Efter Europa heter en bok av den bulgariska filosofen och statsvetaren Ivan Krastev där han förutspår Europas och EUs sönderfall. Den kom ut i fjol men jag läste den först nu och har verkligen gått igång på den. Jag tycker att han har mycket klokt att säga, han kommer med en trovärdig analys men samtidigt är han i många fall rätt historielös. Jag tror det är ännu värre …

En del klagar på att jag skriver så långa texter. Håll i er nu, här kommer en väldig massa bokstäver!

Det är mycket jag verkligen tycker om i Krastevs bok. Det är inte så konstigt. 2004 skrev jag en akademisk text inom politisk teori, ”Tillvarons obegripliga maktlöshet”, som delvis handlar om samma saker. Den handlade om den liberala hegemonin, både inom praktik och vetenskap, och riskerna med denna monokultur. En del av detta utvecklade jag vidare i en avhandling 2011: ”Att vara – tillsammans”.

Något som jag verkligen gillar hos Krastev är att han flitigt refererar till skönlitteratur, dramatik och konst, det är något som fler akademiker borde ta efter i stället för att bara läsa och referera till varandra. Stora författare och konstnärer kan ofta ge perspektiv och insikter kring människor och samhällen som kompletterar forskningens perspektiv.

Krastev ser större delen av det europeiska 1900-talet som ett våldsamt rekonstruktionsprojekt. Det förra stora europeiska projektet, det habsburgska väldet existerade på olika sätt från 1526 fram till första världskriget. ”Då började det stora europeiska inbördeskrig som tog slut först 1989” säger han och syftar på året är Berlinmuren föll, Sovjetunionen föll samman och de Östeuropeiska länderna också kunde inkluderas i EU.

Samma år, 1989, kom Francis Fukuyama med essän Historiens slut där han lanserade idén om ideologiernas död. I och med att fascism, nazism och kommunism mer eller mindre gått i graven menade han att den liberala demokratin segrat för alltid och den nu skulle tillämpas i hela världen.

Det är få idag som håller med honom. Kanske var den tiden, 30 år sedan nu, peaken på det liberala projekt som etablerades under Upplysningen och de stora borgerliga revolutionerna (England på 1600-tal och Amerika samt Frankrike på 1700-tal). Kanske var det också peaken för efterkrigstidens stora europeiska projekt, EU? Kratsev ser det som sannolikt, att det också är sannolikt att EU och den stora europeiska idén faller samman.

Krastev kommer själv från Bulgarien och tillför intressanta östeuropeiska perspektiv. Ett sådant är att han ser en västeuropeisk naivitet, en tro på att allt ändå ordnar sig, att vi har så hållbara, starka och stabila samhällen att vi inte kommer att drabbas av några dramatiska förändringar. Mot det ställer han en östeuropeisk erfarenhet av hur historien kan ta mycket snabba och oväntade språng som kan förändra livsvillkoren dramatiskt.

”Efter Europa” är egentligen en missvisande titel, boken handlar mycket om vad som händer och varför det händer; inte så mycket om vad som kan komma sedan. Jag tycker också det är intressantare och mer relevant att reflektera kring ”Efter Upplysningen” eftersom det egentligen är det dagens omvälvningar handlar om.

För mig så vilar Upplysningen på tre fundament som tjänat oss väl under lång tid men som nu vacklar. Krastev fick mig att reflektera över dessa tre fundament.

Att styra samhällen, ”demokratin”

”Demokrati” har betecknat olika saker. Den typologi över olika möjliga styrelseskick för samhällen som utvecklades under antiken kan grovt förenklas så här

• Styre av en, monarki
• Styre av få, aristokrati
• Styre av alla, demokrati

Demokrati betyder folkmakt, alltså att medborgarna har direkt verkställande makt över samhälleliga beslut. Platon hatade den Atenska demokratin. Han menade att den var en pöbelns välde, att det var vansinnigt att överlåta den politiska makten till snabbt skiftande opinioner. Aristoteles var inte lika kategorisk, inte lika mycket motståndare mot sin samtid, mer empiriskt analyserande av olika styrelseskick än Platon, men även han såg dessa risker med demokrati/folkmakt och fann fler fördelar med andra styrformer.

