Vi kan alla historien om Kain och Abel, en del av bibelns skapelseberättelse som där, Första Moseboks fjärde kapitel, omfattar 522 ord som ledigt får plats på en boksida. När nu Jo Nesbø ger oss sin version av denna berättelse i nya Kungariket så blir det i stället 606 sidor. Är det verkligen rimligt!? Nesbøs utflykter från sin megasäljande serie om Harry Hole har inte alltid varit helt lyckade. Men mitt svar är tveklöst ja, inte en enda sida är överflödig. Jag är inte säker på att det går hem hos alla miljoner Hole-fans och om det inte stod namnet Nesbø på omslaget är det tveksamt om den skulle hamna på deckarhyllan; det här är mer en roman om skam, skuld och hat som ekar mellan bergsväggarna under decennier, men också kärlek, beroenden och lojalitet över alla gränser. Jag tror det är hans hittills mest ”litterära” text som rör sig på olika metanivåer i ständiga återvändanden, men samtidigt finns här en dramatisk spänning som håller läsaren i ett stadigt grepp. Kom (som ofta) in på ett fullkomligt sidospår: Står ”papp” i pappskalle för ett material eller en förälder? Jag vet inte. Första bra svar belönas med ett ex av denna bok. Mer om det längre ner.

I centrum av denna berättelse finns Roy, berättarrösten, och hans lillebror Carl, som växer upp på den högt belägna fjällgården Opgard, också deras familjenamn, i utkanten av samhället Os; ”Kungariket” enligt deras pappa, en gård med stora utmarker som inte har något större värde (än så länge). Vägen är brant, Getakurvan, den sista på vägen upp, är tvär och utanför den finns en djup ravin, Huken, garderoben för berättelsens lik. Det är en dysfunktionell familj, pojkarna far illa på olika sätt, men de klarar sig ändå bra i skolan.

Carl växer upp till den som alla älskar, förförare av både kvinnor och folksamlingar, predikanten som kan sälja vad som helst till vem som helst. Roy växer upp till en tystlåten människa som alltid skyddar lillebror när han råkar illa ut; för det gör han alltid, i alla åldrar. Inte minst på danserna i ungdomen när svartsjuka unga män blir ursinniga när deras flickvänner uppenbart åtrår Carl och attackerar honom dyker Roy alltid upp; han blir en brutal slagskämpe som med grovt våld tar hand om motståndarna. Men hur långt kan man gå för att skydda lillebror? Eller andra som far illa? Kan man döda?

När Carl dumpas av ortens ”prinsessa”, dottern i den mest inflytelserika familjen, flyr han till USA, får stipendium till ett universitet i Minnesota, blir borta länge, blir en affärsman som gör pengar på framgångsrika (?) fastighetsaffärer. Roy blir kvar, först som bilmekaniker och sedan som ansvarig för ortens bensinstation. Det går bra för honom, många stannar till på hans bensinstation på vägen till och från sina fjällstugor. Men snart ska vägen byggas om, den kommer inte längre att gå genom samhället och det kan bli dödsdomen, inte bara för Roys bensinstation utan för hela Os.

Så återvänder Carl med storstilade planer, han ska rädda barndomsbygden med hjälp av ett exklusivt spa-hotell på fjället, ett mångmiljonprojekt där alla kan bli delägare, alla kan bli rika. Med sig har Carl sin späda hustru Shannon med rötter från Barbados.

Detta är scenen för denna episka berättelse som ständigt rör sig både bakåt och framåt i tiden; mörka hemligheter från då slår tillbaka i dramatiska konflikter i nutid. Jag kan tryggt utlova en spännande resa på vägen mot bokens överraskande upplösning.

Tidigt i texten är det uppenbart att detta handlar om en ny variant av bibelns berättelse om Kain och Abel, söner till Adam och Eva. Inte minst framgår det av deras andra förnamn som den USA-fixerade pappan hämtat därifrån. Carl heter också Abel efter Abel Parker Upshur, en av pappans idoler som på 1800-talet såg till att Texas införlivades i USA. Roy heter också Calvin efter en annan av idolerna, den republikanske presidenten Calvin Coolidge. Det finns betydligt fler referenser än så.

Trots att kärnan i berättelsen är de två bröderna finns här flera starka kvinnoporträtt. Roy blir en bildad person och det kommer definitivt inte från barndomshemmet. Hans första sexuella erfarenheter blir med en betydligt äldre kvinna som i hemlighet har Roy som toy-boy under en längre period. Utöver sex lär hon honom mycket om litteratur, konst och annat. Även svägerskan Shannon är intelligent, bildad och utbildad, en känd arkitekt, och han lär sig mycket av henne. Det finns fler.

Kungariket är också en fantastisk skildring av det lilla glesbygdssamhället Os (ser nästan ut som Zo i backspegeln, en farlig djurpark) med dess cementerade hierarkier, fejder som aldrig tar slut, hemligheter som ruttnar i det fördolda, skam som aldrig bleknar. Fram växer ett antal starka karaktärer, människor som på olika sätt är fjättrade av sina arv, som upprepar föräldrarnas synder, som straffas hårt om de försöker bryta sig ur den givna fållan.

Återvändandet är ett genomgående tema som återkommer på många olika plan. Det finns i den praktiska verkligheten, till exempel Carls återvändande, men också på olika metanivåer. Meta är ett grekiskt ord som vi använder som en beskrivning av olika abstraktionsnivåer. Metadata är sammanfattande beskrivningar av data. En metadiskussion är något som abstraherar kärnan ur en diskussion. Att utvinna det abstrakt generella ur många konkreta delar.

