Jag har tyckt mycket om det jag läst av Johannes Anyuru tidigare men när det gäller Ixelles, som kom ut för någon dryg vecka sedan, saknar jag tillräckliga superlativer. Under läsning använder jag små postitremsor i olika färger för att markera något speciellt, bra eller dåligt på olika sätt, som jag vill kunna hitta tillbaka. Det brukar kunna bli ett tiotal markeringar och i bästa fall någon enstaka grön (= något riktigt fantastiskt) men mitt ex av denna bok ser ut som en julgran med grönt överallt. Den skiljer sig en hel del från hans tidigare verk med sin Matrixartade upplösning av verkligheter där Ingenting får en central betydelse. Det som vi däremot känner igen är något som mullrar långt under ytan, den glödande vrede som härskar i den intellektuella konstruktionens allra djupaste källare. Bland mycket annat är detta en urstark klassroman, inte om det vi traditionellt menar med arbetarklass utan om en förtryckt underklass av annat slag. Anyuru är en förnyare av svensk klasslitteratur som mycket rättmätigt är den siste(?) författaren som fick motta Ivar Lo-Johanssons personliga pris 2013. Han vann Augustpriset 2017 med De kommer att drunkna i sina mödrars tårar och Ixelles är en självklar nominering i år.
Geografiskt centrum för denna berättelse är högst verkliga tjugosjuttio; 2070 är ett postnummer som avgränsar ett område i södra Antwerpen i Belgien, kallas ibland också för Bagdad. Anyuru skulle ha kunnat använda vilken som helst av de förorter som vi numera kallar utsatta men genom att ta ett område som är okänt för de flesta av oss skapar han en sorts generalitet för det han vill berätta. Titelns Ixelles är en belgisk motsats till detta område, en plats för de riktigt besuttna. Ruth ljuger för sin son Em när hon säger att det är Ixelles som både hon och hans döda pappa Mio kommer ifrån när de i själva verket bägge växte upp i tjugosjuttio.
Om platsen delvis är tydlig är den tid när berättelsen utspelar sig mer oklar. Klart är att vi hela tiden rör oss fram och tillbaka, i huvudsak under det decennium som går mellan Mios död och handlingens nutid. Klart är också att vi befinner oss i en tid med växande klassklyftor, kriminalitet, våld och inte minst en snabbt växande förljugenhet, allt fler lögner.
Mio var en kriminell ung man, en våldsam narkotikahandlare, men samtidigt också en sorts Jesusgestalt (här finns gott om religiösa referenser av olika slag från alla de tre abrahamitiska religionerna), som finns avbildad i jätteformat på en husvägg i stadsdelen. Det finns många myter som cirkulerar om honom.
Ruth och Mio träffar varandra i tonåren, de kommer bägge från svåra familjeförhållanden och trots motstånd av många slag blir de ett par som verkligen älskar varandra. Mios familj härstammar från Bagdad och det finns många familjeberättelser, bland annat en om hur de en gång i tiden var framstående och viktiga bibliotekarier innan mongolerna erövrade staden. Det är också på biblioteket de träffas, ett Visdomens hus som i Bagdad, det fungerar också delvis som ungdomsgård, och varannan torsdag framträder Ruth där med sina egna dikter. Liksom författaren själv har Ruth tidigt blivit poet med en sällsam förmåga att hitta ord och stämningar som verkligen drabbar människor.
Mios våldsamma pappa blir vansinnig över förhållandet, hans son får inte vara tillsammans med en svart tjej (Ruths mamma kommer från Kongo), och snart har han ingenstans där han får bo. När Ruth får beskedet att Mio är död, knivmördad, är hon arton år. Mio får aldrig veta att deras gemensamma son redan växer i hennes kropp.
Ruth rekryteras av Lucien (inte långt från Lucifer) som har sitt ursprung från Västsahara och numera leder ”agenturen” i Belgien, ett företag som verkar i det fördolda, ett sorts privat propagandaministerium, en trollfabrik, som på uppdrag av stora företag, offentliga makthavare och andra förvrider opinioner. Ruth blir deras stjärna, ingen kan som hon hitta de vägar som verkligen når fram, påverkar, förändrar. Hon tjänar mycket pengar och bor numera med sonen Em i ett fint strandhus på samma tomt där hon och Mio en gång i ungdomen bröt sig in för att kunna bada. Hon saknar sin Mio, på något ställe beskrivs saknaden med hjälp av W H Audens kända dikt Begravningsblues. Men samtidigt ljuger hon för sin son om hennes och Mios verkliga historik, hon utplånar verkligheten, kanske kan hon också utplåna hela tjugosjuttio i den verkliga världen, vad den nu är. Hon vill skapa Em till någon annan, något annat, när ändå ”så mycket av oss själva är fiktion”.
Hon besöker återkommande en ung man som ligger i koma på ett sjukhus. Han kallas Proxymuhammed och hade en gång den äldre Mio som sin stora förebild. Hos honom hittar hon en speciell guldfärgad CD-skiva och efter att ha letat reda på en gammal CD-spelare kan hon höra Mio prata på denna skiva, eller i alla fall någon som låter som Mio och som känner till saker som bara han borde kunna känna till. Är Mio inte död? Hon blir osäker, hon fick aldrig se hans döda kropp, det vägrade Mios föräldrar låta henne göra. Det dyker också upp rykten om något som kallas La section de rien, avdelningen för ingenting, är det kanske där som Mio befinner sig? När Proxymuhammed så småningom vaknar upp från koman är han övertygad om att Mio kommer att komma för att rädda honom, hämta honom till denna plats för de som är ingenting, har ingenting.
