Under årets första månader har det kommit en hel del svenska spänningsdebuter och i dag släpps ytterligare en, Skolan av Karin Wik, som är en av de mest intressanta. Trots en del välanvända ingredienser som internatskolemiljö, en trasig journalist och svensk glesbygd känns det ändå som något nytt och fräscht, inte minst tack vare ett ovanligt levande och imponerande språk. Det finns också en del andra befriande avvikelser från rådande spänningsnorm som lyckliggör läsaren; bara det att ha modet att skriva en rak, kronologisk text ur ett enda berättarperspektiv, i all huvudsak i intensivt närvarande presens, är starkt jobbat. Att dessutom klara av det på den här debutantens nivå är inget annat än förunderligt. Och dessutom blir det spännande, verkligt spännande!
Jag slukade mängder av böcker som barn och bland dem fanns Louis De Geers serie om den engelska internatskolan Singleton. Märkligt så här i efterhand, böckerna var gamla redan då, men det gav mig min första inblick i internatskolevärlden. Louis De Geer själv och stora delar av hans släkt hade stora egna erfarenheter, de tillhörde en klass som dominerade den kända svenska internatskolan Lundsberg i Värmland. Han skrev även en trilogi om Norrsätra som hade just Lundsberg som förlaga. Det finns mängder av exempel på litteratur i internatskolemiljö från 1700-talet fram till en av samtidens största storsäljare, serien om Harry Potter. En av de mörkaste skildringarna är Jan Guillous självbiografiska Ondskan från 1981, som inte handlar om Lundsberg utan om Solbacka, ett internat som fanns i Södermanland men lades ner på 70-talet.
Lundsberg finns i ett litet samhälle knappt sju mil nordväst om Karlstad och möjligen är både skolan och orten förlaga till Axelsons internatskola och det lilla värmländska samhället Holm i Karin Wiks debut?
Varför är då internatskolor så populära inom litteraturen? Det finns ett mycket enkelt svar; i nästan all litterär gestaltning finns stora fördelar med en rumslig avgränsning för berättelsen, den kan skapas på många olika sätt men en internatskola på landsbygden är ett attraktivt val.
I början av juni hittas 16-åriga William Brodin och Gustaf Hansson mördade på Axelsons internatskola och mediepådraget var enormt, det lilla samhället Holm fylldes av journalister men skolan höll tyst, svarade inte på några frågor, släppte inte in några journalister. Polisen säger inte heller mycket, det finns misstankar mot en polsk snickare som arbetat med en del reparationer på skolan men han är försvunnen och fallet är inte löst. Sommaren går, kritiken mot skolans slutenhet är stor och i början av hösten beslutar en oenig styrelse att ändå öppna portarna för en journalist. De vill inte ha något med rikspressen att göra så erbjudandet går till en mindre Värmlandstidning.
Ida Rossi mår allt annat än bra. Journaliststjärnan gick sönder för två år sedan, då när allt gick fel, flytten till ett toppjobb på en av de stora tidningarna i Stockholm blev inte av, hon blev kvar i Värmland och är nu en arbetstränande föredetting som gör enklare jobb inne på redaktionen, är aldrig ute på några riktiga uppdrag. Flunitrazepam håller tillvaron på avstånd, hennes piller är det viktigaste hon har. Men bemanningen på redaktionen är just nu tunn, chefen Lundell har inte mycket att välja på, han vet ju att Ida har varit riktigt bra så de blir hon som skickas i väg till Axelsons.
Det han inte vet är att Ida själv gått på skolan. Hon är uppväxt i Holm och utöver välbetalande överklassbarn är Axelsons skyldiga att ta emot det fåtal elever som tillhör skolans lokala upptagningsområde. De får gå där utan dyra terminsavgifter eller rika föräldrar som ger stora donationer till skolan. Hennes minnen av skolan är allt annat än goda, hon tog inte examen där utan flydde från sina plågoandar till en annan skola. Hon vill absolut inte tillbaka, men har inget val om hon ska ha något jobb kvar.
Hon ger sig av, återvänder mot Holm som är en före detta bruksort där bruket för länge sedan lagts ner, anländer i skymningen, ser den välkända siluetten: ”Kyrkan, vars koncernchef har ett mer långsiktigt perspektiv, står segrande kvar på sin kulle även om kyrktuppen numer blickar ut över fler gravstenar än levande själar.” Snyggt! Det här är en debutant som verkligen har språket som en nära kompis.
Väl framme vid internatskolan bemöts hon med stor misstänksamhet av de flesta, ingen vill prata med henne. Hon har problem med sig själv, med sina piller, med sina minnen, med chefen som hela tiden ringer och kräver resultat, med skolpersonal och elever som bara betraktar henne med avsmak.
Successivt lyckas hon ändå tränga in i alla dunkla vrår, alla de hemligheter som naturligtvis finns på skolan och i det omgivande lilla samhället; snart blir hon själv måltavla för någon som inte vill att hon ska komma vidare. Dramatiken växer stadigt på vägen mot en överraskande och dramatisk upplösning som skulle göra sig bra även på film.
Riktigt välskrivet: ett starkt personligt språk som lyfter miljöer, karaktärer och handling till hög nivå. Dessutom en för genren i dag ovanlig berättarteknik som skiljer ut denna historia från mycket annat i utgivningsfloden. Karin Wik är uppenbarligen en ny författare som absolut är värd att följa!
Författaren
Karin Wik är född 1979 och uppvuxen på Hammarö utanför Karlstad men bor numera i Göteborg med man och två söner. Hon har en bakgrund som journalist men arbetar idag som PR- och kommunikationschef. Skolan är hennes debutroman som redan sålts till Danmark och sannolikt blir det fler länder som får möjlighet att läsa den.
Anders Kapp, 2021-04-19
Bokfakta
- Titel: Skolan.
- Författare: Karin Wik.
- Utgivningsdag: 2021-04-19.
- Förlag: Forum.
- Antal sidor: 298.