Med mer än hundra miljoner sålda böcker lär Millenniumserien vara den största internationella försäljningssuccén någonsin inom svensk skönlitteratur. Först Stieg Larssons egna tre böcker och efter hans bortgång blev det David Lagercrantz som, enligt min mening, skickligt förvaltade och utvecklade konceptet i ytterligare tre delar. Sedan förlagsbyte och någon sorts auditionliknande process där författaren till fortsättningen skulle utses. John Ajvide Lindqvist ratades men har ändå kommit ut med sin inofficiella fortsättning som gavs namnet Blodstormen; hittills Skriften i vattnet i oktober 2022 och Rummet i jorden våren 2024. Karin Smirnoff fick uppdraget och officiella Millennium 7, Havsörnens skrik, kom ut i november 2022. Nu är det dags för hennes Millennium 8, Lokattens klor. Jag var rätt skeptisk mot den förra och än mer mot den nya, utöver några karaktärer är det svårt att se några samband med koncepten för Millennium 1-6, det känns mer riktigt att se Smirnoffs två böcker som delar i hennes helt egna serie. Men även med det perspektivet finns här element som jag har svårt för.

Smirnoffs serie är huvudsakligen förlagd till den fiktiva staden Gasskas i Norrbottens inland, vid Storforsen i Piteälven, en stad med snabb tillväxt baserad på nära och omfattande tillgång till grön el.

Millenniumseriens huvudpersoner, Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist, finns kvar men mest på distans med rätt nedtonade roller. På plats i Gasskas finns Mikaels dotter Pernilla och hans dotterson Lukas (Lukas biologiska pappa dyker plötsligt upp i den nya boken och blir ett hot, han är en mäktig man). Pernilla gifte sig i förra boken med Gasskas kommundirektör Henry Salo, inte alltid en oförvitlig offentlig tjänsteman. På plats finns också trettonåriga Svala Inga-Märta Niedermann Hirak, dotter till Lisbeths vidriga halvbror Ronald Niedermann (numera död), en av den här seriens mest intressanta karaktärer som också ingår i den samiska släkten Hirak.

Svala har mycket speciella förmågor. På sätt och vis är hon också stormrik. För länge sedan gjorde hennes mamma en investering i bitcoin i hennes namn och tillväxten har varit enorm. På ett låst konto finns miljarder som ingen kan komma åt och den förmögenheten spelar en stor roll i den nya boken.

Tillväxten har också dragit till sig en hel del kriminalitet. Särskilt finns här basen för ett internationellt brottssyndikat som byggts av gäng som en gång i tiden var busungar i Teg i Umeå. Obestridd ledare är Marcus Branco, född 1987 utan ben sedan hans brasilianska mamma tagit ett olämpligt läkemedel (Talidomid). Han regerar från en mycket avancerad rullstol. Hans närmaste, den innersta kretsen, går under namnen Järv, Varg, Björn, Ulf och Lo (just Lo har en stor roll i den nya boken som också avspeglas i titeln). Syndikatet har stora resurser, kan agera oerhört grymt och våldsamt.

I utkanterna av syndikatet finns Städaren som dök upp i första boken. Han jobb är att städa bort människor, en verksamhet som han vill lämna men det går inte så bra. Han får nu ett sista uppdrag, en människa till ska bort, sedan ska han vara fri. Vad nästan ingen vet är att han är Harry Salos bror.

I berättelsens inledning praktiserar Svala på den lokala tidningen Gaskassen där hon lär känna nya journalisten Ester Södergran. Trots åldersskillnaden blir de vänner. De kommer på en idé till artikelserie om övergivna hus, bland annat ett sanatorium som byggdes 1945 och som ligger enskilt och högt beläget intill en sjö. Det användes för tuberkulospatienter, sedan som behandlingshem för missbrukare och slutligen som flyktingförläggning men nu ska det vara öde. De åker dit men blir bortkörda av en otrevlig man, Svala känner igen sorten, ett as, en kriminell neandertalare, samma sort som de som dödade hennes mamma, sådana som finns på hennes hämndlista.