På någon nivå handlar relationen mellan Roy och Carl om ett återvändande till Kains ord till Gud: ”Skall jag ta hand om min bror?” som är en evig fråga om vilket ansvar vi har gentemot andra, för en bror, en familjemedlem, andra medmänniskor. Var går den moraliska gränsen för vilka människor vi har ansvar för, vilka vi ska skydda, vilka som ingår i ett Vi, och vilka som finns utanför denna gräns, är en återkommande fråga i boken.

Det finns också som en filosofisk fråga, den återkommande tanken på tillvaron som något som ett hjul som går runt, att vi alltid återkommer, ”det var en repris” som Roy återkommer till på många olika sätt genom hela texten. ”Har du ibland en känsla av att du går i cirklar? … Och när man går i sina egna fotspår, är inte det ett tecken på att man gått vilse?” Ständigt ”samma jävla cirkel, den var omöjlig att bryta”.

Nesbø använder också återvändandet som en berättarteknik på flera olika sätt. Det gäller för karaktärerna. Han är så skicklig på att snabbt bygga en karaktär i läsarens huvud, vi vet direkt vad det här är för sorts människa, men vet vi verkligen det eller är det bara förutfattade meningar, fördomar som vänds på ända när vi återvänder till den här karaktären i ett annat sammanhang, tidigare eller senare än förra gången? Detsamma för händelser, att återvända till samma händelse om och om igen, ett sorts ältande som kan fungera riktigt starkt som litterär teknik. Ett av de mest drabbande exempel jag mött på senare år är Sara Stridsberg som i Kärlekens Antarktis hela tiden låter oss återvända till samma trauma men varje gång möter vi händelsen från ett annat perspektiv och med andra redskap för vår förståelse av det som sker. Den här tekniken använder också Nesbø skickligt där vi i återvändandet till olika händelser förstår dem på nya sätt.

Det finns fantastisk många snygga och tänkvärda bilder, till exempel den rätt sorgliga bilden av förälskelsen som en regnbåge, som kräver distans för att upplevas, som upplöses när vi kommer för nära.

Jag måste erkänna att jag var rätt nervös när jag påbörjade läsningen. Som miljoner andra gillar jag verkligen serien om Harry Hole, men andra böcker har inte alltid varit lika lyckade. Var rätt besviken på hans Shakespeare-cover Macbeth (liksom nästan hela satsningen på The Hogarth Shakespeare) och var rädd för att Kungariket också skulle bli en besvikelse. Men så blev det inte alls. Vågar inte lova att alla Holefans kommer att älska denna text, men jag gör det verkligen!

Pappskalle?

I den mån jag någonsin funderat över vad ”papp” i pappskalle står för verkar det självklart att det är materialet papp, särskilt om man vet att ordet från början inte betecknade slutprodukten utan massan, den cellulosagegga som papper och papp tillverkas av. Att ”skalle” står för huvud är självklart så det skulle i så fall kunna skrivas om till ”gegghuvud” vilket verkar rimligt som skällsord för någon som man tycker inte begriper, inte förstår, är trög i tanken, är ointilligent. Alltså bör ”papp” beteckna materialet på samma sätt som i närliggande ”korkskalle” där ”kork” betecknar materialet med samma namn. (Eller kanske det i stället står för igenkorkad, instängd och inte alls för materialet?)

Det är helt och hållet Shannons fel att jag fastnade i detta absurda och rätt meningslösa nörderi kring ett ord. Hon har en fantastisk språkskalle, lär sig norska på nolltid (och många andra språk) men som många andra går hon tillbaka till sitt modersmål för att hitta starka skällsord när hon är arg. Hon kommer ursprungligen från Barbados där man, liksom närliggande Trinidad och Tobago, talar en form av engelska som skiljer sig en hel del från de flesta andra engelsktalande länder. Bland annat skriker hon ”faddah head” (Nesbø har alldeles rätt, det har jag kunnat belägga) ett uttryck för förakt, förefaller starkare som skällsord än svenskans pappskalle, och ”faddah” betyder definitivt pappa / fader, det har ingenting med några cellulosaprodukter att göra. Jag hittade också en översättning av pappskalle till italienska där det blir ”mammalucco” vilket i ett försök till direktöversättning borde kunna beskrivas som ”idiotmamma”, alltså en förälder, ingen cellulosaprodukt. Har också hittat en del annat som indikerar samma uttolkning men ingen egentlig etymologisk förklaring (ordet finns t ex inte i SAOB).

Om nu ”papp” i pappskalle står för en förälder, inte en cellulosaprodukt, så varför? Kan det handla om tonåringens syn på föräldrar som en sorts idiotiska varelser som inget begriper? Jag vet inte, men skulle gärna vilja veta. Om någon har en bra förklaring uttrycker jag gärna min tacksamhet med ett ex av Nesbøs bok.

Författaren

Jo Nesbø är en av världens mest framgångsrika författare och är flerfaldigt prisbelönt för sina kriminalromaner. Hans böcker har sålt i över 45 miljoner exemplar, och översatts till mer än 50 språk. Jo Nesbø är bosatt i Oslo.

Anders Kapp, 2020-09-26

Bokfakta

• Titel: Kungariket (Kongeriket, översättning Per Olaisen).
• Författare: Jo Nesbø.
• Utgivningsdag: 2020-09-25.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 606.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Kniv (Harry Hole 12).
• Kapprakt om Macbeth.
• Författarens hemsida.
• Läs vad andra skrivit om boken.