulle samla statistik kring när ”nu” är i litterära samtidsskildringar är jag övertygad om att siffrorna skulle visa en peak för 2019, många författare har undvikit vår senaste pandemi och alla de förändringar den medförde för vardagslivet. Lina Kumlin gör tvärt om i sin intressanta debutroman Staden I råttans år där ”nu” är just våren 2020 när pandemin slår till och drabbar allt fler människor. Det är en kollektivroman, en sorts mosaikroman, till formen ungefär som omåttligt populära filmen Love Actually där vi rör oss mellan ett antal helt olika berättelser som så småningom vävs samman. Men den filmen är en romantisk komedi och den här debutromanen är allt annat än det. Pandemin, och dess hantering, är bara en av många omänskligheter som människorna på något sätt måste försöka hantera i sönderfallande samhällen med växande klyftor, sprängningar, skjutningar, rasism och andra krigsliknande tillstånd. Framme på scenen finns olika delar av Stockholm men i fonden finns också Guatemala som exempel på hur samhällen kan slitas sönder, med de koloniala vågor som först Spanien och sedan USA just där var ansvariga för. När jag nu försöker sammanfatta låter det rörigt, men det är det inte alls i läsningen av denna starka text som ställer frågan: Hur kan mänsklighet överleva i en omänsklig tid? Kanske också: Hur fungerar Staden i vår samtid?
I berättelsen rör vi oss i huvudsak mellan fyra familjer i olika delar av Stockholm.
Vi börjar i januari hos familjen Garcia Hernandez och ett litet hushåll; Yoselin går sista året i gymnasiet och hennes mamma Marisa är sjuksköterska, jobbar ofta natt, ibland kan det gå dagar när mor och dotter knappt träffas. Yoselin startar sina dagar tidigt, när mamma sover, för att åka in från Husby till gymnasiet i Vasastan. Ibland efter skolan, och ofta på helgerna, jobbar hon på en rätt stor bensinstation så hon kommer ofta hem sent.
Yoselin saknar sin mormor Celia som alltid fanns hemma när hon var yngre, en stor trygghet men hon är numera död. Både hennes morfar Ramón och hennes morbror Eddy (Eduardo) var redan döda när hon själv föddes. Familjen har sina rötter i Guatemala men det var länge sedan de kom till Sverige, Marisa var litet barn då och har inga minnen därifrån. Mor och dotter har en rätt nära relation men Yoselin kan mycket litet om sin bakgrund, Marisa vill sällan prata om dåtid.
Lever gör däremot Marisas syster Elena som tillsammans med sin man Carlos driver en tandläkarpraktik och som bor i Bromma tillsammans med de två barnen, Yoselins kusiner, som står henne nära trots att de är mycket yngre. Systrarna är rätt lika på utsidan men Elena är mycket öppnare, förtränger inte sin egen historia som Marisa gör. De har bland annat besökt både Chile, där Carlos rötter finns, och även Guatemala. Yoselin har länge trott att hennes morfar och morbror dött av hjärtproblem men lär sig att det är helt fel. Morfar Ramón var aktiv i fackföreningen i Guatemala, greps och torterades svårt vilket ledde fram till familjens flykt till Sverige. Han kom aldrig över skadorna till kropp och själ och tog så småningom sitt eget liv. Morbror Eddy dog inte heller av något hjärtproblem, han dog av en överdos.
Sedan länge är Amal Yoselins bästa vän och därmed kommer vi till berättelsens andra beståndsdel, svensksomaliska familjen Haaji Hussein.
Om Yoselins hem är ganska tyst så gäller motsatsen här, det finns mycket skratt och prat som Yoselin kan vara avundsjuk på. Här finns pappa Abdi, mamma Mona och fyra barn: Nuri, som nyligen tagit sin civilingenjörsexamen, Amal som är jämnårig med Yoselin, två år yngre Yusuf och så den yngsta, Khadija, som går i sjuan.
I grundskolan var Amal och Yoselin ledande i klassen, syntes och hördes mycket, tävlade ständigt om de bästa betygen, saknar varandra nu när de går i olika gymnasieskolor men håller fortfarande nära kontakt, har en stark vänskap som dock kommer att prövas av olika händelser i den här berättelsen.
Yoselin och Nuri känner självklart varandra sedan länge men nu uppstår också en ömsesidig attraktion, vi får en fin kärlekshistoria med förhinder. Nuri kan inte längre räkna hur många jobb han sökt, det finns stor efterfrågan på civilingenjörer, han vet att han var en av de bästa under utbildningen, men han blir aldrig ens kallad till intervju. Ibland önskar han sig ett annat namn.
I Somalia var Amals pappa Abdi en välkänd intellektuell vars frispråkighet ledde till att familjen tvingades fly till Sverige. Visst kan han sakna universitetslivet i Mogadishu men han är en positiv person som accepterar det jobb han ändå har i Sverige, han kör taxi. En dag kör han hem en välbeställd familj från Arlanda som just varit på skidsemester i Alperna. Snart går det illa, familjen har tagit med sig en otrevlig smitta.
