Jag blev riktigt nervös när jag såg att Katarina Bivald skulle förlägga handlingen i sin nya bok till Sverige. Det har hon bara gjort en gång förut; efter internationella jättesuccén med debuten Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, förlagd till en amerikansk småstad, kom uppföljaren Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt, förlagd till svenska Skogahammar, och den var faktiskt inte så lyckad. Sedan dess har hon hållit sig borta från Sverige och det har gått väldigt bra; i trean var hon tillbaka i amerikansk småstadsmiljö, sedan kom starten på serien med Berit Gardner i huvudrollen, i och för sig svenska, men bosatt i England där den första boken utspelar sig, den andra i Frankrike och den tredje på Teneriffa. Nu är det dags för fjärde delen, sjunde boken totalt, och när vi i Liket på Tallholmen återser Berit Gardner så finns hon i Sverige, närmare bestämt i ett slitet litet enkelt hus som hennes morföräldrar byggde i etapper för länge sedan på Ängsö i Stockholms skärgård. Hur ska detta gå?

Från tidigare delar återser vi kriminalkommissarie Ian Ahmed vid Devon & Cornwall-polisen som är sjukskriven, har brutit benet och behöver kryckor för att kunna ta sig fram. Han och Berit har blivit vänner och han har åkt till Sverige för att hälsa på henne under konvalescensen. De är inte ett par, han sover på soffan i vardagsrummet och hon i husets enda sovrum. Deras rätt speciella vänskapsrelation skrivs fram fint i texten.

Nära verklighetens Ängsö finns titelns fiktiva Tallholmen, det är rätt enkelt att ro mellan öarna. Tallholmen är hög och allra högst upp på en klippa finns ett apart hus, en stor modern byggnad, helt främmande i denna skärgårdsmiljö. Sysslolösa och uttråkade Ian är fascinerad av detta stora hus, ägnar mycket tid åt att studera det; med sin kikare följer han den äldre kvinna som då och då dyker upp.

En fredag händer det plötsligt en hel del; en båt kommer med en massa varor och sedan med flera människor i olika åldrar. Den äldre kvinnan tar sin båt över till Bertis brygga och träffar Ian, Berit är just då ute på promenad. Hon berättar att hon ska fylla åttio i morgon, hon tänkte bjuda in Berit till sin födelsedagsmiddag och säger att Ian också är välkommen. ”Åh, jag vet hur det verkar. En gammal kärring som alla hatar samlar hela sin familj på en öde ö i skärgården. Som gjort för att någon ska ta livet av den gamla ragatan.” skrattar hon.

Hon säger inte vad hon heter, tycks ta för självklart att alla vet vem hon är. Och det vet Berit som berättar för Ian. Hon heter Margrethe Cullberg Franzén, familjen köpte ön för tjugo år sedan och byggde det stora schabraket trots att det redan fanns ett fint gammalt hus och en del andra byggnader på ön. Berit berättar att hon är en mycket känd kulturprofil, hon äger och driver konstmuseer i Dalarna, Berlin och New York, går alltid sina egna vägar, har provocerat människor i decennier, hatad eller älskad, men de flesta erkänner henna som en mycket driftig, smart och framgångsrik entreprenör.

De ror över till Tallholmen och med stor möda tar sig Ian upp för de många trappstegen med hjälp av kryckorna. Det blir en märklig kväll; Berit och Ian känner sig indragna i någon sorts drama, kanske skrivet av en Agatha Christie på steroider, en dysfunktionell överklassfamilj med trasiga relationer och extrema konflikter. Den som kan sin Christie förstår att patriarken, i detta fall matriarken Margrethe, kommer att dö, ett fall från den högt belägna utsiktsklippan i den mörka oktobernatten ändar hennes liv. Mord, är Berit och Ian övertygade om, olycka eller möjligen självmord, är den slutsats som den svenska polisen, företrädd av kriminalkommissarie Sven Lindqvist, kommer fram till.

Margrethe hade två barn med sin första man, Wilhelm är runt femtio, gift med Elisabeth, som snabbt blev alldeles för full, och de hade med sig sina vuxna barn Carl-Wilhelm och Ebba till middagen. Wilhelms något år yngre syster heter Louise, barnlös och ogift, en misslyckad konstnär som nervöst jagat sina mammas bekräftelse, något som hon aldrig fick. Wilhelm var anställd av sin mamma som någon sorts administrativ chef i verksamheten.

