Sedan debuten 1972 har Kjell Johansson givit ut fler än tjugo böcker och fått många priser men av någon anledning så har jag aldrig läst honom (tror jag). Hög tid att göra något åt alltså, så nu har jag läst hans senaste bok, Dåligt folk, som absolut är en stark läsupplevelse. Han är född i Midsommarkransen i Stockholm där också många av hans böcker utspelar sig, liksom denna. David Lundin har nyligen pensionerats från jobbet som vaktmästare vid Midsommarkransens gymnasieskola men hoppar fortfarande in som vikarie när det behövs. Det är just det han gör i berättelsens öppningsscen, men på skolan bryter han samman fullständigt; han gråter, han ylar, han svimmar och både elever och personal blir naturligtvis förskräckta och oroliga. Varför är den fråga som boken handlar om, varför är han en så trasig människa, vad har gjort honom sådan? Det är en stark berättelse om barns utsatthet och livets grymhet; styrkan kommer ur författarens stora förtroende för läsaren, förmågan att berätta med ett exakt och avskalat språk, avsaknaden av alla dessa adjektiv som många gödslar eländesskildringar med alldeles i onödan i stället för att överlåta känslorna till läsarens egen föreställningsförmåga. Imponerande skickligt!
Björn är rektor för skolan och den som en gång i tiden anställde honom, trots allt är alla värda en andra chans menade han då och han bryr sig fortfarande om David, anlitar psykologen Lotti som ska försöka hjälpa honom, och boken utgörs till stora delar av deras samtal som rör sig fram och tillbaka i tiden.
David växer upp i ett fallfärdigt hus i Årstaskogen i södra Stockholm. ”Kråkslottet kallades vårt hus och vi som bodde i det fick heta kråkor, senare råttor då jag dumt nog berättat i skolan att vi hade råttor i huset. Där bor dåligt folk, kunde man på blickarna se att de som gick förbi tänkte.” Där kommer alltså bokens titel som också innehåller ett tydligt klassperspektiv; här möter vi den underklass som omgivningen så tydligt ser ned på, som föraktas.
Från början var huset en av flera gamla sommarvillor som en gång i tiden byggdes i sluttningen ner mot Årstaviken. Så småningom blev de populära att köpa och rusta upp av välbärgade som ville njuta av sommarkvällar vid vattnet. Just det här huset köptes av en fabrikör Lundström som bland annat drev ett textilvarulager där både Davids pappa och farbror arbetade. Lundström hann aldrig med någon upprustning, han dog hastigt av en hjärtattack, lämnade bara efter sig skulder, och på oklara vägar lyckades Davids farbror ta över ägandet av det mycket slitna tvåfamiljshuset där de också alla bosatte sig.
Pappa Vidar dör när David är liten, han kommer knappt ihåg honom. Mamma Kristina sörjer, mår allt sämre och blir till slut inlagd på Långbro psykiatriska sjukhus. Då hamnar David på anstalten Nyboda, ett stort barnhem i närheten där det finns omkring tvåhundra barn. Han har det inte bra, är ofta rädd och längtar hem till mamma. När han slutligen får komma hem har hans farbror Albin tagit över pappans plats i föräldrarnas sovrum, David får inte sova med mamma längre, i stället har han fått en styvfar som kan vara kontrollerande, oberäknelig, nedsättande och ibland även våldsam. Så småningom gifter sig Albin och Kristina.
I sina egna ögon är Albin en smart affärsman som köper och säljer allt mellan himmel och jord. Han tvingar Kristina att säga upp sig från sitt städjobb, han kan minsann försörja den lilla familjen själv, men det framgångsrika affärerna är få, inträffar sällan och för det mesta har de väldigt ont om pengar. Allt mer sprit. Allt mer våld.
