Det stora bålet flammar alldeles för nära huset. Det hemgjorda vinet flödar. Den brokiga samlingen fulla gäster flaxar runt festarrangören själv, galna Betty i en alldeles för tunn klänning för årstiden. Lilla Charline ser henne på avstånd; manisk ibland, försjunken i depression ibland men aldrig, aldrig en vanlig mamma. 20 år senare har Charline blivit Charlie, kriminalkommissarie vid NOA i Stockholm, och när hon återvänder till lilla Gullspång flyter historia och samtid samman i förödande dramatik.

Lina Bengtsdotter gjorde succé med sin debut Annabelle 2017. Prisbelönt och utgiven i 20-talet länder. Även förra årets uppföljare, Francesca, har verkligen uppmärksammats stort. Jag har inte läst henne tidigare men blev än mer nyfiken sedan jag träffade henne för en vecka sedan när Lennart på Akademibokhandeln Vängåvan arrangerade en författarkväll. Så nu har jag läst de två första och längtar efter den tredje som sannolikt inte kommer ut förrän början av 2020.

Hon är född och uppvuxen i lilla Gullspång, en fattig och sliten avkrok i Sverige, vid älven som också är gräns mellan Västergötland och Värmland, men bor nu i Stockholm. De erfarenheterna delar hon med sin huvudkaraktär Charlie Lager (hon är döpt till Charline men kallas Charlie). Efter en stökig uppväxt lämnar Charlie Gullspång i tidiga tonår, blir framgångsrik kriminalinspektör vid NOA i Stockholm, hanterar sina demoner med alkohol och tillfälligt sex och ska aldrig, aldrig tillbaka till Gullspång.

Så blir det ändå. 20 år efter avfärden är hon tillbaka i Gullspång. Sjuttonåriga Annabelle försvinner och lokalpolisen behöver hjälp. Charlie skickas dit med en kollega. Minnen som hon desperat tryckt undan kommer fram ur vrårna samtidigt som hon försöker förstå vad som hänt Annabelle. Texten drivs i tre parallella historier: Charlies, Annabelles och dessutom en med Rosa och Alice i centrum, två udda 13-åriga bästisar för rätt länge sedan. Otroligt välskrivet, fantastiskt driv, oförutsägbar med många oväntade svängar. Starka karaktärer skrivs fram, både i samtid och dåtid, de flesta trasiga på olika sätt och deras historier vävs samman med hemska resultat; mer och mer kopplade till Charlies egen historia, en historia ur vilken nya sanningar kommer fram. Hon går sönder, super, hamnar i fel säng, blir avstängd.

När den andra boken, Francesca, börjar är Charlie tillbaka i Stockholm, försöker lappa ihop sitt liv med måttlig framgång, har ändå fått tillbaka jobbet och är mitt inne i en komplicerad utredning. Hon får höra talas om ett gammalt fall, en annan tonårstjej som försvann i Gullspång för 30 år sedan, Francesca, aldrig återfunnen, ingen vet vad som hände. När barndomskompisen Susanne, kvar i Gullspång, behöver hjälp i sin kris och Charlies chef tjatar på om att hon behöver ledighet för att vila ut och skärpa till sig åker hon ändå tillbaka till Gullspång igen. Det är mycket som händer när hon börjar gräva i det gamla försvinnandet, mycket om vad som hände då, mycket med kopplingar till människor i det lilla samhället i nutid som inte alls uppskattar grävandet, mycket med kopplingar till Charlies egen historia. Den andra boken är skriven i två parallella historier, Charlies och Francescas (tre är faktisk bättre, ger en extra dynamik), som även här successivt vävs samman på spännande och oväntade sätt.

Språk, karaktärer, intrig och miljö på högsta nivå, kan inte begära mer. Och dessutom en del bonuspärlor:

Lina Bengtsdotter har både stort intresse för och en imponerande förmåga att skildra människors utsatthet. Främst unga, men inte bara. Främst tjejer men här finns också killar som på olika sätt hamnat utanför. Delar av detta kommer från hennes uppväxt men Lina berättar att mycket också kommer från hennes jobb som gymnasielärare i psykologi, ett ämne som många unga med egna problem söker sig till. Här finns viktiga insikter att ta med sig från läsningen.

En av dagens stora och skrämmande förändringar är en snabbt växande högerpopulism, ett växande främlingshat. En av dimensionerna i detta är växande konflikter mellan centrum och periferi. Allra tydligast visar den sig i kartor över hur människor röstar i olika frågor; var i USA bor de som röstade för Trump, var i England bor de som röstade för Brexit? Detta konfliktperspektiv finns i alla länder. Så mycket mer periferi är Gullspång finns knappast i Sverige och Lina ger i skönlitterär form insikter om hur den typen av samhällen fungerar.

