Det finns en speciell glädje med debutanter, att inte veta något alls om vad det kan handla om, att gå in i en text utan någon som helst förförståelse, inga förutfattande meningar. Både Johan och Johanna Hurtig Wagrell har gjort mycket annat inom kultursektorn men spänningsromanen Fasad är deras gemensamma skönlitterära debut. Tidigt känner jag en del Marvelvibbar med tydliga tuschlinjer som avgränsar karikatyrnära karaktärer vilket triggar en nervös förtjusning; en svår väg att gå men om man fixar det kan det bli riktigt läsintressant. Det blir det inte riktigt så, det rör sig i stället successivt mot mer skrivskolenära karaktärer med realistisk komplexitet. Naturligtvis är det så man ”bör” göra men jag blir ändå en smula besviken. Nackdelen blir också att en del riktigt djärva intrigsvängar som skulle mötas av ovationer i en skruvad miljö blir en smula svårsmälta i en hyggligt realistisk kontext. Det hindrar inte att det finns en intressant originalitet och mycket underhållande humor i denna välskrivna text, en av de bästa svenska spänningsdebuterna hittills i år.
Sanna Lundgrens liv krisar på alla områden. Bankkontot var tomt och exet Jimmy hade givit henne en livlina i form av ett underbetalt ”producentjobb” inom realitysåpan Real Life, en förnedringsindustri i Farsta där hundrafemtio personer jobbar i skift för att visa upp deltagarna i det specialbyggda huset live under dygnets alla timmar, veckans alla dagar. När en av deltagarna tar livet av i sig i direktsändning blir Sanna den givna syndabocken, allt är hennes fel.
Anledningen till att kassan var tom från början stavas Gerd, Sannas katastrof till missbrukarmamma, jobbig under uppväxten och än värre nu när hon på ålderns höst tappat det fullständigt. Sanna är glad över avståndet till Kalmar där hon växte upp och där mamman fortfarande bor, hon vill inte ha med henne att göra, hon har hittat lösningar som innebär att Gerd blir omhändertagen av andra, men det är dyra lösningar och Sanna klarar inte längre av att betala fakturorna.
En tänkbar utväg öppnar sig: Det är nu tjugofem år sedan då sextonåriga Gabriella ”Gabby” Sorani försvann i Kalmar; fallet är fortfarande olöst, Gabby hittades aldrig, och ”jubileet” har skapat nytt intresse för händelsen. True Crime lockar hela tiden en allt större publik och Sanna är perfekt för uppdraget; då ett tag i mitten av nittiotalet gick hon i samma skola som Gabby, i en parallellklass, även om hon hade flyttat innan avslutningen i nian i samband med vilken Gabby försvann. Finns det någon plats på jorden dit Sanna absolut inte vill åka, av många starka skäl, så är det just Kalmar. Men hon har inget val, tacka nej är inte ett tänkbart alternativ, hon måste åka dit, gräva i vad som hände Gabby och möta sin egen historia.
Utöver Sanna är polisinspektör Elizabeth (ibland, men motvilligt ”Bettan”) Hallman en av berättelsens viktigaste karaktärer. Första gången vi träffar henne är i en av många helt underbara scener i den här texten; vi lever ju i en tid när vi hela tiden förväntas att, utan ersättning, ta över arbete som tidigare utfördes av olika leverantörer, något som hela tiden krånglar till vardagen. Ett av många exempel är livsmedelshandeln där vi ska ta över kassapersonalens arbete med hjälp av ”smarta lösningar” och Elisabeths vansinnesutbrott i sina fåfänga försök att köpa en färdigrätt är fylld av förlösande igenkänningsskratt. Här framgår tydligt författarnas erfarenhet och kompetens inom humor, något som ger återkommande läsarglädje.
