Spionromanens mästare John le Carré lämnade oss för ett knappt år sedan, 12 december 2020, vid åttionio års ålder, och snart kommer hans sista bokutgivning på svenska. Silverview var inte ett ofullbordat manus, det var komplett men opublicerat vid hans död, möjligen avvaktade han eftersom det sannolikt är hans mest kritiska text någonsin om den brittiska underrättelsetjänsten. Han skrev den efter En känslig sanning som kom ut 2013. Texten är en ren njutning att läsa, på många sätt en klassisk le Carré med hans speciella berättarteknik, en sorts mästarklass för alla som vill lära sig hur man bygger stark och intelligent spänning med en sirlig långsamhet där dramatiken hela tiden existerar i skuggornas bisatser. Här finns en vardaglig yta med vanliga människor som lever sina vanliga liv men alldeles under denna yta finns allvarliga internationella hot.

I inledningen möter vi den unga kvinnan Lily som med sin tvåårige son Sam i vagnen utför ett uppdrag för sin döende mamma. Hon är upprörd och ilsken, tycker det hela är idiotiskt när hon går utmed South Audley Street i regnet och stormen för att hitta rätt hus. Hon ska lämna ett hemligt brev till någon Stewart Proctor; hon har ingen aning om vad det handlar om men gör ändå som hon är tillsagd, man kan knappast säga nej till en döende mamma.

”Samma morgon, i en liten kuststad längst ute vid havet i East Anglia, steg en trettiotreårig bokhandlare vid namn Julian Lawndsley ut från sidodörren på sin alldeles nyinköpta butik och började framåtlutad, med ena handen om den uppvikta sammetskragen på en svart överrock som var en del av det liv i Londons finansdistrikt som han hade övergett två månader tidigare, att mödosamt ta sig fram längs den tomma och öde stenstranden på väg till det enda kaféet som serverade frukost vid denna dystra tid på året.” (En typisk Carré-mening som vackert och levande introducerar en av berättelsens huvudpersoner.)

Julian träffar en äldre man som besöker bokhandeln, Edward Avon, en karismatisk person som knappast kommit dit av en slump; det visar sig snart att han varit god vän med Julians döda pappa, Henry Kenneth Lawndsley. ”Fast av sina skolkamrater tillgivet kallad den store H. K.” får Julian lära sig av sin nya bekantskap.

Julian har ett komplicerat förhållande till sin döda pappa och är inte alldeles bekväm med att prata om honom men Edward fortsätter att prata om deras fortsatta studier på Oxford. ”Där min pappa råkade i händerna på ett gäng religiösa svindlare finansierade från USA med kortklippt hår och flotta slipsar som lockade med honom till en alptopp i Schweiz och förvandlade honom till en glödande kristen. Var det det du tänkte säga?”

Julian blir allt mer irriterad: ”Hade Edward för avsikt att de nu skulle dröja vid faderns utsvävande sexliv och andra försyndelser som den tidens skandalpress gett vidsträckt spridning åt? Ville han höra de dystra detaljerna om hur den en gång stolta familjen Lawndsley blivit utkastad på gatan från sin prästgård utan ett öre på fickan? Och hur Julian själv, efter faderns död i förtid, varit tvungen att skrinlägga sina planer på universitetsstudier och bli mäklare i en avlägsen släktings handelsföretag i Londons finansdistrikt, för att kunna betala av faderns skulder och sätta mat på bordet åt modern?”

Det visar sig snart att Edward är pappa till inledningens Lily och den döende mamman, Deborah Garton, var länge en av säkerhetstjänstens absolut mest ledande analytiker. Den komplicerade familjen bor i ett stort hus på andra sidan staden: ”Kallades för Lönnarna på överstens tid, tills Deborah ärvde det. Nu heter det Silverview.”

Därmed har vi träffat de viktigaste karaktärerna i historien som rör sig vindlande mellan nutid och dåtid. Men det dyker upp många andra kompletterande och fascinerande karaktärer i en berättelse som inrymmer en hel del av Europas moderna historia behandlat på författarens oefterhärmliga sätt. Om Balkankonflikten till exempel: ”Sex små nationer som grälade om arvet efter den store pappa Tito. Som alla slogs för Gud, som alla ville vara herrar på täppan och som ingen kunde gilla. Som alla tyckte sig ha rätten på sin sida som vanligt, och som alla utkämpade krig som deras förfäder hade utkämpat tvåhundra år tidigare och förlorat.”