Vet inte riktigt varför, men läsningen fick mig också att fundera över kategoriseringar, uppdelningar av tillvaron i olika bitar. Ett område som fyller mig av en intensiv hatkärlek. Hat därför att de alltid är lögnaktiga, de skarpa gränser de drar upp är aldrig sanna, finns inte i verkligheten. Hur vi betecknar, delar upp, kategoriserar, påverkar också den verklighet som vi med detta försöker beskriva, ofta på skadliga sätt. Kärlek därför att de är nödvändiga för att kunna tänka om, och diskutera, väsentliga saker; för att ändå försöka komma fram till någon sorts förståelse av världen och livet. Hatkärlek är ett dilemma. Just detta tror jag bäst kan hanteras genom att betrakta kategorier som flytande, något som hela tiden kan förändras, uppdelningar som kan och bör göras med olika vinklar, olika perspektiv.

Sedan jag kom med i arrangörsgruppen bakom Svenska Deckarfestivalen 2017 läser jag fler deckare, skriver om dem, har träffat en hel del författare inom genren och funderat en del på fältet. Funderingar som landar i olika sorters kategoriseringar.

Gehörskrivare, arkitekter och byggmästare

Trots att jag tvingades till pianolektioner som barn under fem års tid lärde jag mig aldrig. Men jag känner de som är riktigt duktiga och de är duktiga på två olika sätt. För en del är basen en inlärd teknik och en del spelar på gehör. Grovt förenklat, men kategorier är ju alltid förenklingar. Lina Bengtsdotter spelar på gehör. Karaktärer och intrig växer fram i själva skrivandet. Förefaller obegripligt. Det är en komplex struktur med många människor, massor av relationer och samband, olika tidsperspektiv och som dessutom sträcker sig över flera böcker (tredje på väg). Ingen plan, ingen arkitektur. Mest slump att det blev en deckare över huvud taget (efter två års arbete blev hennes första manus refuserat och en barndomsvän sa till henne på skarpen att testa med en deckare från Gullspång i stället). Och hon tänkte inte alls på en serie. Det var först när den första boken, Annabelle, närmade sig utgivning och förlag i andra länder vill köpa rättigheterna som det blev aktuellt. I den typen av affärer efterfrågas ofta rättigheter till en serie, inte en enstaka bok. (Lärde mig det av Geir Tangen som berättade att hans agent sålde en serie böcker till andra länder innan Geir ens tänkt det själv. Så det blev hans pågående serie som säljer bra i ett antal länder.)

Efter att ha pratat med Lina för en vecka sedan förstår jag lite bättre. Hon har alltid skapat berättelser. Som liten flicka i Gullspång var hon den som inte gärna fick sova över hos kompisar eftersom hon skrämde livet ur dem med sina hemska spökhistorier. Och så har det fortsatt, alltid skrivit, alltid skapat berättelser, publicerat sig då och då parallellt med att hon blev gymnasielärare i svenska och psykologi, fått tre döttrar, så det skulle dröja till 40-årsåldern innan den egentliga debuten kom med Annabelle 2017. 40 års träning ger resultat. Hon behöver inte gå omvägen över nedskrivna synopsis eller excel-scheman, det fixar hennes hjärna intuitivt. Svårförståeligt för mig, men ändå sant. Intuition på den nivån tänker jag mig som en överlägsen analysapparat som snabbt och enkelt processar stora informationsmängder utan att alla steg i processen behöver dokumenteras. Imponerande.

Själv känner jag mig mycket mer besläktad med arkitekterna. Ta en av de andra nya svenska stjärnorna som just nu gör snabb internationell succé inom genren, Pascal Engman. Jag har pratat med honom om hans skrivande och han är en solklar arkitekt. Det finns en detaljerad plan klar innan han börjar med själva skrivandet. Jag har alltid skrivit, inte skönlitterärt men som jobb och även akademiskt. Den enda egentliga bok jag producerat är en doktorsavhandling. För att hålla reda på strukturen använde jag både excelscheman och en hel vardagsrumsvägg med rutor, pilar och en massa små notislappar. Så arkitektur förstår jag.

Både Lina och Pascal producerar fantastiska resultat, underbara texter. Men vägarna dit ser helt olika ut; en gehörskrivare och en arkitekt.

