Katarina Wennstams nya bok Dödsbädden är den tolvte i hennes Justitiaserie med dess genomgående tema om utsatta flickor och kvinnor. Det här är en spännande och välskriven text där olika berättarperspektiv vävs samman kring obehagliga hemligheter som successivt avslöjas, hemligheter som kommer nära de återkommande huvudpersonerna kommissarie Charlotta Lugn och advokat Shirin Nouri. Jag har sett att hon ibland kritiserats för att hennes engagemang skulle gå ut över de litterära kvaliteterna i hennes skrivande. Jag håller inte alls med om det, hon är en av rätt många spänningsförfattare som skickligt kombinerar skönlitterär kraft med kompetens och engagemang kring olika viktiga samhällsfrågor; när det just gäller kvinnors utsatthet är hon en ledande föregångare för många andra som skriver om just detta tema. Jag kan inte annat än beundra henne för detta. Samtidigt skulle jag så innerligt önska att det kunde dyka upp en Wennstam som engagerade sig i en rätt osynlig fråga: den nya svenska flyktingkatastrofen.

I prologen träffar vi Eddie Lundström i november 2020. Han är pappaledig från polisjobbet med dottern Laleh samtidigt som en småbarnstrött mamma, Shirin Nouri, försöker komma igång med advokatjobbet igen. Som barn adopterades Eddie från Etiopien till den rika Göteborgsfamiljen Hobenius; de fick senare biologiska barn så han blev en svart storebror till de vita systrarna Maud och Fredrika. Hans pappa är numera död men mamman, Joséphine ”Jajja” Hobenius, är en pigg, snygg och vältränad sjuttiofemåring. Laleh har inte fått träffa sin farmor än, pandemirestriktionerna har satt stopp för det, och hon kommer aldrig att få träffa henne. Jaja smittas, blir dålig, hamnar på intensiven, och Eddie får inte åka till Göteborg och hälsa på henne på grund av restriktionerna, så den sista gången han pratar med sin mamma blir det via FaceTime. Han gråter, hör henne knappt, med det hon säger på dödsbädden kommer att förändra hans liv. Det väcker tankar och minnen; varför var det så många unga barnflickor från olika länder som han som liten mötte i det välbärgade hemmet och vart tog de vägen, varför försvann de så snabbt?

När han senare åker till Göteborg för att hjälpa systrarna att städa ur föräldrahemmet hittar han massor av dokument som gör det mycket värre, härvan av hemligheter växer. Vi får också historiska kapitel från mitten av åttiotalet när Eddie växte upp i Göteborg.

Vi återser kommissarie Charlotta Lugn som blir indragen i ett nytt fall, en man har hittats död på ett obemannat solarium på Södermalm. Det visar sig vara Lasse Järpe, för rätt många år sedan en av landets absolut största tv-kändisar. Mycket är oklart, en naturlig död eller ett mord? Och det finns tecken på att han haft sex på solariet innan han dog. Samtidigt saknar Charlotta sin stora kärlek Shirin; deras förhållande tog slut för ett och ett halvt år sedan Shirin valde barnet i magen och Eddie, men kärleken är fortfarande stark.

Vi träffar Alexandra Edwards som jobbar med podden Mordtimmen, en grävande journalist som försöker gå djupt i olika fall, särskilt sådana som handlar om utsatta kvinnor. Till hennes hjälp finns betydligt äldre Jane Wester som efter många år som kriminalreporter för Sveriges Television nu jobbar som redaktör för podden. De kommer också in på fallet Lasse Hjärpe, hittar en hel del i hans förflutna som handlar om mycket unga kvinnor.

De olika berättarperspektiven vävs successivt samman i en spännande och stark historia där allt fler dolda hemligheter grävs fram. Här finns flera karaktärer och bihistorier som fängslar läsaren samtidigt som författaren ger oss insikter om aktuella och viktiga frågor. Det är imponerande, inte minst hur hon kan hålla denna energi brinnande efter så pass många delar i serien.

I mer än tjugo år har Katarina Wennstam gjort ett fantastiskt jobb kring ett stort samhällsproblem: mäns olika former av övergrepp och våld mot kvinnor. Hon har fått många efterföljare, många författare ägnar sig på olika sätt åt denna tematik med hjälp av en skönlitteratur som når många, som både kan beröra och ge insikter på djupare sätt än vad journalistik eller facklitteratur förmår. Även inom andra samhällsproblem finns många som gör likartade viktiga insatser. Ett område som jag saknar, som skulle behöva någon med Katarina Wennstams engagemang och kompetens, är våra växande flyktingproblem. Den stora svenska flyktingkatastrofen var naturligtvis när omkring en fjärdedel av landets dåvarande befolkning, fler än en miljon människor, flydde fattigdom och svält under andra halvan av artonhundratalet. Den har många skönlitterära författare skrivit om. Sannolikt har vi idag fler som tvingas på flykt från Sverige än någonsin sedan den förra flyktingvågen ebbade ut och det skriver knappast någon om.

