Stockholm kokar i den extrema hettan. En undergångsprofet, professor Johannes Aronsen, har tiotusentals följare i sina kanaler och varje minut kommer fler. Ester Martinson ser honom på TV och drabbas. Själv söndertrasad av psykiska problem i flera år reser hon sig nu med insikten: hon är en ängel och ska hjälpa människorna med deras värsta existentiella svårigheter under den sista tiden innan allt definitivt tar slut. Hon upprättar sin mottagning på Café Rival vid Mariatorget på Södermalm där hon tar emot människor uppfyllda av alla sorters elände, varje dag från åtta på morgonen till tio på kvällen. En underbar romanidé som man inte kan annat än älska, total jackpot för Johanna Nilsson när hon kom på konceptet till sin nya Ängeln på Rival. Tycker om utförandet också men inte lika mycket. Den starka idén erbjuder många olika möjligheter. Det skulle kunna bli en superfeelgood som Love Actually där vi får följa ett antal människor från nöd till lycka, men feelgood vill jag inte kalla det här för även om titel och omslag kan tyckas peka i den riktningen. Det skulle kunna bli motsatsen där världen faktiskt går under. Och allt däremellan. Det känns kanske som om författaren själv blivit en smula överväldigad av alla dessa möjligheter under sin skrivprocess, men det hindrar inte att det här är bra läsning.

Det är sällsynt med originalitet i litteraturen men konceptet för den här boken känns överraskande ovanligt. Det närmaste jag kommer att tänka på är Augustnominerade Jag ser allt du gör från 2020 där Annika Norlin i en av novellerna har en huvudperson som inte är en ängel, men väl en bekräftelseterapeut som svarar på människors oändliga behov av att bli sedda, bli bekräftade, och där vi, liksom här, får möta en rad klienter med olika problem.

Ester Martinson var länge en mycket lyckad person, ett älskat barn med fina föräldrar, smart och framgångsrik på universitetet, hennes doktorsavhandling om Aniara hade redan fått uppmärksamhet trots att den inte var klar, framtiden på litteraturvetenskapen i Stockholm verkade utstakad, hon hade gott om bra vänner, många fester, förlovad med en etablerad kulturjournalist, hennes daytradingverksamhet på fritiden drar in många miljoner, gott och väl tillräckligt för att finansiera en stor fyrarummare på Kungsholms strand.

Så kom den fullständiga kraschen, hon gick sönder, försökte ta sitt eget liv, och lever nu rätt isolerat med livet fyllt av två beroenden. Dels är det alla piller, psykofarmaka och annat som hon får från sin läkare och andra piller, värre, som hon köper av sin egen kran. Dels är det också det galna beroendet av böcker, ofattbara mängder av böcker som fyller hela hennes lägenhet, travar från golv till tak, det är svårt att ta sig fram, det går inte att se ut genom fönstren. ”En berättelsemur, ett skyddsrum av ord.”

Det är en begynnande vår, en tisdagskväll och Ester tittar på Aktuellt när han dyker upp; Johannes Aronsen, relativt ung professor i teologisk exegetik vid Uppsala universitet, en undergångsprofet som verkar tala direkt till henne: ”Om du kan, om du tillhör änglarna, så hjälp också andra till ett vackrare slut, till en mindre smärtsam undergång.” Och det går fram till henne, ”I fyra år har hon varit på paus, nu är hon på play.”

Ester lägger ut en annons på Facebook: ”Vad vill du ha hjälp med före den snara undergången? Jag bistår med nåd, försoning, kärlek, någon/något du vill finna/påbörja, någon/något du vill lämna/avsluta; med andra ord ALLT som du nu har en sista chans att genomföra! Vi är de sista människorna. Man kan tycka att det är sorgligt och skräckinjagande, eller så kan man se det som en unik möjlighet att sätta en vacker punkt för mänskligheten. Jag är ingen speciell men har utsetts till en av änglarna. Jag tar inte ut något arvode.”

Det är många som hör av sig, hon är snart fullbokad, blir ett inventarium på Café Rival där hon upprättar sin bas, på plats från öppning till stängning.