Jag träffade nyligen också Tove Alsterdal som nyss kom ut med den lysande boken Blindtunnel. Hon är mer av en byggmästare, någon som först lägger ner väldigt mycket arbete och research på att skapa en värld, verklig eller fiktiv, som sedan blir ett fundament för berättelsen. Byggmästarna är vanliga inom genren. Långserieskrivarna är alltid byggmästare, de skapar en plats, en kontext, en eller flera huvudkaraktärer som lever vidare i berättelse efter berättelse, bok efter bok. (Skrev nyligen om tre välkända exempel Peter Robinson, Elizabeth George och Ian Rankin.) Det finns byggmästare som använder historien, de lär sig väldigt mycket om en viss plats under en viss tid och i denna reella miljö skapar de sin fiktiva berättelse. Två intressanta exempel är de svenska debutanterna Niklas Natt Och Dag och Alexander Cavalieratos som bägge skriver om Stockholm, den ene 1793 och den andra 1939-40. Tove Alsterdal skriver ingen serie och handlingen i hennes böcker är i nutid men hon använder sig av väl instuderade verkliga historiska händelser vars konsekvenser långt senare blir fundament för berättelsen. En både spännande och intressant byggmästarkonst!

Gehörskrivare, arkitekter och byggmästare; är det en rimlig kategorisering? Finns det fler sätt att skriva? Jag vet inte. Men kan pröva ett annat sätt att skiva limpan.

Konst, konsthantverk och hantverk

Ovan diskuterade jag olika skrivprocesser, olika arbetssätt för författare. Funderar samtidigt på en annan uppdelning som utgår från på vilket sätt en text påverkar mig som läsare. Testar följande typologi:

• Konst är det som verkligen utmanar mig, som skakar om min värld, som får mig att ompröva något som jag tagit för givet, som hjälper mig att växa.
• Konsthantverk är något som jag kan beundra och njuta av, men som också ger mig insikter och tankar om något väsentligt.
• Hantverk mig en välbehövlig paus i tillvaron, något att njuta av för stunden, men tillför ingenting som jag bär med mig i livet.

Jag säger inte att det ena skulle vara bättre än det andra. Ambitioner inom alla tre kategorierna kan resultera i skittexter och fantastiska texter; det finns charlataner och det finns fantastiskt begåvade författare. Själv gillar jag variation. Läsa bra konst kan vara rätt krävande och utmattande även om det också är väldigt givande. Det orkar jag inte med hela tiden. Ibland vill jag bara ha avkoppling för stunden och då söker jag mig till skickligt hantverk.

Deckare är sällan konst. Det finns flera förklaringar. En är helt enkelt att om de är konst så kallas de inte deckare. Ett exempel: Bästa bok för mig 2018 var nog Sara Stridsbergs Kärlekens antarktis. Den är konst, ingen tvekan om det. Ingen får för sig att kalla den en deckare. Men hade den skrivits av en okänd debutant och inte av Sara Stridsberg är det inte alls omöjligt att den hamnat på krim-hyllorna (i centrum av berättelsen finns ett våldsamt styckmord) och belönats med Glasnyckeln för årets bästa kriminalroman i Norden. En som nyligen fått Glasnyckeln är danska Ane Riel för sin Kåda (Harpiks i original). Den är också fantastisk konst. Om man tittar på innehållet så är Kärlekens antarktis mycket mer krim än Kåda. Men boken innan, Anes debut som skönlitterär författare för vuxna, ”Slagteren i Liseleje” (inte översatt till svenska), hamnade i krim-genren så hon hade redan fått krim-etiketten och därmed kunde hon också tilldelas Glasnyckeln. När jag träffade henne på Svenska Deckarfestivalen förra året berättade hon om sin förvåning; hon hade inte alls tänkt på Kåda som en ”deckare” när hon skrev den.

En annan förklaring är att de flesta deckarförfattare inte har någon avsikt att skriva konst. Till skillnad från Ane Riel arbetar de målmedvetet med sitt skrivande för någon del av krim-genren och de gör det inom de ramar som genren har. Detta skapar konsthantverk eller hantverk.

Lina Bengtsdotter som jag inledde den här texten med producerar skickligt konsthantverk. Liksom flera andra jag nämnt – Pascal Engman, Tove Alsterdal, Niklas Natt Och Dag och Alexander Cavalieratos – ger hon mig glädjen över en skickligt skriven det, njutningen av att få vandra i en fantastisk berättelse men också insikter, tankar och perspektiv som berikar mig. Tack för det!

Anders Kapp, 2019-02-04

Bokfakta

• Titel: Annabelle.
• Författare: Lina Bengtsdotter.
• Utgivningsdag: 2017-06-13.
• Förlag: Forum.
• Antal sidor: 314.
• Titel: Francesca.
• Författare: Lina Bengtsdotter.
• Utgivningsdag: 2018-09-26.
• Förlag: Forum.
• Antal sidor: 379.

Länkar till mer information

• Du kan läsa mer om Annabelle här och här.
• Du kan läsa mer om Francesca här och här.