På fredag kommer Språkets sjunde funktion av Laurent Binet ut på svenska. Skaffa den direkt och jag garanterar dig en läshelg som du sent kommer att glömma.

Extra allt är kanske en sammanfattande beteckning av denna otroligt intelligenta och välskrivna deckare, thriller, roman, filosofibok, utvecklingsresa och massor av annat men kanske framför allt en våldsamt grov satir som kärleksfullt men brutalt tar heder och ära av mängder av kändisar; som utplånar gränserna mellan verklighet och fiktion, en underbar text som får dig att skratta hejdlöst samtidigt som du lär dig viktiga saker.

Och är det verkligen Foucault som står där fullt synlig och runkar framför en affisch med Mick Jagger på Cornells universitet i USA?

För den som har ett litet grepp om och intresse av sådana som Foucault, Derrida, Kristeva, Althusser, Lacan och liknande personer är denna bok omistligt men även om du inte har det kommer du att ha kul under läsningen. Och dessutom kommer du att lära känna filosoferna på ett helt annat sätt än de som känner dem genom deras böcker. Boken innehåller hundratals verkliga personer och händelser. Även en del svenska kändisar finns med i handlingen. Drottning Kristina och ABBA figurerar liksom Björn Borg som en Kristusgestalt på Wimbledons gräs, eller som symbol för en defensiv semiologi (till skillnad från McEnroes offensiva retorik).

Detta är ingen nyckelroman, alltså en roman där verkliga personer, platser och händelser skildras under påhittade namn. Här uppträder alla med sina riktiga namn och det är otroligt svårt att avgöra vilka händelser som är verklighet och vad som är fiktion. Ta inledningens fråga om den runkande Foucault som exempel, en av alla dessa scener i boken, det är naturligtvis en skröna? Nej, det lär vara en sann händelse. Men många andra händelser är det uppenbart inte.

Det finns så många exempel på denna lekfulla upplösning av gränser.

Under konferensen ”Shift into overdrive in the linguistic turn” på Cornell University hösten 1980 talar massor av tidens stora stjärnor inom språkfilosofin. Listan avslutas med Morris J. Zapp som pratar om ”Att fiska efter tillägg i en dekonstruerad värld”. Och visst är Zapp också en kändisprofessor, men som en av huvudkaraktärerna i David Lodges bok Changing Places från 1975.

Louis Althusser dödade mycket riktigt sin hustru Hélène Rytmann detta år, 1980, men kanske inte av de skäl som finns i boken och de två hade knappast heller de historiska roller som de här tillskrivs.

Hade detta varit en amerikansk bok hade författaren fått ägna decennier av sitt liv i domstol i en lång rad av förtalsmål. Men nu är det en fransk bok och den franska kulturen saknar den ytans rigida prydhet som kan vara så vanlig ower there, den är tillåtande när det gäller grov satir, och juristernas bedömning innan utgivningen vara att det var riskfritt; om någon av alla dessa intellektuella kändisar som finns med i handlingen skulle gå till domstol skulle de bara bli utskrattade ännu mer och deras karriär skulle vara slut.

Nå, vad handlar boken om?

Den 25 februari 1980 går den franske författaren, språkfilosofen och kritikern Roland Barthes över en gata i Paris när han blir påkörd av en varubil. Han dör av sina skador på sjukhus några veckor senare. Det är alldeles sant.

Barthes är kanske ingen jättekändis men han är en central person i den intellektuella sfär där boken utspelar sig. Han känner alla, alla känner honom och han är en tydlig representant för denna tid, 1980 då ”Frankrikes kulturella själ uttryckte sig genom diskursen om diskursen”.

Den 7 september 1978 går den bulgariske avhopparen och kommunistkritikern Georgi Markov över Waterloo Bridge i London då han får ett stick i benet av en man med ett paraply. Paraplyspetsen lämnade en liten kula av platina i hans vad, en kula innehållande giftet ricin och Markov dör tre dagar senare. Det är också alldeles sant.

Mer fiktion är sannolikt att den bulgariske agenten med paraplyet återkommer som förare till den bil som dödligt skadar Barthes. Tillsammans med en kollega jagar han den hemlighet som Barthes antas bära på från en viktig lunch med François Mitterrand, då osannolik vinnare av nästa års presidentval (som han vann), en hemlighet, ett avgörande vapen som olika säkerhetstjänster och andra makter jagar med olika metoder genom hela boken.