När John Locke, liberalismens fader, kom med sin revolutionerande Two Treatises of Government 1690, motiverades den av en enda sak: avskaffandet av enväldet som dominerat Europa under den feodala medeltiden. Enväldet i form av en enda person med fullständig makt som legitimerades av Gud, ”Konung av Guds nåde”. I Lockes geniala konstruktion blev enväldet omöjligt, i stället för Gud skulle makten legitimeras av folket, av medborgarna (vilket inte innebär att Locke var ateist, han var en djup troende puritan, men det var ett annat sätt att se på religionen). Kärnan är att folket ska legitimera makten, inte att folket ska ha makten. Liksom Platon och många i sin samtid var Locke negativ till någon form av direkt folkmakt.

Formerna för denna legitimering kom något senare, de uppfanns på 1700-talet, parallellt av James Madison i USA och Emanuel Joseph Sieyès i Frankrike. De skapade grunden för det representativa system som vi fortfarande lever med. Konceptet handlade om ett system för att hitta och utse de mest lämpade till maktpositioner och dessutom skapa olika former av skydd mot maktmissbruk.

Hittills använde ingen ordet ”demokrati” för denna modell för hur samhällen bör styras. Fortfarande på denna tid betyder demokrati samma sak som på Aristoteles tid, folkmakt, och det var inget som konstruktörerna alls eftersträvade eller önskade. Folket skulle inte ha makt, de skulle legitimera den makt som utövades av representanterna, de bäst lämpade. I Aristoteles typologi är det en aristokrati (inte en landägande feodal adel som de flesta kanske tolkar in i ordet nu utan helt enkelt de bäst lämpade, en sorts meritokrati med ett modernare ord).

Först på 1800-talet började ordet demokrati användas för att beskriva rådande förändringar, minskande klasskillnader när feodala strukturer bryts ner, kanske främst i USA, och hur det ledde till ett bredare folkligt deltagande i lokala grupperingar. Men så småningom kom ordet också att beteckna det liberala representativa systemet. Över tid har ordet också blivit heligt, världens länder mäts efter det liberala representativa systemets väl reglerade komponenter; de som får en hög rating är goda, demokratiska, och de som får en låg rating är onda, odemokratiska.

Jag tycker det finns goda grunder för att påstå att det liberala representativa system som skapades under Upplysningen har tjänat stora delar av världen enormt väl under lång tid men att det är en stor olycka att det kom att betecknas med just ordet demokrati. Att beteckna saker med något det inte är det är att ljuga och det är en lögn som slår tillbaka i vår tid. I fortsättningen kallar jag denna styrmodell för Buster och låter demokrati fortsätta betyda folkmakt.

Krastev citerar den ungerske premiärministern Viktor Orbán: ”En demokrati behöver inte vara liberal. … samhällen som bygger på liberala principer för statens organisering sannolikt inte kommer att behålla sin konkurrenskraft under de kommande åren – mer sannolikt är att de kommer att drabbas av motgångar såvida de inte lyckas reformera sig i grunden.” Hur illa man än kan tycka om mycket som Orbán står för (och det gör jag) så har han när det gäller detta alldeles rätt; det finns inget samband med liberalism och demokrati/folkmakt, däremot mellan liberalism och Buster. Och Buster behöver utvecklas för att kunna hantera en rad svårigheter.

Från sent 1800-tal kompletterades Buster med ett partiväsende som en ytterligare komponent i konstruktionen för att organisera medborgarnas legitimering av samhällelig makt. Samtidigt innebar det att avståndet mellan den enskilda medborgarens praktiska legitimering, rösten, och de representanter som utövade makten ökade ytterligare.