David har inga vänner, den enda han har är låtsaskompisen Bror som hans styvfar ständigt pikar honom för. När han börjar skolan hamnar han allra längst ner i hackordningen och alla med någon sorts kunskap om grundskolans ibland mycket brutala värld vet vad det innebär. Det dröjer tills han blir tretton innan hans då helt nedbrutna mamma återigen hamnar inom psykvården och han själv placeras i ett fosterhem i ett litet glesbygdssamhälle. Här följer några år som innehåller en del av de få ljusglimtarna i hans liv. Men de tar slut.
Huset han bor i nu som nypensionerad är allt annat än ett kråkslott, det är en imponerande praktfull villa som han aldrig skulle ha haft råd att köpa; han har fått den i arv efter Albin. Han farbror blev faktiskt rik till slut, inte genom skickliga affärer utan tack vare tur; via en bekant i Lettland kom han in i nätverket runt en av dessa ryssar som efter Sovjetunionens sammanbrott stal sig till miljarder. En del av denna förmögenhet hamnade hos Albin. Då är David vuxen sedan länge, har nästan ingen kontakt alls med sin hatade styvfar och det är länge sedan mamma Kristina dog.
Men det är faktiskt samma hus som han växte upp i, Albin hade lagt ner en del av sin förmögenhet på en total ombyggnad och lyxrenovering av Kråkslottet. Han startade Albin Lundin Foundation, blev på ålderns höst en ansedd finansman och filantrop, välkänd i media. Han planerade att också föra över fastigheten i Årsta till stiftelsen för att säkerställa att verkligen ingenting skulle kunna gå till David. Men han blir dödad innan han kan genomföra den förändringen. Det är därför David bor så fint som han gör.
Att berätta så pass mycket om handlingen är ingen spoiler, det här får vi veta tidigt i boken, och kärnan i den här berättelsen handlar inte om vad som händer utan om hur, varför och inte minst konsekvenserna av allt som händer. I allt sitt elände är detta en vacker fiktiv biografi över ett människoöde och samtidigt ger detta människoöde också ett väsentligt perspektiv på Sveriges moderna historia.
Och detta språk. Krispigt och klart som en fjällbäck, aldrig befläckat av ett uns kletig sentimentalitet, inte en onödig bokstav från en berättare som inför sina läsare hyser fullständig tillit. Imponerande.
Författaren
Kjell Johansson är född 1941 i Stockholmsförorten Midsommarkransen. Han vann en stor publik med romantrilogin De utsatta – Huset vid Flon, Sjön utan namn och Rummet under golvet – som skildrar udda människor i samhällets utkant. Utöver den flerfaldigt prisbelönta trilogin har romanerna En rädd människas berättelse (1984) och Gogols ansikte (1989) vunnit både svensk och internationell berömmelse. Han har bland många andra litterära utmärkelser tilldelats Ivar Lo-priset 2007 med motiveringen:
”Solidariteten med de lägst stående i samhället har varit ett genomgående tema i Kjell Johanssons författarskap. I sin förnyelse av den realistiska romanen har han på en skimrande prosa pendlat mellan den fabulerande skrönan, det litterärt intrikata och en handfast vardagsskildring. I sitt senaste verk, trilogin De utsatta som avslutades med romanen Rummet under golvet, ger han kropp och röst åt välfärdssamhällets parias, de som lever en marginaltillvaro och som sällan syns, än mindre räknas. Med sina engagerande och inkännande skildringar av de svaga i det sociala kollektivet är Kjell Johansson en författare som verkar i Ivar Lo-Johanssons anda.”
2013 tilldelades Kjell Johansson Selma Lagerlöfs Litteraturpris ”för ett författarskap som med ständigt nyfunnen infallsvinkel, stark trohet, en stillsamt halsbrytande fabulering och en sagoskimrande svart komik, har diktat oss sin förort till det Sverige som blev – en de utdömdas trasiga och kärleksfulla Midsommarkrans.”
Anders Kapp, 2022-01-11
Bokfakta
- Titel: Dåligt folk.
- Författare: Kjell Johansson.
- Utgivningsdag: 2021-09-17.
- Förlag: Weyler.
- Antal sidor: 225.