I går inträffade årets mest hypade boksläpp när Kazuo Ishiguros första bok efter Nobelpriset 2017, Klara och solen, kom ut samma dag på många olika språk runt om i världen. Detta skapar astronomiska förväntningar. Uppfylls de? Nej, det är omöjligt. Kommer han med något genuint nytt? Nej, sedan decennier finns SF på hög nivå som utmanar gränsdragningarna mellan människa och maskin och vår samtidslitteratur kommer att gå till historien som den stora dystopihaussen; Klara och solen tillhör bägge dessa fält så originalitetsscoren är låg. Är den bra? Absolut! Bland annat utvecklar han ett avskalat ”autistiskt” språk, översensoriskt och underempatiskt, för en berättelse som är oerhört vacker, hemsk, viktig och berörande.
I denna nära framtid lever vi i en relationsfattig värld, splittrad i små grupper av likar, med strikta klasskillnader; genetiskt ”höjda” barn har helt andra möjligheter än de ”ohöjda”, barn träffas inte i skolan, de har privatundervisning via sina ”ovaler” och får i stället social träning i organiserade interaktionsmöten, både människor och andra artefakter kan vara ”högrankade” eller motsatsen.
Huvudperson är titelns Klara vilket är ett perfekt namn; hon är nämligen verkligt klarögd, hon ser och uppfattar allt utan att låta sig fördunklas av känslor eller förutfattade meningar. Hon är en AV, artificiell vän, som i inledningen väntar, i bästa fall i butikens skyltfönster, på att någon ska köpa henne som vän till sitt barn. Hon tillhör den nyaste serien av modell B2, men modell B3 har nyss släppts och de är mer populära. Hon tröstas av Föreståndaren: ”Det finns många barn som väldigt gärna hade velat välja dig, eller Rosa eller någon av de andra. Men det är inte möjligt för dem. Ni är utom räckhåll för dem.” Det är bara de högrankade som har råd att köpa vänner till sina barn.
Men så en dag kommer Josie och Klara ser på henne genom skyltfönstret: ”Josies blick vilade på mig när hon klev ur bilen. Hon var blek och smal, och när hon kom emot oss såg jag att hennes gång inte var som andra förbipasserandes. Hon var inte direkt långsam, men hon verkade utvärdera situationen efter varje steg som om hon ville försäkra sig om att hon fortfarande var trygg och inte skulle falla. Jag uppskattade hennes ålder till fjorton och ett halvt.” Josie övertalar sin mamma att köpa Klara som nu flyttar hem till dem.
Josie bor ganska isolerat på landsbygden med Modern (juristen Chrissie Arthur) och Hushållerska Melania (som är invandrare liksom alla andra med motsvarande roller). De är högrankade och bor i ett högrankat hus. Josies pappa Paul är en ”toppingenjör” och bor i staden, de är skilda.
I det enda grannhuset bor Rick och hans mamma Helen. De är inte högrankade och trots att han är ohöjd är Rick mycket begåvad, han har bland annat konstruerat egna drönare: ”I händerna hade han en cirkelrund enhet och han blickade upp mot himlen mellan de två husen där en grupp fåglar flög i formation, och jag förstod snabbt att det var maskinfåglar.” Hans, och än mer mammans, dröm är att han ska komma in på Atlas Brookings som till skillnad från de flesta skolor tar in några ohöjda. Mindre än två procent, konkurrensen är stenhård, men det kanske kan gå.
Trots klasskillnaderna har Josie och Rick alltid varit nära vänner och de tror på en framtid tillsammans. Här finns alltså den klassiska historien om den fattige ynglingen och prinsessan, som vi mött i mängder av sagor och andra berättelser, ett av många delteman i boken. Fortfarande leker de bubbelleken tillsammans. Hon tecknar, det är hon bra på, och lämnar pratbubblor som han snabbt fyller i med text; de har en intuitiv relation och förstår (nästan) alltid varandras tankar.