Elisabeth har sedan många år arbetet tillsammans med Roger ”Bojan” Moras: ”den enda kollega hon aldrig varit i allvarlig konflikt med. Andra kolleger skulle säga att Elisabeth har samarbetssvårigheter. Själv skulle hon säga att det är alla andra som har samarbetssvårigheter. Vilket beror på att de flesta människor föds till idioter …” Citatet säger en del om vilken sorts människa hon är. Hon har nyligen fyllt femtio, vil ha en nystart i livet och efter arton år som polis i Kalmar ska hon snart flytta till ett nytt jobb i Stockholm. Först måste hon bara genomlida en sista sommar i Kalmar med en vikarierande idiotchef som verkligen hatar henne.
Vi har alltså två trådar i berättelsens nutid där Sanna och Elisabeth äger var sitt perspektiv, men också ett historiskt perspektiv där det första kapitlet startar 29 maj 1995, ungefär tre veckor innan försvinnandet, och där Gabby själv äger berättarperspektivet. I en del av de historiska kapitlen är det också unga Sanna som har ordet. Till detta fiktiva tidningsartiklar om försvinnandet och en del annat. En ganska normal berättarteknisk struktur som fungerar alldeles utmärkt.
Sanna och Elisabeth träffas relativt tidigt i berättelsen. Sanna vill naturligtvis intervjua polisen om den ursprungliga utredningen av försvinnandet, något som polisen inte alls är intresserad av. Utredningen fokuserade länge en enda misstänkt, Gabbys kurdiska pappa, helt oskyldig tog han livet av sig efter allt som han utsattes för. Elisabeths vikariechef beordrar henne att ta intervjun trots att hon inte alls var med då och inte har någon personlig kunskap om fallet. Men Elisabeth blir intresserad, än mer sedan det visar sig att Bojan faktiskt var med i utredningen då, fortfarande är rätt frustrerad över olika misstag och har en hel del kopior sparade från utredningen hemma. Och när Elisabeth blir intresserad kan hon inte sällan bli maniskt gränslös.
”Hemvändargravitationen är stark, starkare än Sanna velat erkänna för sig själv. Redan när du sätter ner foten i småstaden är den där och drar dig tillbaka i tiden, rycker i dina gamla kopplingar. Försäkrar dig om att du inte bara rest tillbaka fysiskt, utan också tillbaka i tiden. Ingen kommer undan.” Det blir på många sätt smärtsamt för Sanna.
De återkommande samtalen mellan Sanna och hennes totalcyniske producent Douglas blir riktigt underhållande: ”Det finns ju regler för hur man berättar mordhistorier” säger han och kräver att verkligheten ska skruvas till för att passa fiktionens logik.
En annan styrka i texten handlar om ett antal tonåringars liv, alla dessa fasader bakom vilka det finns något helt annat, fasader som man ofta kan försöka klamra sig fast vid många år framåt. ”En tjugofem år gammal hemlighet är allt som blev kvar när fasaden föll.” Fasader, narrspeglar, rasar och splittras på dramatiska sätt under läsningen av denna text.
Det är välskrivet, underhållande, skruvat, överraskande och intelligent, absolut en av de bästa svenska spänningsdebuterna hittills i år, även om jag tror att just de här författarna skulle kunna klara av att skapa en ännu mer skruvad berättelse.
Författarna
Fasad är den skönlitterära debuten för paret Johan och Johanna Hurtig Wagrell och starten på serien Fiktion.
Johanna driver Sveriges största true crime-podd, Vad blir det för mord? . Hon driver också humorpodden Kafferepet. Hon är komiker, skådespelare och manusförfattare och har medverkat i en mängd tv-produktioner som exempelvis Svenska nyheter, Släng dig i brunnen (SVT) och Parlamentet (TV4).
Johan är komiker, skådespelare och manusförfattare samt skriver en blogg på Cafe.se. Som skribent har han de senaste 10 åren arbetat för bland andra Café Magazine, Aftonbladet och Metro. Som skådespelare har han medverkat i bland annat Sommaren med släkten och Helt perfekt (Discovery) och som manusförfattare skrivit för humorserien Nu kommer Malin (TV3).
Anders Kapp, 2024-04-12
Bokfakta
- Titel: Fasad.
- Författare: Johan och Johanna Hurtig Wagrell.
- Utgivningsdag: 2024-04-10.
- Förlag: Bokfabriken.
- Antal sidor: 441.