När jag först såg titeln på Jerker Virdborgs nya bok Bro, bro dök det omedelbart upp ett barndomsminne, en ramsa, visa och lek: ”Bro bro breja, stockar och stenar, alla goda renar, ingen kommer här fram, här fram, förrän hen säger sin kärestas namn, vad heter hen?” Texterna till både ramsan och den efterföljande visan, liksom lekens regler, är med vuxenperspektiv rätt absurda vilket jag naturligtvis inte tänkte som barn, men det här är också en utgångspunkt för författaren, låt vara med en annan textversion (det finns flera svenska varianter, och motsvarande lek i många länder, jag har kollat), minst lika absurd. Just det absurda tar författaren naturligtvis med sig, det är ett perspektiv på världen han ofta använder, när han berättar om en söndag i maj, bara veckor kvar till studenten för Edvard Lönn som i gryningen inleder en väl planerad ockupation av en central gångbro. Det blir en riktigt rolig läsning, men det är en svart humor; bakom skratten finns en mardrömslik, knappt utsagd, verklighet.

Vi befinner oss i fiktiva Eklunden, den geografiska platsen är inte uttalad men det är i södra delarna av landet, ån som gångbron går över var en gång i tiden gränsen mellan Danmark och Sverige. Det är ett halvstort samhälle som genomskärs av ån och det finns en större stad i närheten.

Den här söndagsmorgonen går Edvard upp redan fem för att hinna med att bära ner all utrustning han förberett för ockupationen innan det börjar dyka upp människor som kan se honom. Det blir fem vändor innan allt finns under det ena brofästet. Han hugger upp ett hål i trävirket och spärrar av med taggtråd på bägge sidor av bron. Hans historia när det så småningom börjar komma människor är att det inträffat en olycka på morgonen, att bron är utsliten och att han bara hjälper Gatukontoret att hålla vakt under tiden de är iväg för att hämta utrustning. Men han har flera historier, han har förberett sig noga.

Berättelsen utspelar sig under denna söndag, vi får följa hans möten och samtal med människor som hindras av hans avspärrningar och vi får också olika händelser i hans liv, vi får en bild av hans uppväxt.

För Edvard finns det två riktigt viktiga människor i livet som genomgående skrivs med både för- och efternamn. Lina Franz är jämnårig, de var bara fyra när de för första gången träffades på förskolan och har följts åt sedan dess, eller kanske är det mest Edvard som följt henne, hans stora kärlek. Han vårdar ett minne: ”Jag besvarade kyssen och hon luktade liljekonvalj och hårslingorna föll sprött mot mina kinder medan hennes bröst tryckte mot min mage och våra tungor möttes så mjukt och sakta och jag visste att även om vi blev inropade av syster nu så skulle ingen, ingen någonsin få oss att kliva undan eller bort.”

Den andra är Eva Hansson som är hans favoritlärare på gymnasiet, en viktig person som han vill imponera på. Han är övertygad om att hon ska ge honom toppbetyg, att han också kommer att få det viktiga avgångsstipendiet.

Det finns naturligtvis många andra karaktärer, bland dem hans huvudfiende i skolan, Kåre, som kommer till bron för att söka försoning. ”Och så skulle vi skaka och så skulle det vara ´utrett´ och det kändes så otroligt lätt för mig då, eftersom jag hade övat hela dagen, det var så otroligt smidigt för mig att, samtidigt som jag gjorde en ansats att artigt sträcka fram höger hand, låta vänster hand glida innanför jackan, vidare ner i innerfickan, få upp tryckknappen och slita fram kirurgsaxen, blixtsnabbt höja den mitt i solskenet med en förblindande reflex från stålet och sedan högg jag båda de sylvassa skänklarna rakt in i Kåres hals.”

För länge sedan, sannolikt i början av nittiotalet, träffade jag en person som jag glömt namnet på; han var professor i hållfasthetslära vid KTH och intresserade sig för katastrofer, inte minst kollapsade broar och förklaringar till varför rasen inträffat. Några av dessa återkommer i denna text, Edvard har gjort en omfattande research för sitt examensarbete som bli det bästa examensarbetet någonsin; fokus finns på den bro han har ockuperat, eller snarare den mycket speciella historiska bro som tidigare fanns på samma plats, och parallellt med detta har han också studerat andra, högst verkliga, dramatiska händelser kring broar runt om i världen. Det här är en teknik som kan kännas igen från tidigare verk; blandningen av verkliga händelser, gärna rätt detaljerat skildrade, och en fiktion som tangerar magisk realism.

På vägen mot en dramatisk avslutning av denna dag fastnar skrattet i halsen i samma takt som vi blir allt mer osäkra på hur Edvards verklighet förhåller sig till andras och börjar ana det mörker som finns därunder. Det här gillar jag verkligen men frågan är om inte hans förra bok, Cirkelns fyra hörn, var ännu bättre. Den hade jag med bland Kapprakts nomineringar till Augustpriset 2023. Det är för tidigt att säga något om den här boken också hör hemma där i år.

Författaren

Jerker Virdborg är född 1971 och bosatt i Stockholm. Som ung studerade han litteratur-, film- och konstvetenskap och i tjugofemårsåldern började han skriva prosa. Efter debuten med novellsamlingen Landhöjning två centimeter per natt 2001 utkom året därpå romanen Svart krabba som tilldelades tidningen Vi:s litteraturpris och översattes till flera språk. Han har därefter publicerat romanerna Försvinnarna 2005, Mannen på Trinisla 2007, Kall feber 2009, Staden och lågorna 2012, Sommaren, syster 2017, Mamma i soffa 2020 och Cirkelns fyra hörn 2023. Han har även intresserat sig mycket för novellen som form och tillsammans med Ingrid Elam varit redaktör för antologin Svenska Noveller, Från Almqvist till Stoor, utgiven 2018.

Anders Kapp, 2025-02-03

Bokfakta

• Titel: Bro, bro.
• Författare: Jerker Virdborg.
• Utgivningsdag: 2025-02-03.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 327.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Cirkelns fyra hörn.
• Läs vad andra skriver om boken.