Ibland stöter man på bra texter att tycka om. Mer sällan möter man fantastiska texter att verkligen njuta av. Och några enstaka gånger sugs man in i texter som är drabbande, som bara måste älskas (även om just de texterna sällan är behagliga). Jerker Virdborg har fått uppmärksamhet och en del priser för sitt författarskap men vad jag vet har han aldrig ens nominerats till Augustpriset tidigare. Nu måste det vara dags; Cirkelns fyra hörn, som kommer ut i dag, är en rar blomma i den litterära floran, långt ifrån rar i ordets mening som söt och trevlig utan rar i meningen ovanlig, en rätt obehaglig blomma, kanske giftig, en bokstavsvärld som drabbats av distorsion, en söndag i Stockholm när allt är en smula förvridet, verkligheten osäker, allt är en aning kanske på livsavgörande sätt. Bland mycket annat fick den mig att fundera över olika strategier inför det obligatoriska döendet.
Låt oss börja med dödsstrategierna. Efter att ha funderat en liten stund kom jag fram till en typologi med fem olika varianter som jag stött på genom livet (hoppar över strategin självmord som förtjänar en egen diskussion i något annat sammanhang).
Den första är ingen strategi alls i egentlig mening: jag drabbas av demens, är inte vid mina sinnens fulla bruk som man brukar säga trots att man egentligen oftast menar tänkandet, inte sinnena, men jag kan i alla fall inte påverka vad jag gör under min sista tid i livet.
I den andra lever jag bara på så väl jag kan tills jag inte lever längre. Oftast är det inte heller en strategi, inträffar vid plötslig död efter en infarkt, en olycka eller något annat, men den är fullt möjlig att också välja i andra fall.
I den tredje har jag tur; mitt tänkande är hyggligt intakt, även om kroppen håller på att lägga av, kanske finns jag på ett bra hospice som håller tänkbara smärtor under kontroll och jag kan använda mina sista dagar till kärleksfulla farväl till mina närmaste.
De två sista är mer problematiska. I den fjärde vill jag ge mina nära ett fint minne av mig, under min sista tid skapar jag en berättelse om mig själv och mitt liv som är förskönande, kanske inte nödvändigtvis sann, men jag vill vara en fin människa i deras minne. Det problematiska med den är att sanningar ofta har korkliknande egenskaper, de tenderar att flyta upp förr eller senare, och när de väl gör det kan de drabba mina nära efterlevande på obehagliga sätt och minnet av mig blir allt annat än ljust.
I den femte strategin vill jag under min sista tid lasta av mig bördan av alla de hemligheter och lögner jag samlat på mig genom livet och lämna över denna börda till mina närmaste. Det blir befriande för mig själv men sannolikt hade det varit betydligt klokare att aldrig lasta på mig den bördan från början, att ta sanningars obehag direkt i stället för att skjuta upp dem till en osäker framtid. Överlämnandet kan ofta bli förödande för mottagaren.
I den här berättelsen är den femte strategin aktuell. Kanske. Här är ingenting säkert.
”Redan på torsdagen hade pappa över telefon meddelat mig att nu, nu skulle det bli av. ´På söndag. Lite efter frukost.´ Vad vi skulle göra ville han inte berätta men sedan ett par veckor tillbaka hade han låtit mig förstå̊ att någonting var i görningen.”
Pappa Lennart Engstrand vill ge sin son Per en present. Oklart varför. Kanske är det den uteblivna presenten på Pers fyrtioårsdag för fyra år sedan, kanske handlar det om det fina journalistpris som sonen nyligen fått, varken Per eller vi läsare vet riktigt vad det handlar om. Men sonen gör som hans pappa vill och väntar på att bli upphämtad på söndagsmorgonen.
Han har ett bra liv, står stabil på sin historia hela vägen från uppväxten med föräldrarna i villan på Lidingö fram till det liv han lever i dag tillsammans med sin älskade Petra och deras lika älskade son Arvid som nu finns kvar i sovrummet samtidigt som han står i köksfönstret och väntar på att pappan ska dyka upp. Pers mamma är död, hon skulle ha varit sjuttionio nu om hon hade levat, men han har rätt tät kontakt med sin pappa som efter en framgångsrik karriär inom både näringsliv och politik nu är pensionerad sedan länge, är drygt åttio.
Per och hans familj bor i en fin lägenhet i centrala Stockholm och från fönstret ser han nu en minibuss komma krypkörande nere på gatan för att sedan stanna framför deras port. Han ser pappas ansikte i ett fönster längst bak. Han går ner och välkomnas av en leende kvinna i uniform, Laura står det på hennes namnbricka. Bussen har plats för arton passagerare men hans pappa berättar att han bokat hela bussen under hela dagen bara för dem.
Det är Laura som kör och hon är också guide på söndagens tur till olika platser i Stockholm där de får höra berättelser från olika okända delar av stadens historia. Per funderar på om det är denna guidade stadsutflykt som är pappans present? ”Men jag ska ge dig något annat också Per. Sedan.” Pappan har med sig en väska. Kanske är det där presenten finns? Men det visar sig att presenten är att Per får fråga sin pappa om precis vad som helst, det är dags för de okända delarna av familjens historia att avslöjas.
Det blir en märklig söndag. Vi hamnar inte i en absurd värld à la Lewis Carrolls Alice i Underlandet, vi finns i en verklig värld, ett verkligt Stockholm, i nutid och i historien, ett verkligt personligt liv som pappa och son delar, nu och tidigare. Nästan, men inte riktigt, här finns redan tidigt i berättelsen en distorsion, en lätt förvrängning av dessa två verkligheter, stadens och familjens, både i historia och nutid, ett lätt men växande obehag hos läsaren. Och successivt ett än större obehag för Per.
Under den slingrande sightseeingturen möts vi av många underliga berättelser om staden där det också dyker upp kända personer och händelser i nytt ljus. Inte bara berättelser, det blir också några smärre arkeologiska utgrävningar med intressanta fynd. Samtidigt växer det fram berättelser om familjen Engstrands okända historia. Inte bara berättelser, väskan visar sig innehålla olika artefakter från denna historia. Vad i allt detta kan vara sant? Och vad är det inte?
Parallellt vacklar fundamenten både för staden och för Per och jag blir obehagligt förtjust. Det är mästerligt. En text att älska.
Författaren
Jerker Virdborg är född 1971 och bosatt i Stockholm. Som ung studerade han litteratur-, film- och konstvetenskap och i tjugofemårsåldern började han skriva prosa. Efter debuten med novellsamlingen Landhöjning två centimeter per natt 2001 utkom året därpå romanen Svart krabba som tilldelades tidningen Vi:s litteraturpris och översattes till flera språk. Han har därefter publicerat romanerna Försvinnarna 2005, Mannen på Trinisla 2007, Kall feber 2009, Staden och lågorna 2012, Sommaren, syster 2017 och Mamma i soffa 2020. Han har även intresserat sig mycket för novellen som form och tillsammans med Ingrid Elam varit redaktör för antologin Svenska Noveller, Från Almqvist till Stoor, utgiven 2018.
Anders Kapp, 2023-02-01
Bokfakta
- Titel: Cirkelns fyra hörn.
- Författare: Jerker Virdborg.
- Utgivningsdag: 2023-02-01.
- Förlag: Bonniers.
- Antal sidor: 258.