De ger sig inte; Svala har fått en drönare i julklapp av sin faster Lisbeth, och med den kan de ta bilder utan att själva vara nära huset. Sagt och gjort och när de är klara föreslår Ester att de ändå ska göra ett nytt försök att gå fram till huset. Men Svala säger nej, drönarbilderna visar övervakningskameror runt huset och man kan se människor innanför takfönstren, det här är inget ödehus, här pågår någon ljusskygg aktivitet.

På kvällen går Svala till ett möte med den lokala miljögruppen. Hon saknar Ester, de hade kommit överens om att gå dit tillsammans. Med på mötet finns en ny medlem, karismatiska Simon som argumenterar för mer radikala protester mot miljöförstöringen, särskilt planer på att åter öppna en sedan länge nedlagd gruva.

Ester dyker aldrig upp. Hon ligger i botten av en ravin vid soptippen. Hon är död.

Liksom i den förra boken är texten fylld av många trådar och stor dramatik på vägen mot en spektakulär upplösning och en avslutande cliffhanger.

I Millenniumkonceptet ingick att varje bok hade någon sorts tema, en stor fråga, gärna med internationella dimensioner, som dominerade den enskilda boken. Seriens långa berättelse handlade mest om de viktigaste karaktärernas utveckling över tid och var underordnad. I Smirnoffs serie är det tvärt om. Det finns en stor fråga; exploateringen av naturen och dess konsekvenser, vindkraft i den förra boken och gruvnäring i den nya, men den spelar ändå en underordnad roll, viktigast är den långa berättelsen om den mycket märkliga platsen Gasskas och dess innevånare. Skruvat till överdrift och ibland med drag av spekulativt underhållningsvåld som jag inte gillar (har inget problem med våld i spänningslitteratur men våldet måste vara meningsfullt för berättelsen).

Det är en välskriven text, emellanåt språkligt fantastisk, och jag förstå att den här författarens serie kan attrahera en hel del läsare, men den fungerar inte för mig. Jag tycker bättre om John Ajvide Lindqvists version; den första delen var också bra på att förvalta konceptet Millennium, men det försvann delvis i den andra delen. Sannolikt hade det varit bättre att låta Millennium få vila efter sex böcker men inser naturligtvis de starka ekonomiska incitamenten för att låta den fortsätta.

Författaren

Karin Smirnoff är född 1964 i Umeå, flyttade som liten till Stockholmsområdet där hon bodde på olika platser innan hon i tjugoårsåldern flyttade tillbaka till Västerbotten. På tidigt nittiotal utbildade hon sig till fotograf och efter en del annan utbildning arbetade hon som journalist och marknadsförare under ett antal år. Vid sidan av det blev hon också företagare, drev ett gatukök i Hammenhög under några år och driver sedan 2013 Componenta Wood AB i Piteå.

Hon vidareutbildade sig i litterär gestaltning vid Lunds universitet 2017–2019 och arbetade då med det som skulle bli hennes litterära debut. 2018 kom romanen Jag for ner till bror som nominerades till Augustpriset och fick många andra priser. Det var inledningen på en trilogi vars övriga delar består av Vi for upp med mor, 2019, och Sen for jag hem, 2020. Trilogin om Jana Kippo fick en mycket stor upplaga, inte bara i Sverige utan även i tiotalet andra länder. 2021 kom fristående romanen Sockerormen och sedan Havsörnens skrik, sjunde delen i Millenniumserien vars åttonde del, Lokattens klor, nu också finns utgiven.

Utöver Stockholmsregionen, Västerbotten och Skåne har hon också bott några år i Paris. I dag är hon bosatt i Hertsånger och Stockholm.

Anders Kapp, 2024-09-23

Bokfakta

• Titel: Lokattens klor.
• Författare: Karin Smirnoff.
• Utgivningsdag: 2024-09-23.
• Förlag: Polaris.
• Antal sidor: 400.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Havsörnens skrik (Millennium 7)
• Kapprakt om Hon som måste dö (Millennium 6)
• Kapprakt om Rummet i jorden (Blodstormen 2)
• Kapprakt om Skriften i vattnet (Blodstormen 1)
• Läs vad andra skriver om boken.