Platsen beskrivs som en ö som är på väg att försvinna, på väg att sjunka ner i havet; som en gång Atlantis eller alla andra berättelser om syndafloder, sjunkna städer, människor som dränks. Samtidigt är platsen en asyl för fördömda och kanske ett sorts himmelrike.
Världen är ett system och ”ingenting finns utanför systemet” vilket är något som människorna i tjugosjuttio besitter, de ”har ingenting”, och ”ingenting är det enda som kan störta systemet”. ”Vi har letat efter nåt att förlora hela våra liv. Men vi har ingenting. Och ingenting är utanför systemet.” Det här är så mycket mer än en ordlek, det är en förklaring till varför det tar ett bra tag att läsa den här texten; inte för att den skulle vara svårläst, tvärtom, utan för att det finns så mycket att stanna upp inför, ibland för att tänka efter, nå insikter, ibland för att försjunka en stund i myllret av spännande referenser, och ibland för att bara njuta en stund av den språkliga skickligheten.
”En visshet placerades i henne redan innan hon hade språk för den: att hennes himmel var en annan världs botten.”
Här finns återkommande kapitel som heter Guld där vi får veta vad som sägs på guldskivan, också korta kapitel som heter Kontroll där ett rollspel pågår genom boken. Det finns också andra perspektivförskjutningar kring berättelsens centrum som ägs av Ruth, i hennes rörelse fram och tillbaka i tiden. Vi befinner oss i ett kalejdoskop där bilderna av världen hela tiden förändras.
Det vimlar av mycket speciella konstnärliga uttryck, väldigt mycket musik av olika slag som aldrig är vad man skulle kunna beskriva som vacker, den är alltid skärande, någon gång bokstavligt. I många fall atonala ljudbilder som sträcker sig utanför det man kan kalla musik. ”Ljudet av ett pianos mekanik utan musiken.” Men även många andra uttryck, ibland absurda drömfenomen som myrornas romancykler som i stället för ord består av dofter.
Det vimlar också av fåglar, fjädrar, vingpennor av olika slag; änglar eller demoner, pilgrimer, ”döda pojkars själar, fångade för alltid i himlen över ett postnummer”.
Jag är heter på engelska I am som ofta blir I´m men vad händer om det i stället blir I?m, jag frågetecken är?
Ofta används agora, torg, som en bild av demokrati, av öppna samtal mellan jämlikar. Här konstateras att bilden är en illusion, det har aldrig funnits, ”torget har alltid varit villkorat”. Och om agenturens verksamhet, skapandet av falska världar: ”Vi är det nya torgets härolder”, ”Sagorna föregår lagen”. ”Innerst i civilisationer finns inte verkligheten, utan fiktionen.”
Jag är helt uppfylld av denna text, lysande på så många plan; ett konstnärligt verk i egen rätt och samtidigt en käftsmäll, en sorgligt sann bild av vår samtid, en upprorsfackla som fortsätter lysa långt efter avslutad läsning. Så läs Ixelles och applådera när den nomineras till Augustpriset 2022!
Författaren
Johannes Anyuru, född 1979, debuterade 2003 med diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya. Samma år fick han utmärkelsen Guldprinsen och turnerade tillsammans med DJ Khim i Riksteaterföreställningen Abstrakt rap.
Hans diktsamling Städerna inuti Hall nominerades till Augustpriset 2009. Året därpå romandebuterade han med den uppmärksammade Skulle jag dö under andra himlar.
Johannes Anyuru tilldelades Stig Sjödinpriset 2011 med motiveringen: ”Med en klangbotten i förortens landskap väver Johannes Anyuru en episk dikt som kopplar bakåt till antikens Grekland och utåt till universums vidunderlighet. Miljonprogramsmiljöerna är det landskap som dikterna oftast vandrar i. Det är också där dagens arbetarklass bor. Anyurus dikt är alltid social och ögat varmt för människan bakom ödet, ciggen eller sprayburken. I hans diktvärld är människan alltid större än sin plats. Med sin egen generations beat från hip-hopen och rapen skapar han något eget – en livskraftig, politiskt relevant och episk lyrik.”
Han fick sitt internationella genombrott med En storm kom från paradiset, som hittills översatts till franska, tyska, engelska, norska, danska, finska och holländska. För boken tilldelades han SvDs litteraturpris 2012. För samma bok nominerades han till Augustpriset och Nordiska rådets litteraturpris samt tilldelades Ivar Lo-Johanssons personliga pris.
Även hans roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar blev en stor kritiker- och försäljningssuccé, har översatts till många språk och belönats med flera tunga utmärkelser, bland annat Augustpriset 2017 för Årets svenska skönlitterära bok.
Anders Kapp, 2022-09-27
Bokfakta
- Titel: Ixelles.
- Författare: Johannes Anyuru.
- Utgivningsdag: 2022-09-16.
- Förlag: Norstedts.
- Antal sidor: 423.