Nu har Kerstin Bergman kommit ut med sin tredje deckare med Iris Bure i huvudrollen och därmed också blivit allt säkrare i sin alldeles egna position på den omfångsrika kartan över samtida spänningslitteratur. För samtida är den naturligtvis, Ekarvet kom ut tidigare i denna vecka, även om hon som vanligt flirtar en hel del med genrens klassiker. Ett sätt att beskriva hennes särskilda position skulle kunna vara att påstå att hon sjunger långsamhetens lov; om man bara skulle välja ut det som verkligen händer i denna roman så skulle de närmare fyrahundra sidorna smälta samman till en rätt kort novell, det här är allt annat än någon händelsespäckad actionthriller. Här finns heller nästan inget våld alls, hon bygger spänning på andra sätt. Ekarvet är nog den mest lyckade titeln hittills; eklandskapet söder om Linköping, där vi nu befinner oss, är Nordens största och en viktig del av Iris Bures (och författarens) uppväxt, centralt för deras sociala arv liksom för flera av de andra karaktärer som befolkar berättelsen. När Iris nu återvänder dit (återvändarrollen är genomgående viktigt i författarskapet) är det också för ett arv i mer bokstavlig bemärkelse, ett oväntat och märkligt arv som finns i centrum för den nya bokens intrigidé. Jag kan inte påstå att idén är unik, jag har stött på några få liknande tidigare, men den är ovanlig, ovanligt bra och dessutom ovanligt bra genomförd.

Det här är ett händelserikt år för Iris Bure. I somras återvände hon till den tidiga barndomens Ekerö (Oskuld och oleander), på sensommaren återvände hon till Dalsland där hon tillbringade barndomens somrar (Förgätmigej) och nu när det blivit höst på riktigt återvänder hon till Sturefors söder om Linköping dit hon och hennes familj flyttade när hon var åtta år och där hon bodde under hela sin skolgång (liksom författaren).

Anledningen till att Iris i berättelsens inledning åker norrut mot Sturefors är ett överraskande brev där det framgår att hon fått ett arv, hon är en av dödsbodelägarna efter Erna Ekberg, hennes lärare under mellanstadiet. Varför har hon ingen aning om, men hon måste naturligtvis åka dit för att få reda på mer.

Erna var gammal när hon dog, hade hunnit fylla hundra, hade inga barn eller några andra naturliga arvtagare. Iris kommer ihåg henne med värme trots att hon kunde vara en rätt strikt lärare, hon betydde väldigt mycket för henne, för hela klassen som var Ernas sista innan hon gick i pension. Hon kommer ihåg att Erna blev ihop med en ny lärare på den lilla skolan, betydligt yngre Frans Larsen, de gifte sig också ganska snart men han måste väl vara död nu annars borde det vara han som skulle ärva.

På plats visar det sig att de är fem personer som fått lika delar av hela dödsboet, alla gick en gång i tiden i samma klass på mellanstadiet. Varför just dessa fem av de totalt tjugofem eleverna i klassen förstår de inte. De var inget särskilt gäng på den tiden, inte de fem bästa, de fanns på helt olika positioner inom klasshierarkin. (För fyra av de fem dyker det så småningom upp förklaringar men inte när det gäller Iris.)

En väsentlig del av dödsboet utgörs av ett mycket stort gammalt hus söder om Sturefors, Bjerkåkra nära Bjärka-Säby (fiktivt hus men det mesta andra som finns i berättelsen hämtas ur verkligheten). Fastigheten hade en gång i tiden varit någon sorts institution som stått tomt ett tag innan Erna och Frans köpte det billigt på åttiotalet för att sedan ägna många år åt att renovera den vackra byggnaden. Erna bodde kvar där ända tills hon dog.

Testamentet innehåller bland annat ett ovanligt villkor: från och med 18.00 samma dag ska de fem bo i huset tillsammans under fyra dygn framåt, bara de fem, inga andra. Det skapar naturligtvis problem för de flesta med jobb, familjer och annat men när de väl inser hur stort det samlade arvet är accepterar alla fem. Allt är förberett enligt Ernas tydliga instruktioner inklusive vilket sovrum var och en får i huset, vilket måltider de ska laga och mycket annat. Var och en får också ett personligt brev som visar hur nära Erna har följt dem genom åren. Här finns även pusselbitar till en gåta som Erna vill att de gemensamt ska försöka lösa. En underbar intrigidé och berättelsen handlar nästan helt och hållet om dessa fyra dygn, inklusive en del återblickar i tiden.