Betydligt yngre, i trettioårsåldern, är Margrethes bonusson Simon Hägglund som hennes andra man hade med sig in i det äktenskapet. ”Han är sonen jag aldrig fick” sa hon när hon presenterade honom för Berit i närheten av Wilhelm som reagerade ilsket. Simon har arbetat mycket nära Margarethe med museerna, den ende i sällskapet som verkar tycka om henne, den enda som verkar sörja hennes död.

På plats var också Paul Cederquist, familjens advokat sedan många år, ser ut att vara i Margrethes ålder samt effektiva hushållerskan Paula som arbetat för Margrethe i tio år.

Berit stannar i stugan över vintern, Ian tillbringar en del tid där och en del tid hemma i England. En betydande del av berättelsen handlar om Berits tankar på sitt liv, sin historia. Här finns en hel del fina minnen från morföräldrarna i stugan på ön under uppväxten: ”När jag var yngre brukade jag tänka att mina problem inte kunde simma. Jag föreställde mig hur de var tvungna att stanna kvar på fastlandet.” Men det finns också en hel del mörker i dessa tankar: ”Allt var borta. Hon var ensam kvar.” Här finns en del omprövningar av olika saker som hon kanske tagit för givet. Här finns en sorts katharsis som är riktigt starkt berättat; när hon vaknar på morgonen den dag hon fyller femtiotre, vaknar hon på sätt och vis till ett nytt liv.

Hon har en referens till Hannah Arendt, min favorit bland kvinnliga filosofer, och här särskilt till Arendts tankar kring den banala ondskan, den som inte alltid syns, den administrativa ondskan från boken Eichmann i Jerusalem från 1963. Bara en sådan sak stimulerar min läsglädje.

Författaren tycks ha någon speciell relation till tallar; de har funnits tidigare i författarskapet, finns i den nya bokens titel och i form av en alldeles speciell tall intill stugan, som funnits där i hela hennes liv, som nu vuxit sig stor och ståtlig. En del av berättelsen om just denna tall är fin och berörande, om än inte riktigt trovärdig.

Berättelsen är kronologisk och utspelar sig under relativt lång tid, den startar tisdag sjuttonde oktober 2023 och avslutas lördag trettionde mars 2024. Miljön är viktig, inte minst är vädrets makter betydelsefulla under denna vinter i skärgården. Texten rör sig snyggt mellan olika berättarperspektiv. Flera intressanta karaktärer och dramatiska händelser dyker upp på vägen.

Upplösningen är en klassisk Christie; alla berörda är samlade i rummet när Berit kommer med den överraskande berättelsen om vad som egentligen hänt.

Så Katarina, det gick ju faktiskt bra att återvända till Sverige, det blev en riktigt läsvärd berättelse.

Författaren

Katarina Bivald är född 1983 och bosatt i södra delarna av Stockholm. Hon gjorde internationell succé 2013 med sin debutroman Läsarna i Broken Wheel rekommenderar som såldes till ett trettiotal länder, låg på New York Times bästsäljarlista, valdes ut i Richard & Judy Book Club i Storbritannien och vann Årets debut på den franska litterära festivalen Saint-Maur en Poche. Efter ytterligare två böcker inom feelgood kom hon ut med sin första spänningsroman, pusseldeckaren Morden i Great Diddling, starten på en serie med Berit Gardner som återkommande huvudperson. I Nordamerika tog den sig direkt upp på både USA Today’s bästsäljarlista och Vancouver Sun’s lista över bästsäljande internationella nyheter. Morden i Great Diddling utsågs av Washington Post till en av fem deckare du måste läsa i höst. Med den fjärde boken i serien, Liket på Tallholmen, återvänder Katarina Bivald till sin barndoms skärgård.

Anders Kapp, 2024-11-13

Bokfakta

• Titel: Liket på Tallholmen.
• Författare: Katarina Bivald.
• Utgivningsdag: 2024-11-07.
• Förlag: Forum.
• Antal sidor: 303.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Döden på Château des Livres.
• Kapprakt om Morden i Great Diddling.
• Kapprakt om En dag ska jag lämna allt det här.
• Kapprakt om Läsarna i Broken Wheel rekommenderar.
• Författarens hemsida.
• Läs vad andra skriver om boken.