Har bland annat ägnat helgen åt att läsa Jonathan Franzens ”Frihet”; hyllad i USA när originalet kom hösten 2010, och även här när översättningen kom ut för en dryg månad sedan. En bok i den kanske mest klassiska romangenren, familjekrönikan, med många storartade förebilder som till exempel Tolstojs ”Krig och fred” (som också refereras), Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov” eller, kanske mest tillämpligt exempel just här, Manns ”Buddenbrooks – en familjs förfall”.

Jag tror till och med att schablonen ”den stora amerikanska romanen” använts om ”Frihet”, liksom att den skulle säga något viktigt om samtidens USA.

I centrum finns medelklassfamiljen Berglund, deras liv och alla deras olika sönderfallande förhoppningar. Det är en väldigt samtida ”post-familjekrönika”. Alla stora sanningar och värden ställs inför absurda lustiga-huset-speglar och dekonstrueras med självklarhet ner i depression, desperation, bitterhet och ilska.

Jag har en smula svårt att förstå hyllningskören. Språkligt eller berättartekniskt är den inte så speciell, möjligen berättar den något om USAs sammanfall som global hegemoni, jag vet inte, men visst är det en bra och läsvärd historia.

Ska nu övergå till att läsa om en fantastisk roman som också ägnar sig åt att pröva och ompröva olika ”sanningar”; Thomas Manns ”Bergtagen” som nyligen kommit ut i en nyöversättning till svenska av Ulrika Wallenström.

Anders Kapp, 2011-11-13

Bokfakta

• Titel: Frihet. (Freedom. Översättning: Rebecca Alsberg.)
• Författare: Jonathan Franzen.
• Utgivningsdag: 2011.
• Förlag: Bromberg.
• Antal sidor: 650.