Den tredje hushållet består numera bara av en person, Lilly Eriksson, som passerat åttio och bor ensam i lägenheten i Tureberg i Sollentuna, hon flyttade dit från villan i närheten när hennes man Lars-Olof gick bort för nästan tre år sedan. En gång i tiden hade hon och hennes man ett rikt socialt liv som var kopplat till den lokala pingstförsamlingen men de blev utfrysta när dottern Elisabeth kom ut som homosexuell i tonåren. Det var en svår tid på många olika sätt och en del sår finns kvar. Lilly har numera en rätt bra relation till Elisabeth men de träffas sällan, det har gått väldigt bra för dottern men hon bor långt bort, i Östersund med sin sambo Alex.
Elisabeth har också en lillebror, fem år yngre Per-Olof, som spårade ur redan under skoltiden och det blev bara värre, just nu sitter han inne på ett långt fängelsestraff. Han fick en dotter, Jessica, Lillys barnbarn som numera är tjugotre år. Var hennes mamma Susanne finns är det ingen som vet, grav missbrukare sedan länge. Vi får följa Jessica som efter en svår uppväxt kämpar för att inte gå i föräldrarnas fotspår. Det går så där.
Lilly undviker Sollentuna centrum, vill inte träffa bekanta från förr, de som då betedde sig så illa, så hon har i stället tagit för vana att ta en tur till bensinmacken i närheten, köpa en tidning, kanske en kopp kaffe, sitta där en stund och läsa, hon vill ändå komma ut varje dag. Det är just den bensinstation där Yoselin jobbar och de lär känna varandra, bland annat gör Yoselin ett väldigt fint porträtt av den gamla kvinnan, hon är bra på att teckna.
Lindqvist heter den fjärde familjen som består av Jonas, Emilia samt deras små barn Astrid och Ivar. Jonas är Yoselins biologiska pappa men var inte alls delaktig i hennes uppväxt, han hade stora problem vid den tid då Marisa blev gravid och skickades till en institution på Gotland för att försöka få ordning på livet. Numera är han välavlönad IT-konsult och kämpar med att den här gången bli en bra pappa. Det går så där. Sedan en tid träffas han och Yoselin då och då, de bor inte långt från hennes gymnasieskola i centrala Stockholm, men de får inte någon riktigt nära kontakt; Jonas är en ganska sluten person, har svårt för att prata om sina känslor och sin historia.
Yoselin bestämmer sig denna vår för att ägna sitt specialarbete åt Guatemala, hon vill veta mer om sin bakgrund. Genom henne får vi en bild av hur ett en gång framstående land krossades av yttre krafter, kolonisatörer i olika omgångar, inte minst stora amerikanska koncerner som blivit allt mäktigare med militär hjälp.
I Stockholm får vi följa alla dessa människor som med olika förutsättningar och erfarenheter kämpar för att försöka bygga vettiga liv. Omkring dem finns hela tiden det växande våldet, skjutningar och sprängningar som i några fall kommer dem nära. Också många andra exempel på ett sönderfallande samhälle där politiken kapitulerat för marknaden, där tillit och solidaritet ersätts av något helt annat; just under en vår när alla dessutom prövas av den eskalerande pandemin, när Marisas arbetsplats så småningom påminner allt mer om ett krigssjukhus.
Marisa tänker: ”Alltid denna saknad. Inte bara efter det som varit utan också det som hade kunnat bli.”
Men mitt i mycket svärta finns också hopp, en mänsklighet som trots allt lyser upp tillvaron i olika prövningar. Mycket av det som författaren beskriver ligger nära verkligheten, bakom texten ligger omfattande research. Det är en imponerande, berörande, välskriven och stark debut som Lina Kumlin åstadkommit. Jag hoppas innerligt att den svit om Staden som författaren planerar också blir verklighet.
Sara R. Acedo svarar än en gång för ett underbart omslag.
Författaren
Lina Kumlin är född 1979, uppvuxen i Huddinge i södra Stockholm men bor sedan 2022 i Nyköping med sin familj. Hon är utbildad planeringsarkitekt och har lång erfarenhet av att arbeta med olika slags samhällsbyggnadsfrågor. Tidigare har hon fördjupat sig i ensamhet ur ett stadsbyggnadsperspektiv och suttit med i Nordens välfärdscenters expertgrupp kring hälsosamt åldrande. Idag arbetar Lina Kumlin med undervisning och rådgivning kopplat till hållbar samhällsutveckling. I sin debutroman Staden I råttans år skriver hon om Stockholm under pandemin och om stadens olika livsvillkor.
Hon har berättat att hon inspirerats till debuten under en omläsning av Per Anders Fogelström Stad-serie som kom ut i fem delar under sextiotalet. Hon planerar för en svit som på olika sätt ska skildra Stockholm under senare tid, från åttiotalet och framåt.
Anders Kapp, 2023-09-27
Bokfakta
- Titel: Staden I råttans år.
- Författare: Lina Kumlin.
- Utgivningsdag: 2023-09-27.
- Förlag: Romanus & Selling.
- Antal sidor: 376.