Jag har inte läst något av Johanna Mo tidigare men när hon nu med Nattsångaren startat den nya serien Ölandsbrotten bestämde jag att det var dags. Det är jag glad över. Att starta en ny serie kräver en hel del; det handlar om att bygga ett starkt fundament som ska vara hållbart ett bra tag framåt och det jobbet har hon lyckats fantastiskt väl med. Intrig, karaktärer, miljöer, språk och berättarteknik förenas på ett sätt som innebär att jag redan längtar efter nästa bok i den nya serien.
Det viktigaste av allt i fundamentet är de återkommande karaktärerna.
Huvudperson nummer ett är Hanna Duncker som är uppväxt på Öland och har en bakgrund med många problem. När hon var tolv dog mamma och pappa gick sönder, söp hela tiden och dömdes till slut för ett hemskt brott. Hanna flydde till Stockholm där hon så småningom blev en skicklig kriminalpolis. Kontakten med pappan var nästan obefintlig och det fortsatte så även när han kom ut från ett långt fängelsestraff. Först när han supit ihjäl sig återvänder hon till Öland, hon hittar en rätt billig stuga, ett renoveringsobjekt, inte i det samhälle där hon växte upp utan på andra sidan ön. Hon har en storebror, Kristoffer, som bara är ett drygt år äldre och när de var små stod de varandra mycket nära. Men efter katastrofen flydde han ännu längre, till London, och nu har syskonen nästan ingen kontakt alls.
Onsdag 15 maj är Hannas första dag på nya jobbet hos polisen inne i Kalmar. Hon är en smart och stark kvinna som ändå plågas av sina trauman, hennes sociala förmågor är nästan obefintliga, hon är kantig, lite ensamvarg, ofta tystlåten. En komplex och väl framskriven huvudkaraktär som vi som läsare mycket snabbt lär känna och hon är hållbar som intressant huvudperson ett bra tag framåt.
Huvudperson nummer två heter Erik Lindgren och det är honom som Hanna får som närmaste kollega på nya jobbet. Han är inflyttad och kan inget om Hannas bakgrund (vilket många andra gör; det är många som hatar att någon från den hemska familjen Duncker vågar sig på att flytta tillbaka till ön). Han är ett socialt geni, pratsam, nyfiken, vänlig, motions- och miljöfantast samt en mycket engagerad familjefar. Den exakta motsatsen till Hanna alltså. Han lyckas knacka små hål i Hannas pansar och till och med få med henne hem till familjen på middag med barnen och hans indiska fru Supriya. Som karaktär är han kanske inte riktigt lika intressant som Hanna, men dynamiken i denna kontrastrika duo fungerar helt fantastiskt, bra jobbat!
Kring dessa två har författaren byggt den närmaste ”familjen” i polishuset lika skickligt; det är en grupp människor som snabbt blir levande för läsaren, mycket olika människor vilket skapar bra dynamik i relationerna mellan de poliser som tillsammans ska lösa ”Ölandsbrotten”.
Ytterligare en mycket viktig karaktär i denna bok (vet inte om hon är återkommande) heter Rebecka. Hon var Hannas absolut bästa vän under uppväxten, men de skildes dramatiskt när Hanna flydde till Stockholm och de har inte hållit kontakten med varandra. I dag bor Rebecka med Petri. De har sexåriga dottern Molly tillsammans. Hennes storebror Joel är 15 år och Rebecka har enskild vårdnad om honom efter ett dramatiskt uppbrott från en misshandlande exman. Trots åldersskillnaden har halvsyskonen en mycket nära relation. På tisdagskvällen 14 maj är de över hos grannarna Gabriel och Ulrika samt deras två barn för att fira Gabriels 40-årsdag. När Rebecka ska väcka Joel på onsdagsmorgonen är hans säng tom, han är försvunnen.
Senare på dagen hittas Joel hittas död och illa misshandlad vid Möckelmossens rastplats. Det är Hannas första dag på nya jobbet och hon dras direkt in i en utredning som också innebär att hon träffar Rebecka igen med en helt annan rollfördelning än i ungdomen. Det blir komplicerat.
Berättartekniken är rak och effektiv. Det är en kronologisk skildring, dag för dag, som börjar onsdag 15 maj och slutar måndag 20 maj; fem avsnitt (söndag 19 maj har inget eget avsnitt) från det att Joel försvinner fram till den dramatiska, överraskande och hjärtskärande upplösningen. Det finns också ett annat tidsperspektiv, en kort tillbakablick, där vi successivt får mer och mer kunskap om vad som hände Joel tisdag 14 maj, hans sista dag i livet.
