Joyce Carol Oates tar oss med till sina egna hemtrakter i nordöstra USA i sin nya stora amerikanska roman Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna. (citat från en dikt av Walt Whitman). Hon är född 1938 i Lockport, i de nordligaste delarna av delstaten New York, nära Niagara, de stora sjöarna och gränsen till Kanada och det är i det området vi befinner oss, främst i familjen McClarens hemstad Hammond men också en del andra platser i området. Det är en roman om en familjs sönderfall, ett vanligt tema, som också kanske vill vara en berättelse om en stats sönderfall i rasism och andra motsättningar. Den store familjepatriarkens död utlöser en kedja av händelser som förändrar familjemedlemmarnas liv på olika sätt. Grundkonstruktionen är stark, bäddar för en riktigt stor roman, men det blir den aldrig annat än till omfånget: åttahundrasextiotre sidor. Jag klagar sällan på långa texter, en bra berättelse ska få ta den plats den behöver, men här är det alltför många och långa partier där berättelsen bara går på tomgång utan att leda till någonting alls.

Prologen utspelar sig 18 oktober 2010. John Earle ”Whitey” McClaren är på väg hemåt från ett styrelsemöte i Hammonds folkbibliotek. Han är sextiosju år gammal, framgångsrik företagare, tjugofem år tidigare borgmästare för staden och en mycket respekterad man i samhället. På den annars öde vägen ser han två poliser som grovt misshandlar en försvarslös man (det visar sig vara Azim Murthy, ung barnläkare med indiska rötter). Whitey stannar bilen för att försöka förhindra övergreppen men blir själv angripen av poliserna, våldsamt misshandlad och får otaliga stötar från polisens elpistoler vilket utlöser en stroke. Polisen smiter, tar med sig den skadade unge läkaren, men larmar i alla fall ambulans till platsen. På sjukhuset samlas Whiteys familj; den historia de får höra är att han fått en stroke vilket utlöst en bilolycka som förklarar hans skador, brännskadorna från elpistolerna förklaras komma från en utlöst krockkudde. Whitey själv kan inte säga någonting, han är medvetslös.

Det är alltså en dramatisk inledning på denna berättelse och kanske kan läsaren förledas tro att detta ska bli någon sorts kriminalhistoria, författaren har ju skrivit sådant tidigare. Men så blir det inte, det brott som Whitey utsatts för blir bara en av många bihistorier som, liksom de flesta, rinner ut i sanden. Länge ser det ut som om Whitey ska klara sig, familjen finns samlad runt honom på sjukhuset, men till slut dör han ändå och berättelsen handlar om effekterna för hans hustru och de fem vuxna barnen. Det är en rik familj även om Whitey alltid varit tystlåten om pengar. I ungdomen fick han ta över ett litet tryckeri från sina föräldrar och med det som bas har han byggt upp en koncern med olika grenar och dessutom varit mycket lyckosam med investeringar i fastigheter och annat. En framgångsrik, god och hederlig man; här och var antyds fläckar på denna lysande sol, men det blir bara antydningar.

Jessalyn har under många år varit den perfekta hustrun till en stor man, det sociala navet i en perfekt familj och i en stor bekantskapskrets. Men nu drar hon sig undan, blir nästan asocial, och vill helst vara ensam i det gigantiska familjeresidenset Forrester House på Old Farm Road 99, ursprungligen byggt 1778 men med många om- och tillbyggnader sedan dess, inte ens barn och barnbarn är särskilt välkomna. Hon är nu sextioett, fortfarande en vacker kvinna, och så småningom uppvaktas hon av en mycket respektabel änkling i bekantskapskretsen. Men hon tycker att han är outsägligt tråkig och väljer andra vägar i sitt uppvaknande vilket skapar en enorm upprördhet bland hennes barn, i alla fall de tre äldsta.

Äldst bland barnen är Thom, nu trettionio, men fortfarande ”den aggressivt tävlingsinriktade pojken, smartast av barnen, eller i alla fall det mest karismatiska, stiligaste och bastant manliga vuxna barnet, med ett grymt, hårt leende”. Betraktad som den självklare arvtagaren till fadern hade han efter en universitetsexamen i företagsadministration fått ta över ledningen för Searchlight Books, ett dotterbolag inom familjekoncernen McClaren Inc som producerar läromedel. Dotterbolagets huvudkontor ligger i Rochester, någon timme från Hammond, där Thom också bor med sin fru Brooke och deras barn. När pappan dör flyttar Thom tillbaka till Hammond för att ta över koncernledningen. Resten av familjen stannar kvar i Rochester, relationen knakar, han tar sig ett glas alltför ofta och inom honom bor en stark vrede.

Äldsta dottern Beverly är nu trettiosex år och hennes tid som skönhetsdrottning i ungdomen är över för ett bra tag sedan. Lätt överviktig, lätt alkoholiserad, fördomsfull och aggressivt högljudd blir hon nästan till en karikatyr av en viss sorts amerikanska kvinnor. Men på ytan, och ytan är viktig för henne, framgångsrik; maken Steve tjänar väldigt bra på banken och de bor med sina barn inte långt från hennes föräldrahem på Stone Ridge Drive där ”alla hus var rejäla villor i kolonial stil med omsorgsfullt anlagda trädgårdar”.

