Mycket som skrivs inom den breda deckargenren håller sig till rätt givna former för de olika delsegmenten, på gott och ont. Det gäller inte för Ane Riels fantastiska ”Kåda”. Hon har hittat sin alldeles egna still. Möjligen finns drag från Ray Bradbury och Stephen King eller på andra sätt kan hon jämföras med Karin Fossum eller Gillian Flynn, men det räcker inte för att förklara hur bra hon är. Har du inte redan läst den så gör det; ”Kåda” är verkligen värd alla de priser den fått och som du kan läsa om här.

På sin egen hemsida berättar hon en del om sig själv. I inledningen säger hon att texten skrivs i tredje person för att markera att det inte är hon som skriver. Hon ljuger naturligtvis. Texten börjar så här:

”Skæve barn leker bäst Ane kom till världen den 25 september 1971 i Aarhus. Hon var ganska skæv. I själva verket så skæv att läkaren direkt efter förlossningen försäkrade mamman att barnet skulle rette sig ud över tiden. Han ljög.”
Jag har behållit några danska ord i min översättning. ”Skæv” är inte så lätt att översätta till svenska. Det kan betyda sned, skev, snedvriden, krokig men också udda, annorlunda, egen. Samma sak är det med ”rette ud” som både väldigt konkret kan betyda ”räta ut” men också mer allmänt ”reda sig” eller ”ordna sig”. Jag tycker att denna inledning säger väldigt mycket om Ane Riel. Hon är en mycket lekfull författare, lekfull på ett intellektuellt och inte minst språkligt sätt.

Är det något som jag generellt älskar i alla kulturella uttrycksformer så är det när form och innehåll verkligen brottas med varandra, rör sig åt olika håll, skapar öppningar där det blir möjligt att se något som annars skulle vara fördolt, se saker på nya sätt eller ta till sig något som sinnena annars skulle blockera.

I ”Kåda” är formen oerhört vacker. Den språkliga dräkten är skön. Det är ett bra tag sedan jag språkligt sett läst något så vackert. Översättaren Helena Ridelberg måste ha gjort ett riktigt bra jobb. Det finns en mjuk musikalisk rytm i språket som fångar läsaren. Det är kanske inte så konstigt, utöver att vara författare är Ane Riel också jazzmusiker. Samtidigt är innehållet riktigt hemskt; en familj i successiv undergång, liv som går sönder. Och det är just det, kontrasterna mellan form och innehåll; som får ”Kåda” att glittra som bärnsten, som ger boken ett alldeles eget liv.

”Kåda” kom ut på danska redan 2015 (”Harpiks”) och på svenska förra hösten. Avsikten var inte riktigt att skriva en ”deckare”, mer än roman, men varför kan inte en bock vara både och? Det är i alla fall inom deckargenren som priserna regnat över boken. Och det är kanske inte så konstigt när den börjar så här:

”Det var mörkt i det vita rumme när far dödade farmor. Jag var där. Carl var också där, men honom upptäckte de aldrig. Det var julaftonsmorgon och det snöade lite, men en riktigt vit jul blev det aldrig det året.”

Berättarjaget i boken är flickan Liv som inte alltid har så lätt at förstå sin omvärld. Man hennes pappa Jens är så duktig på att förklara allting: Varför mamma blivit så stor att hon inte kan lämna sovrummet, varför man inte ska gå i skolan. Och inte minst varför man måste döda farmor

Det är en på allvar fängslade berättelse om en familjs självvalda utanförskap, trovärdigt skildrad obegriplighet, en på sitt sätt vacker originalitet som successivt rör sig in i galenskapens sönderfall. Så ljust! Så mörkt!

”Kåda” är ett absolut måste på läslistan! Jag ser också fram emot filmatiseringen av ”Kåda” som kommer att ha premiär nästa år med titeln ”Resin”.

Anders Kapp, 2018-09-12

Bokfakta

• Titel: Kåda.
• Författare: Ane Riel.
• Utgivningsdag: 2017-09-28.
• Förlag: Modernista.
• Antal sidor: 239.

Länkar för mer information

• Kapprakt om Ane Riel.
• Anes hemsida: https://aneriel.dk/