En av de som vill åt hemligheten är den sittande presidenten Valéry Giscard d’Estaing. Han sätter Jacques Bayard, en äldre kommissarie vid den franska säkerhetspolisen, på spåret. Ett av Bayards första steg är att försöka prata med Barthes gode vän Michel Foucault, men det går inte så bra, han begriper knappt ett ord av vad Foucault säger. På universitetet i Vincennes hittar han den unge akademikern Simon Herzog (initialerna SH är ingen slump, han är bland annat en återuppstånden Sherlock Holmes) som Bayard anlitar som ”översättare”. Simon och Bayard är centrala karaktärer i berättelsen, kompanjoner på en resa så för dem genom samtidens ledande intellektuella kretsar, främst i Frankrike men också i Italien och USA. Det är också en utvecklingsresa, de två har förändrats radikalt från bokens start till dess slut.

Redan från start förföljs de av en svart Citroën DS. Det är ingen slump. På svenska kallade vi den paddan, på grund av utseendet, men på franska uttalas DS som ”déesse” alltså gudinnan. En gudinna som pryder originalomslaget på Roland Barthes bok Mythologies (finns på svenska, Mytologier), i Binets bok en svart gudinna som innehåller den bulgariska agenten och hans kollega som när de inte finns i bilen rör sig hotfullt med sina fladdrande paraplyer.

Som titeln anger är språkets funktioner ett centralt tema. Roland Barthes var bland annat semiotiker, en gren av språkfilosofin som handlar om tecken, om hur betydelser uppstår i kommunikation och det kan vara tal- och skriftspråkets tecken, gester, bilder, fysiska ting, biologiska processer etc. En svart Citroën DS är också ett tecken, en symbol med betydelse. Just detta är bara ett litet exempel i ett oändligt myller som finns i bokens samtal och minst lika mycket i textens formspråk.

Mycket sex och kul sex

Det knullas friskt i boken. Sex är notoriskt svårskrivet men Binet gör det fantastiskt. Inte alls åt det romantiska/sinnliga hållet men väldigt kul. Scenerna från Diderotbadet, en bastuclub vid Gare de Lyon i Paris, eller bilderna från gryningen efter en debattkväll på dissektionsbordet i vit marmor på scenen i Teatro Anatomici, en del av Archiginnasio, den historiska kärnan av universitetet i Bologna eller varför inte från surrealismavdelningen på Cornells universitetsbibliotek och allt som sker ovanpå kopieringsmaskinen är svårförglömliga.

Och överallt gott om intellektuella kändisar. Och det händer alltid något annat samtidigt. En del författare utnyttjar en effektiv skrivteknik med två eller flera parallella handlingar, kanske i form av att man får följa olika huvudpersoner i olika kapitel. Hos Binet är allting ett virrvarr av en massa skeenden samtidigt. Under en scen vars kärna kan vara ett politiskt samtal runt ett middagsbord händer det i varannan mening en massa andra saker. Krångligt? Att skriva, säkert. Att läsa, inte alls, Binet är så, så bra på det. Tekniken ger både ett driv i läsningen och en sorts avstånd till handlingen som både skapar både lust och insikter.

Dikt blir verklighet

Paret Julenka / Julia Kristeva och Philippe Sollers spelar en betydande och föga smickrande roll (Sollers är en av dem som blev mest förbannad när boken kom ut i Frankrike). “Tillsammans är de redan en politisk krigsmaskin på marsch mot det som ska komma, mot det nya seklet.” Kristeva är född i Bulgarien och i boken är hon hemlig bulgarisk agent under händelserna som utspelar sig 1980. Det var definitivt fiktion när boken gavs ut på franska 2015 men ett par år senare blev det faktisk ”sant”, i alla fall om man ska tro uppgifter i gamla hemliga arkiv som nu öppnats enligt vilka hon arbetade som bulgarisk/sovjetisk agent i Paris under kalla kriget. Kristeva lever fortfarande i Paris och förnekar dessa uppgifter.

Jag är rätt ointresserad av om det är sant eller inte, men tycker det är en rätt hysteriskt kul bonus för Binet i hans arbete med att upplösa gränser av alla tänkbara slag, inte minst gränsen mellan det som vi betraktar som fiktion och det vi betraktar som verklighet.

Vaccin mot populism

När jag först hörde talas om den här boken, en satir med udden mot franska intellektuella, tänkte jag att den säkert var en del av de dödliga pandemi vi liver mitt i, hatets och rädslans pandemi, den extrema högerpopulismens härtåg över världen, föraktet för den andre, taggtrådssamhället, det instängda, syrefattiga, unkna rummets värld, den värld som mer än allt annat hatar den intellektuella eliten. Men Språkets sjunde funktion är inte ytterligare ett epidemiskt virus, tvärt om är den ett starkt välgörande vaccin; den som skrattat sig igenom dessa sidor är fri, har en själ och ett förnuft som aldrig kommer att insjukna i pandemin.