Lorene är nu trettiofyra och redan i gymnasiet hade hon klippt håret kort och anlagt en tuff attityd mot omvärlden. Om Beverly då var den söta och omsvärmade hejarklacksledaren så var Lorene den smarta och rätt fruktade studenten. Efter en doktorsexamen i pedagogisk psykologi är hon sedan fyra år rektor för North Hammond High School som hon med alla medel, framgångsrikt, försöker lyfta på de nationella rankinglistorna även om hon bakom ryggen kallas Hon-Gestapo på jobbet. En fruktad kvinna som lever ensam, allt mer paranoid är hon på vägen rakt mot någon sorts personlig katastrof.

Trettioettåriga Virgil har valt en livsstil som skiljer sig helt från resten av familjen; han bor sedan flera år i ett konstnärskollektiv i närheten; har varken mobil, dator eller bil, tar sig omkring med en gammal gul cykel. Han gör rätt dekorativa skrotskulpturer som säljer bra, men efter faderns död går han in i ett nytt och mörkare konstnärskap (ett av många intressanta stråk som inte utvecklas i berättelsen). Utanför familjen är han en mycket vänlig, karismatisk och social person, omges ständigt av intresserade kvinnor, men är osäker på sin sexualitet. Han har en rätt nära relation till sin mamma som han genom åren ofta besökt när han var säker på att pappa inte var hemma. Hon besöker också, i hemlighet, hans utställningar och har köpt en del av hans verk. Från pappan han bara upplevt förakt, men tycker ändå att han på något sätt når fram till honom på sjukhuset när han spelar för honom på sin hemmagjorda flöjt.

Sophia, tjugosju, är den ständigt bortglömda lillasystern som ingen egentligen bryr sig om. Men hon är smart, framgångsrik i sina studier i mikrobiologi och antagen som doktorand på universitetet. Just nu har hon tagit en paus i doktorandstudierna för att arbeta som assistent på välkända Memorial Park Research Institute forskningsinstitut där hon är mycket skicklig på att hantera institutets omfattande djurförsök. Hon blir allt mer intresserad av institutets stora stjärna, betydlig äldre Alistair Means.

Det är en intressant samling karaktärer som författaren utvecklar berättelsen kring. På sätt och vis gränsar boken till en novellsamling med många relativt avgränsade berättelser med måttliga samband med varandra. Det samband som finns är att det alltid är någon av familjemedlemmarna som förekommer i dem. Ett annat samband är att nästan alla är för långa, de har omfattande partier av vattentrampande som inte för berättelsen framåt.

Det finns naturligtvis guldkorn i texten, det här är en stor författare, men utöver longörerna finns det en omfattande användning av kursiveringar, parenteser och citattecken som mest blir störande för läsningen. Översättningen är ok, men inte mer än så. Det finns en del fel och några obegripliga meningar, men det är kanske ofrånkomligt med tanke på den enorma mängden bokstäver det handlar om.

Ibland kan jag bli väldigt trött på eleganta upplösningar där berättelsens alla trådar knyts samman. Jag kan verkligen gilla öppna slut som mer påminner om hur livet egentligen ser ut. Men här går det alldeles för långt. Berättelsen skapar mängder av trådar, som var för sig ofta är intressanta, men lämnar dem alla någonstans halvvägs mot den väv de skulle kunnat bli. Jag kan förstå tanken med att överlåta till läsaren att fylla i möjliga fortsättningar, men kan inte se det fungera i denna berättelse.

Det svenska omslaget är obegripligt; om det är tänkt att bilden ska föreställa familjeresidenset har den som gjort det inte läst texten.

På något sätt kunde jag inte undgå att jämföra med en annan av våra stora författare som är födda på 1930-talet och fortfarande aktiva. Kerstin Ekman, som är fem år äldre, lyckades med sin senaste bok, Löpa varg, skapa en stor roman på 180 sidor, en oändligt mycket bättre ROI för läsarna. Jag kan faktiskt inte rekommendera någon till den omfattande investering i lästid som krävs för denna alltför långa roman.

Författaren

Joyce Carol Oates, född 1938 i staten New York, är en av USA:s mest betydande författare. Oates har utmärkt sig som en av de största inom den samtida amerikanska litteraturen och har tilldelats flera priser; bland annat National Humanities Medal, National Book Critics Circle Ivan Sandrof Lifetime Achievement Award och PEN/Malamud Award. Oates har nominerats till Pulitzerpriset och skrivit några av vår tids mest angelägna verk, inklusive de bästsäljande romanerna Blonde, som nominerades till National Book Award, och New York Times-bästsäljaren Fallen som tilldelades Prix Femina 2005. Oates vann också 2019 års Jerusalempris, ett internationellt litteraturpris som tilldelas författare vars verk behandlar mänsklig frihet i samhället. Joyce Carol Oates är verksam vid Princeton University och har varit medlem av American Academy of Arts and Letters sedan 1978.

Anders Kapp, 2022-04-18

Bokfakta

• Titel: Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna. (Night. Sleep. Death. The Stars., översättning Fredrika Spindler).
• Författare: Joyce Carol Oates.
• Utgivningsdag: 2022-03-14.
• Förlag: HarperCollins.
• Antal sidor: 863.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Jagad.
• Läs vad andra skrivit om boken.