”Jo, jag har kämpat. Men jag förstår nu att vi alla har gjort det. I stället för att göra det tillsammans har vi gjort det var och en för sig. Så onödigt egentligen.” Det är huvudpersonen Hanna som i vuxen ålder pratar med sin mamma Eva. I ”alla” ingår också i första hand Hannas mormor Gertrud. Tre generationer kvinnor, alla med stora utmaningar i sina liv, en tillvaro präglad av psykisk ohälsa, tystnad och hemligheter. I sin debutroman Under huden blöder jag skildrar Jennie Nilsson med ett insiktsfullt och berörande inifrånperspektiv dels på ett mer generellt plan socialt och psykologiskt arv, dels på ett mer specifikt plan hur livet kan se ut för den som drabbats av emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS), tidigare oftast kallad borderline. Hon väljer att göra det i skönlitterär form vilket dels är klokt, det når fram mycket bättre till läsaren än om hon hade valt någon form av sakprosa, dels riktigt bra, hon har en uppenbar skönlitterär förmåga; med ett beundransvärt språk, en berättarteknisk form som fungerar mycket bra och starka karaktärer ger hon oss en läsning som lever kvar länge.
Huvudpersonen Hanna och författaren delar några saker, de är födda 1985, bosatta i Sundsvall med man och två barn och får diagnosen EIPS när de är trettiofem. Men om jag förstått rätt så stannar de självbiografiska elementen ungefär där, det här är skönlitterär fiktion.
Hanna får vi omväxlande möta under uppväxten, från sex till arton års ålder, och i textens nutidsperspektiv som trettiofemårig kvinna med familj. Hon växer upp med sin tre år yngre bror Erik och mamma Eva, hennes pappa Hans lämnar familjen när hon är nio år, träffar Bea, de flyttar fyrtio mil norrut till Skellefteå och får så småningom dottern Isabella, alltså en halvsyster till Hanna.
Mamma Eva växte upp med fem år äldre systern Sonja och deras mamma, Hannas mormor, Gertrud. Morfar Åke försvann från den familjen när Eva var liten. Mormor är väldigt viktig för Hanna som ofta hälsar på henne i huset där mamma växte upp. Det är också mormor som tar hand om henne och Erik när mamma jobbar natt eller av andra skäl inte kan ta hand om barnen. Men mormor har ibland sina riktigt dåliga perioder när måste läggas in på psykiatrisk vård.
Som vuxen bor Hanna med Johan och deras barn; sjuåriga Saga och hennes lillasyster Molly. Moster Sonja bor i Stockholm med sambon Mats.
Det är de viktigaste personerna i den här berättelsen. Tilläggas kan psykologen Helena som vuxna Hanna träffar regelbundet; deras samtal är en viktig del av texten.
Även om han flyttat fyrtio mil bort var Hannas pappa rätt delaktig i hennes uppväxt, med det har hon svårt att uppfatta. Att han övergav dem, att han därmed också tvingade henne att som knappt tio ta hand om sin mamma, är ett trauma som lever kvar i vuxen ålder då hon försöker prata om det med sin mormor som svarar: ”Men det var inte så lätt för Hans heller. Eva var så skör. Det är nog något vi alla är, vi kvinnor i den här släkten.”
Men det tränger inte riktigt fram; hon är rädd för att bli övergiven, känner sig övergiven, känner sig stundom inte värd något annat än att bli övergiven. Slående skickligt framskriven är också kontrasterna mellan den emellanåt usla självbilden; tomheten, värdelösheten, övergivenheten, och omgivningens verkliga bild av en värdefull person. Detsamma gäller när vuxna Hanna med förskräckelse tycker sig känna igen mamma Evas beteende mot henne när hon var liten i sitt eget beteende mot sina barn.
Och så många intressant formulerade tankar: ”Om jag är galen … på riktigt galen. Då borde jag väl inte förstå det? Då borde jag väl tro att jag är normal?”
Liksom många andra har jag funderat mycket kring alla dessa ickesomatiska diagnoser som växt fram under åren, något som bara verkar eskalera. En lärare som ska välkomna sjuåringar till skolstarten kan nu mycket väl mötas av en klass där fler än hälften har diagnoser av olika slag som hen ska försöka ta hänsyn till på olika sätt, vilket knappast är möjligt. Några decennier tidigare var detta ett okänt fenomen och det är inte så enkelt att förklara den stora förändringen. Har folkhälsan rasat dramatiskt och i så fall varför? Eller beror det på att vår toleransnivå för variationer i mänskligt beteende minskat kraftigt? Eller kan det handla om radikala förändringar i föräldrarollen? Eller handlar det om framsteg inom vården som nu kan ge människor den hjälp som människor med motsvarande utmaningar inte fick tidigare?
Av personliga skäl har jag lärt mig en hel del om ett av dessa diagnosområden, autismspektrat, under det senast decenniet. Jag har lärt mig att ett barn som får en sådan diagnos får en del hjälp (även om man kan ha en del synpunkter på hur den ser ut). Men det viktigaste är nog att det kan leda till en viss förståelse hos de som finns i barnets närmaste omgivning, och så småningom för barnet självt, kring olika typer av utmaningar i tillvaron och hur man kan försöka hantera dem. Också kring hur man inte bör hantera dem; ”Skärp dig!” är sällan en framgångsrik väg. Konsten att fejka arabiska är en bok av vuxna autisten Lina Liman som på ett fantastiskt sätt levandegör olika strategier på väg mot en hanterbar tillvaro inom just detta område.
Någon liknande kunskap hade jag inte om diagnosen EIPS innan jag läste Jennie Nilssons debutbok som i skönlitterär form levandegör de specifika utmaningar som finns inom detta område. Det är en imponerande och hedervärd insats, en text som ger läsaren viktiga insikter, och samtidigt välskriven, fängslande och berörande skönlitteratur.
Författaren
Jennie Nilsson är född 1985, arbetar som analytiker och är bosatt i Sundsvall med man och två barn. Hon fick diagnosen emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS) i trettiofemårsåldern, efter att i många år försökt förstå sig själv och sina svårigheter. Under huden blöder jag är hennes debutroman.
Anders Kapp, 2024-12-30
Bokfakta
- Titel: Under huden blöder jag.
- Författare: Jennie Nilsson.
- Utgivningsdag: 2024-10-10.
- Förlag: Eget (Vulkan).
- Antal sidor: 313.