Josie mår ofta dåligt, hon har någon obestämbar sjukdom, men hon berättar för Klara att det inte är samma sjukdom som Sal, hennes nu döda syster, hade. När hon mår bra vill Josies mamma gärna ta med henne för sittningar hos Henry Capaldi, en konstnär som Chrissie anlitat för att skapa dotterns porträtt men det verkar som om det mer än en tavla verkar vara en kopia av Josie?
En viktig roll i berättelsen har Solen som är en ”han” och som alltid skrivs med versalt S. Här finns en mer eller mindre uttalad solreligion och det citat som jag använde som rubrik till den här texten, ”Och Solen betraktade dem och lät sin näring flöda över dem”, är ju också en mycket biblisk formulering. (Läste parallellt men denna bok Laurent Binets nya Civilisationer där Inkafolkets solreligion spelar en viktig roll vilket blev en smula absurt.) Alla AV får sin energi genom solabsorption men Solen spelar fler roller än så.
Om Solen är berättelsens godhet så finns här också ondskan, inte minst i form av Miljöförstöringen, också den versalt personifierad, och Klaras självuppoffrande kamp mot denna ondska har en viktig funktion i berättelsen.
Språket är beundransvärt en bra bit över superlativernas möjligheter och vad jag kan förstå mycket väl hanterat av översättaren Niclas Hval. Klaras berättarröst är så ren och avskalad, den känns på något sätt autistisk i en väldigt positiv mening; med en kombination av överkänsliga sinnen och empatilös klarhet blir den språkvärld som författaren skapar hjärtskärande på många olika sätt.
Här finns också flera grundläggande filosofiska frågor till exempel en som handlar om kategorisering, hur vi kan skilja något från något annat: ”är jag … medveten om att de har ojämna gränser – ungefär som de kanter som uppstår när ett otåligt barn river sönder ett papper med fingrarna i stället för att klippa med sax – gränser som skiljer till exempel Modern vid vattenfallet och mitt dinerbås åt.”
Och så frågan om vad som är det genuint mänskliga, det som skiljer människan från maskinen, något som författaren tolkar som det som finns utanför den enskilda individen, relationerna, framför allt kärleken: ”Det fanns något mycket speciellt, men inte inuti Josie. Det låg inuti dem som älskade henne.”
Liksom många andra skönlitterära samtidsförfattare hyser Kazuo Ishiguro en berättigad oro över många illavarslande tendenser i samtiden i form av dehumanisering, segmentering, splittring, rädsla och hat. Liksom många andra använder han dystopin som form för att låta varningsklockorna ljuda, för att mot allt detta slåss för en human värld med tillit, gemenskap och inte minst kärlek. Han är en författare som gör det bättre än de flesta. Läs Klara och solen, det är en både underbar och värdefull gärning!
Författaren
Kazuo Ishiguro är född 1954 i Nagasaki i Japan och kom till England vid fem års ålder. Han har skrivit sju romaner och en samling berättelser. Berg i fjärran (1982) belönades med Winifred Holtby Prize, Konstnär i den flytande världen (1986) vann Whitbreadpriset och nominerades till Bookerpriset, Återstoden av dagen (1989), vann Bookerpriset, Den otröstade (1996), Never let me go (2005), Nocturner – fem berättelser om skymning och musik (2010) och Begravd jätte (2016).
Kazuo Ishiguros verk har översatts till mer än tjugo språk. Återstoden av dagen blev en internationell bestseller (bara på engelska har den sålts i över en miljon exemplar) och en prisbelönt film med Anthony Hopkins och Emma Thompson.
Kazuo Ishiguro tilldelades Nobelpriset i litteratur 2017. Han bor i London med sin fru och dotter.
Anders Kapp, 2021-03-03
Bokfakta
- Titel: Klara och solen (Klara and the Sun, översättning Niclas Hval).
- Författare: Kazuo Ishiguro.
- Utgivningsdag: 2021-03-02.
- Förlag: Wahlström & Widstrand.
- Antal sidor: 309.