Bland alla vi får träffa finns trettiosjuårige Christian som är på rymmen från klostret, han har lämnat livet som munk. Han är oskuld, har aldrig varit fysiskt nära varken någon kvinna eller man, sex är det enda han tänker på när han söker hjälp av ängeln Ester. Så småningom dyker även Johannes, undergångsprofeten själv, upp hos Ester och vill ha hjälp. Hans problem är inte brist på sex, tvärt om, har hela tiden gott om unga vackra groupies i hemmet, men han söker annan kärlek, har aldrig riktigt älskat någon och det är ett stort tomrum i honom.

Doaa hade ett riktigt bra liv i Aleppo men så kom kriget och med det IS. Alla som betytt något för henne är döda men själv överlevde hon trots upprepade våldtäkter och grov misshandel och lyckades ta sig till Sverige. Högutbildad men jobbar nu som städerska på Karolinska där hon på intensiven får se Tariq, huvudansvarig för det mesta av hennes lidanden som tydligen också hamnat i Sverige. Hon var tvångsgift med denne IS-ledare men nu känner han inte igen henne, han är förvirrad, kommer knappt ihåg någonting. Hon är uppfylld av hat, kan inte tänka på något annat än att döda honom, men Ester försöker övertala henne om att ta en annan väg. Doaa vet inte vad hon ska göra, hon kidnappar Tariq från sjukhuset med hjälp av en rullstol och det blir en bokens bästa berättelser.

Vi får träffa en hel del fler människor som söker ängeln Esters hjälp för olika svårigheter. Texten utgörs av ett antal parallella berättelser om olika livsöden. En som jag fastnar speciellt för är Lennart Himmelstrand, sextiotvåårig uteliggare och poet, själv en sorts ängel. Och hela tiden den extrema hettan, en växande oro i Stockholm och på många andra platser, undergångsprofeterna som blir allt fler.

Jag tycker riktigt mycket om läsningens pendlande mellan glädje och sorg, mötena med alla dessa människor, kantstötta på olika sätt, men på vägen blir jag också allt mer nervös; hur ska man kunna avsluta den här berättelsen? Det är en befogad oro, kanske hade det varit allra bäst om man hade kunnat uppfinna någon metod att bara låta berättelsen tona ut men hur gör man det med bokstäver på fysiska boksidor? Jag begär inte alls att en berättelses avslutning ska vara elegant sammanknuten, ibland är motsatsen mycket mer intressant, men här blir det mest bara rörigt. Det hindrar inte att vägen mot målet var riktigt bra läsning och det är ju det viktigaste. Och kvar finns en känsla av livets skörhet, att varje stund har värde, något att ta vara på, att göra något av. Och det räcker väldigt långt.

Författaren

Johanna Nilsson är född 1973 i Uppsala men uppvuxen i Borlänge. Hon var bara fjorton när fick sina första texter publicerade i Borlänge Tidning. Hon har en kandidatexamen i teologi och har även läst statsvetenskap och ekonomi. Hon bor numera i Uppsala efter många år i Stockholm. Hon debuterade 1996 med romanen Hon går genom tavlan, ut ur bilden. Hon har därefter gett ut ett trettiotal böcker i olika genrer, nominerats till Augustpriset två gånger och en del av böckerna har sålts till flera andra länder. Hennes farföräldrar var missionärer i Belgiska Kongo, något hon skrivit om i romanen Jag är Leopardpojkens dotter från 2006. Hon har ofta en existentiell och religiös tematik i sina böcker. Men hon har även skrivit om Handelshögskolan, i Rebell med frusna fötter från 2001, samt den egensinniga och fantasirika Det grönare djupet från 2015 som är en sorts uppföljare till Karin Boyes Kallocain. Hon kallar sig också för Partipoeten och verkar då för Folkliberalerna, bildat av en del av de många som lämnat Liberalerna sedan det partiet förvandlade sig till stödparti för Sverigedemokraterna.

Anders Kapp, 2022-08-03

Bokfakta

• Titel: Ängeln på Rival.
• Författare: Johanna Nilsson.
• Utgivningsdag: 2022-05-16.
• Förlag: Historiska media.
• Antal sidor: 318.

Länkar till mer information

• Författarens hemsida.
• Läs vad andra skriver om boken.