Utöver Iris är det följande personer som delar på arvet: Malin Bosholm, Mikael ”Micke” Falk, David ”Vidde” Persson och Åsa Wistlund Edström. Malin fanns rätt långt ner i hierarkin i klassen, Iris ångrar att hon nog behandlade henne illa, har bott många år i USA vilket tydligt framgår av hennes sätt att prata och att döma av hennes eleganta klädsel verkar hon ha varit framgångsrik. Micke var en ledargestalt i klassen, framgångsrik sportstjärna och senare lokalt populär rockmusiker som festade mycket. Numera nykter alkoholist som är gift med mycket svartsjuka Annie (som inte alls gillar att han ska bo i huset med tre kvinnor). Vidde hade en rätt tuff uppväxt med föräldrar som tillhörde en mycket strikt, närmast sektliknande frikyrka. Så småningom lyckades han med möda bryta sig loss från den världen, verkar ha ett riktigt bra äktenskap och visar sig överraskande vara en stjärna i köket. Åsa var knappast någon studiebegåvning, stod lågt på skalan i klassen, men är numera en rätt självsäker kvinna som pratar mycket, driver en mjölkgård i närheten tillsammans med sin man Ronny.

Hur ska de klara av att fungera tillsammans drygt trettio år efter de varit klasskamrater; faller de in i gamla roller eller har de förändrats så mycket att också gruppdynamiken förändras? Det är en viktig aspekt i berättelsen. Successivt finner de många udda saker på upptäcktsfärderna i den stora byggnaden med sin långa historia. Ganska snart misstänker de att det är någon annan som då och då finns i huset. Enligt Ernas instruktioner besöker de olika platser i närheten och även där samlar de olika delar av tänkbara svar på gåtan. Det finns också andra karaktärer som dyker upp ur det förflutna.

Som nämndes tidigare är det här ingen händelserik action och inget våld. Det är inte heller särskilt karaktärsdrivet. Visst finns här en dynamik som drivs av spänningar mellan olika människor men det går aldrig på djupet, inte ens när det gäller huvudpersonen. Efter att ha läst tre relativt omfångsrika böcker där Iris Bure förekommer på i stort sett varje sida känner vi fortfarande inte henne särskilt väl, vilket är rätt ovanligt. Inte så att hon bara skulle vara någon sorts platt schablon men det är helt enkelt inte där som författarens huvudfokus finns.

Det som i stället dominerar är platsen, miljön, det här är sällsynt platsdrivna berättelser. Det finns en hel del natur, både som scener i naturen och i form av kraftigt skiftande höstväder, men ännu mer förkonstlad natur, alltså odlingslandskap och särskilt trädgårdar. Och framför allt kultur i betydelsen det människoskapade; inredning, byggnader, bruksföremål, konsthantverk, konst, böcker, mat och allehanda andra artefakter som ofta är detaljerat och inlevelsefullt skildrade. Även en del litterära referenser, författaren är ju också litteraturvetare. Omständligt och lästtidsödande är det men också ofta vackert, ibland obehagligt oroande och alltid levande. Och denna långsamhet innehåller också en skickligt framskriven krypande spänning.

I en genre där man som läsare kan känna igen sig alltför ofta har Kerstin Bergman lyckats skapa en originalitet, en egen position, ett eget sätt att berätta och det är imponerande. Frågan är bara om det finns någon ytterligare plats att återvända till? I så fall följer jag gärna med på resan.

Anders Kapp, 2023-03-30

Bokfakta

• Titel: Ekarvet.
• Författare: Kerstin Bergman.
• Utgivningsdag: 2023-03-27.
• Förlag: Southside Stories.
• Antal sidor: 389.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Kerstin Bergman inklusive andra länkar.
• Läs vad andra skriver om boken.