Bakom de växande flyktingströmmarna finns två sammanhängande delar, en synlig och en betydligt mindre synlig. Den synliga skriver många om; framgångarna för en radikaliserad högerpopulism med starkt främlingshat som även återspeglas i ny lagstiftning och andra regelförändringar som både skadar väldigt många människor och som helt förändrat bilden av Sverige i andra länder. Bakom ytan är det ännu mycket värre. En grundläggande idé med demokratiska rättssamhällen är att skilja på lagstiftande, verkställande och dömande makt. I dag finns det gott om tjänstemän som tror sig äga makten över alla dessa tre funktioner själva, dagligen pågår det som jag inte kan se som något annat än ett grovt kriminellt maktmissbruk. Anledningen till att de i de allra flesta fall kommer undan med det är att den grupp de attackerar har en mycket svag ställning i samhället, människor som flytt från andra länder i tron att Sverige skulle vara en fristad, en rättsstat.

Länge handlade det om en tydlig fråga, ja eller nej, uppehållstillstånd eller ej, ofta i en rättsligt orienterad process, ofta med juridiskt stöd. Så är det inte längre, nu existerar en gråzon, en labyrint av tillfälliga uppehållstillstånd som lämnar stort utrymme för maktmissbruk. Vid varje kontakt dyker det upp nya regler, nya absurda krav som leder till bestraffningar om de inte uppfylls och till helt nya absurda krav om de ändå skulle uppfyllas. Och ständiga hot. De jag känner är främst unga människor som kom till Sverige 2015-16, som trots alla byråkratiska övergrepp i de flesta fall lyckats etablera sig. De flesta har jobb, oftast på arbetsplatser där det inte finns ett enda vitt ansikte, särskilt inga vita unga, men som ändå har viktiga samhällsfunktioner. En del har andra ambitioner, de kommer att bli läkare, advokater och liknande om de bara fick vara i fred.

Men till slut går det ofta för långt, de orkar inte längre, de flyr från landet för att börja om den mödosamma processen en gång till någon annanstans. Bara i Parisregionen finns idag fler än tretusen flyktingar från Sverige. Enligt Dublinförordningen borde Frankrike skicka tillbaka dem men som Sverige fungerar just nu är det inte möjligt. Var och en av dessa flyktingar bär på viktiga och starka berättelser som borde berättas. Och de maktmissbrukare som skadar dessa människor svårt och som skadar vårt lands framtid ännu mer, behöver exponeras. Hela denna svåra flyktingsituation behöver en Katarina Wennstam eller någon annan som kan skriva starka och viktiga texter som får många att inse vad som egentligen pågår i Sverige just nu.

Författaren

Katarina Wennstam är född 1973 och uppväxt i Göteborg, numera bosatt i Stockholm. Hon inledde sin yrkeskarriär som journalist och arbetade under ett tiotal år som kriminalreporter på Sveriges Television. Sedan 2007 är hon författare, debattör och föreläsare på heltid.

Hon debuterade som författare 2002 med Flickan och skulden: en bok om samhällets syn på våldtäkt som nominerades till Augustpriset, tilldelades för boken Vilhelm Moberg-stipendiet samt Sveriges advokatsamfunds journalistpris. Hon har skrivit ytterligare ett par uppmärksammade reportageböcker.

Skönlitterärt debuterade hon 2007 med Smuts, en roman om trafficking och sexhandel. Boken blev mycket uppmärksammad och var första delen i en trilogi om mäns våld mot kvinnor. Den fortsatte med Dödergök, om polisers våld i hemmet, samt Alfahannen, som handlar om sextrakasserier och våld i filmbranschen. Det är också de tre första böckerna i Justitiaserien som från och med Svikaren 2012 har kommissarie Charlotta Lugn och advokat Shirin Nouri / Sundin som återkommande huvudpersoner. Årets Dödsbädden är den tolvte boken i serien. Böckerna har sålts i 1,3 miljoner exemplar.

2017 debuterade hon som ungdomsförfattare med Flickan på hotellet. Den är den första boken i en serie om tonårsflickan Alex Skarp, som hjälper polisen att lösa brott. Året efter kom uppföljaren Pojken under bron.

Hela hennes författarskap behandlar olika aspekter av mäns förtryck och våld mot kvinnor. Hon är en mycket engagerad debattör och flitig föreläsare på detta område. Hennes insatser anses ha haft stor betydelse för lagändringar som stärker kvinnors ställning. Hon är mångfaldigt prisbelönt för sitt författarskap och sina feministiska insatser. Bland priserna kan nämnas Svenska FN-förbundets pris för insatser för mänskliga rättigheter 2019 där motiveringen säger att hon har ”avgörande betydelse för den svenska samhällsdebatten om flickors och kvinnors rättigheter på 2000-talet”.

Anders Kapp, 2022-12-01

Bokfakta

• Titel: Dödsbädden.
• Författare: Katarina Wennstam.
• Utgivningsdag: 2022-11-03.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 379.

Länkar till mer information

• Författarens hemsida.
• Läs vad andra skrivit om boken.