För denna bok är faktiskt ett sorts kärleksbrev till alla de teoretiker han tar heder och ära av i denna brutala satir. Även om det finns våldsamma strider mellan dessa teoretiker så har de något gemensamt, de kritiserar intensivt förenklade världsbilder, de dekonstruerar det för givet tagna, de granskar sanningar och visar hur ihåliga de är; sanningen är att världen är komplex, så är det bara, det finns sällan enkla svar, det finns sällan stora sanningar. Och det är inte farligt att se världen som den är, komplexitet är vackert och spännande, olika är bra. Det farliga och hotfulla är den serietidningsvärld som populismen tecknar; de är livrädda för komplexitet, hatar intellektuella, olikhet, multikultur och i stället predikar de enkla twittersvar, kanderade lögner, dödligt snask som säljs i på den globala scenen.

I vissa fall är de uppenbara seriefigurer, som Trump, men ofta kan de vara svårare att upptäcka. Kommer ihåg hur upprörd jag blev över en artikel av den välkände svenska statsvetarprofessorn Bo Rothstein förra året (DN Debatt 2018-04-13). Han kritiserar forskare som just visar världens komplexitet. Han kallar det för ”kunskapsrelativism” och menar att det är en del av den mylla som skapat sådant som Trump. I stället vill han tillbaka till en enklare värld (har den funnits?) då vi skriver de stora vetenskapliga ”sanningarna” i sten. Men det är ju bara en annan sorts Trump, det skulle vara att bota pest med kolera.

Språket som handling

Binets bok handlar mycket om språkets funktion som handling, ”varde ljus och det blev ljus”. Han tar Machiavellis Fursten som exempel. Råden till fursten handlar mycket om att man ska regera med fruktan, inte med våld; språket som förmedlare av fruktan är mycket effektivare än det rent fysiska våldet.

Jag tycker exemplet är intressant. Ibland talar vi om två olika sätt att se på vad som motiverar handlingar: vi gör det vi gör därför att det är moraliskt rätt att göra det, pliktetik, eller vi gör det vi gör därför att vi vill uppnå en speciell effekt, konsekvensetik. Machiavelli är en föregångare till det som ska bli utilitarismen på sent 1700-tal, nyttomaximeringen som dygd, en central pusselbit i den liberala filosofi som Upplysningen ger oss. Men utility, nytta, behöver inte vara moraliskt gott. Maktens nytta är alltid att bevara och stärka makten och det behöver inte vara det moraliskt goda.

Det centrala i den antika sofismen var argumentationskonsten, den skickliga sofisten kan argumentera framgångsrikt för vad som helst, vare sig det är sant eller falskt. Men i sofismen ingår strävan efter det sanna och sanning definieras som det som är moraliskt gott.

I Binets bok lever sofismen vidare i Logi Consillium som bildas på 200-talet och som på 1700-talet bytte namn till Logos Club. Ett hemligt ordenssällskap som genom århundradena letts av olika kända personer, bland dessa den svenska drottningen Kristina. Ämnen lottas fram, två personer ska argumentera för och emot, den som vinner den språkliga kampen stiger i rang. Organisationen är en pyramid och de som finns längst upp kallas mycket riktigt sofisterna. Möten på hög nivå är i högsta grad på allvar, förloraren mister inte bara ära och rang utan även diverse kroppsdelar. Logos Club spelar en viktig roll i handlingen.

Så mycket mer

Bland allt annat är det också en sorts metaroman. Likt en Alfred Hitchcock dyker författaren själv upp som ett jag på några enstaka ställen i handlingen och en av huvudpersonerna, Simon, beklagar sig över att vara fångad i en roman och skäller högljutt på författaren.

Förutom allt detta är boken fylld av riktigt snygga meningar. Ett enda litet exempel: ”Han är ensam som vi alla är, men han kan inte dölja det, och ingen ser honom riktigt utom för att notera hur illa han bär sin ensamhet.”

Och vi får svaret på varför Mitterand oväntat vann presidentvalet 2001.

Hela tiden kan vi som läsare hissna i oväntade kurvor, skratta åt lekfullheten och inte minst mot slutet förundras åt en oväntad twist, och en till, och …

En av de bästa böcker jag läst på länge, på så många olika plan. Läs den!

Anders Kapp, 2019-02-12

Bokfakta

• Titel: Språkets sjunde funktion. (La septième fonction du langage 2015. Översättning: Sara Gordan.)
• Författare: Laurent Binet.
• Utgivningsdag: 2019-02-15.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 384.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Civilisationer.