Inledningens Stewart Proctor kallas av vissa för ”Proctor-the-Doctor. Chef för landets inrikes säkerhet. Verkställande häxjägare.” Han lever med hustrun Ellen i ett stort hus, avsides beläget bland kullarna i Berkshire. Det är en stor och betydande familj. ”För närvarande kunde familjen Proctor redovisa två höga domare, två framstående advokater, tre läkare, en dagstidningsredaktör, inga politiker, gudskelov, och en hygglig samling spioner.” Stewart är på jakt efter en allvarlig säkerhetsläcka från en brittisk-amerikansk hemlig central, belägen nittio meter under den sista aktiva brittisk-amerikanska strategiska militärbasen som ansetts fullkomligt säker. För att komma åt den ”skulle al-Qaida eller kineserna eller vem det vara månde bli tvungna att gräva ett jävligt stort hål mitt i landningsbanan där uppe, och vara borta igen nästa morgon.”

Det är en underbar läsning fylld av författarens torra brittiska humor som samtidigt innehåller en stringent kritisk granskning, fantastiska karaktärer med relationer som utvecklas på oväntade sätt under decennier och ett språk som det är en njutning att läsa. Här finns ingenting förenklat, lättuggat eller övertydligt, här finns i stället massor av utrymme för läsarens tolkningar och fantasier.

Varför Silverview i titeln och som namn på det stora huset? Den som kan sin Friedrich Nietzsche har svaret på den frågan och alla andra får läsa boken för att få svar, jag tänker inte spoila.

Författarens tid som ung vuxen präglades i hög grad av kalla kriget; han var själv en del av det under sin tid som agent och det har varit ett centralt tema i många av hans böcker där öst, Sovjetunionen, var den tydliga fienden. Inte med något förenklat svartmålande av öst eller trivialt förhärligande av väst som kan finnas hos vissa andra författare inom genren, men väst är ändå den godare sidan och genomgående har den brittiska underrättelsetjänsten varit relevant och bakom alla konflikter och förräderier ändå en i huvudsak god kraft i världen. Även om alla hans böcker har politik och internationella relationer som tema, ett område där han hade stor kunskap, har han aldrig varit direkt ideologisk i sitt skrivande. Som läsare har man nog uppfattat honom i mitten av den politiska skalan, sannolikt en ganska typisk moderat brittisk tory.

Efter murens fall var det många som hoppades på en stark demokratiseringsvåg i världen, men så har det inte riktigt blivit och det är en utveckling som bekymrade le Carré ordentligt. Silverview är den första boken där den brittiska underrättelsetjänsten kritiseras mer strukturellt, vilket är den sannolika förklaringen till att manuset blev liggande opublicerat i några år, men han skulle gå betydligt längre i den sista bok han skrev, En fri agent, där han är tydligt kritisk mot utvecklingen i världen. När västvärldens största stat, USA, kan ledas av en hatisk lögnare som Trump, och när Ryssland förfaller till något ännu värre och farligare än Sovjetunionen någonsin var med den tydliga fusionen mellan politiken och internationell kriminell maffia under Putin är det en utveckling som le Carré verkligen föraktar. Och det gäller även hans eget älskade England som förfaller till Brexit och populism, som ”går i Putins fotspår”; det går så långt att han i slutet av sitt liv sökte medborgarskap på Irland (hans familj har irländska rötter) för att lämna England. Det är en stark och intelligent röst som nu gått ur tiden, en både litterär röst och en djupt humanistisk människa som man inte kan göra annat att sakna; en sorts människa som behövs mer än någonsin i vår oroväckande samtid.

Anders Kapp, 2021-11-06

Bokfakta

• Titel: Silverview (översättning Hans-Jacob Nilsson).
• Författare: John le Carré.
• Utgivningsdag: 2021-11-16.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 248.

Länkar till mer information

• Kapprakt om John le Carré.
• Läs vad andra skrivit om boken.