Inom varje avsnitt finns ett antal kapitel där olika berättarröster för handlingen framåt. Historik hanteras som minnen och i dialoger. Perspektiven växlar snyggt mellan Hanna, Erik och Rebecka. Och så återkommande Joel själv om ”Den sista dagen”.
Under de få dagar som denna berättelse omfattar uppstår misstankar åt olika håll, här finns många intressanta vändningar som håller läsaren fast ända fram till slutet. Intrigen är väl konstruerad. Detsamma gäller för miljöskildringarna; jag har inga större personliga erfarenheter av Kalmar och Öland men jag känner mig snabbt hemma.
Hon lägger in en del trådar att spinna vidare på i kommande böcker och som i alla fall får mig att längta efter nästa bok. Den viktigaste tråden handlar om den stora katastrofen, vad hände egentligen då för länge sedan, det hemska brott som gav fadern ett långt fängelsestraff och gjorde familjen hatad? Ska Hanna våga börja gräva i det på allvar i nästa bok eller är det den frågan som ska hålla samman hela serien?
Ett centralt tema kan beskrivas som mörka skuggor, hur olika händelser för länge sedan drabbar oss i form av skam, skuld och sorg inifrån och/eller hot, misstänksamhet och fördomar utifrån. Jag har ju inte läs Johanna Mo tidigare, men det känns som om det är hennes hemmaplan för hon hanterar det råstarkt.
Barns våld mot barn är ett högaktuellt ämne som använts som tema i flera nya böcker den senaste tiden: Sofie Sarenbrants Mytomanen och Mattias Edvardssons Goda grannar är två exempel och det är ett tema som finns med även i denna bok. Utvecklade det en del i texten om Edvardssons bok som jag inte ska upprepa, men Mo är riktigt bra på att tränga in i både individens och gruppens psykologi som ger en stark förståelse för både offer och förövare samt de som kan finnas i gränslandet däremellan. Imponerande skickligt!
Språket är riktigt bra, men jag hade knappast förväntat mig något annat med tanke på denna författares bakgrund. Jag gillar också hennes tonfall som är relativt lugnt och stillsamt; det behövs faktiskt inget hysteriskt flåsande i språkmelodin för att skapa spänning, tvärtom kan ett suggestivt lugn innehålla mycket mer av fängslande dramatik.
Glad att jag äntligen hittade fram till Johanna Mo och jag kommer definitivt att läsa hennes kommande böcker!
Författaren
Johanna Mo är född 1976 och är uppvuxen i Kalmar. Hon var ett bokslukande barn och ville bli författare redan i tioårsåldern. När det blev dags för universitetet flyttade hon till Stockholm och där bor hon fortfarande i dag med sin familj. Fram till nu utspelar sig alla hennes böcker i Stockholmsmiljö. Hela hennes yrkesliv är fyllt av text och böcker. Utöver författarrollen har hon arbetat som redaktör, lektör, kritiker, översättare och korrekturläsare. Hon har varit redaktör på bokförlaget Modernista, arbetat med tidskrifter som Känguru, 00TAL, Ponton och Gaudeamus, skrivit kritik för Svenska Dagbladet och Norrköpings Tidningar och suttit i manusgruppen på Wahlström & Widstrand. Hon har utfört frilansuppdrag för många förlag och i flera år hade hon ett stående inslag i tidningen Skriva under vinjetten Lektören läser. Från och med i år är hon författare på heltid.
Hon debuterade 2007 med romanen Får i mig mer liv än jag är van vid och den följdes upp av Precis så illa är det 2010. Därefter gick hon över till spänningslitteraturen med en serie om Helena Mobacke:
- Döden tänkte jag mig så, 2013
- Vänd om och var stilla, 2014
- Allting trasigt ska bli helt, 2015
- Jag var tvungen att gå, 2019
Efter det kom Svarta änkan 2019 som är en fristående, mörk, psykologisk deckare. Och med årets Nattsångaren har hon återvänt till uppväxtens miljöer och startat den nya serien Ölandsbrotten som redan är såld till fler än tio länder.
2013 tilldelades hon Barometern-OT:s kulturpris Gyllene Fjädern.
Anders Kapp, 2020-07-08
Bokfakta
- Titel: Nattsångaren.
- Författare: Johanna Mo.
- Utgivningsdag: 2020-06-10.
- Förlag: Romanus & Selling.
- Antal sidor: 424.