Representanterna, de politiska makthavarna, är få men under 1900-talet kompletteras de av växande skaror av tjänstemän, en förvaltning bestående av tusentals välutbildade människor, som blir en del av makten, av aristokratin. Medborgarnas legitimering av makten blir allt mer abstrakt, avståndet växer, misstron ökar. Få representanter är personer som jag so medborgare kan känna till. Tusentals tjänstemän är en anonym massa som är mycket enklare att misstro. Hatet mot den federala administrationen i Washington var ett starkt slagträ i Trumpkampanjen.

Den nya aristokratin samlas i de stora städerna och förenas med ledningar för näringsliv, finansvärld, akademi, kulturella centra av olika slag. Skillnaderna mellan stad och land växer till samhällsfarliga klyftor. De syns tydligt på Trump-kartor i USA, Brexitkartor i England och på liknande sätt i de flesta länder. Det folk som inte alls längre upplever sig ha legitimerat makten, som känner sig maktlösa och förfördelade, samlas till motattack i land efter land under populismens baner, under enkla recept om hur allt ska bli bättre om man bara störtar denna maktelit.

Och när denna ”liberala demokrati”, den specifika formen av representativt system, Buster, utvecklats till ett absolut ideal blir det naturligtvis ett problem för liberaler när just detta system i land efter land används för att rösta fram högernationalistiska, populistiska, antiliberala krafter till allt mer inflytande och makt.

Att Buster skulle vara helig, det enda rätta för hela världen, är lika lite sant som conquistadorernas mening att den katolska kyrkan stod för den enda sanna världsåskådningen när de lade under sig stora delar av världen under 1500-talets kolonialkrig och gjorde Roms globala makt större än någonsin. Att försöka tvinga världens alla länder och människor att dyrka Buster och att tvinga alla att följa påven i Rom är två former av kolonialism som bägge är föraktliga och som dessutom fungerar väldigt illa över tid. Det är ett faktum som vi borde ha lärt oss.

Buster var en riktigt, riktigt bra konstruktion från Upplysningen. Det feodala enväldet försvann nästan helt från världen. Många människor både fick och upplevde sig få en samhällelig delaktighet på nya sätt som var enormt viktiga för samhällsutvecklingen. Men vi har inte varit speciellt bra på att utveckla Buster som form, snarare tvärt om, och framför allt: själva idén om Buster som en enda sanning, den enda möjliga formen för att förverkliga de värden som är det egentligt viktiga, är ett stort misstag.

Individen

Utöver Buster är individen, som den konstrueras under Upplysningen, ett av de centrala liberala fundamenten som också vacklar i vår tid.

I undervisning använder jag ibland två påståenden:

• 1. En grupp är en summa individer
• 2. En människa är en del av en grupp

Bägge påståendena är uppenbarligen sanna men ändå på sätt och vis oförenliga. På ett mycket naivt sätt (jag ser naivitet som något bra och eftersträvansvärt) illustrerar påståendena också en grundläggande klyfta inom politisk filosofi under århundraden. 1 är det liberala påståendet, individen är det primära i samhället. Föreställningen är en av Upplysningens stora nyheter, förstadier finns tidigare men det är nu som individen i modern mening föds. Föreställningen utvecklas av många under denna tid men ingen gör det mer intelligent och omfattande än Immanuel Kant; främst i de två tegelstenarna Kritik av det rena förnuftet och Kritik av det praktiska förnuftet från 1780-talet. Den autonoma, rationella, universella individ som skapas är revolutionerande, den blev enormt livskraftig och helt avgörande för många vetenskapsgrenar, för politik, för alla delar av samhällsutvecklingen och för synen på människan.

Med denna konstruktion som en sanning omöjliggörs slaveri, blir jämställdhet mellan män och kvinnor en nödvändighet, blir universella mänskliga rättigheter självklara och mycket, mycket annat. Det tar tid för de praktiska effekterna att slå igenom, men konstruktionen har givit fantastiskt många etiskt goda effekter för vår värld.

Krastev skriver att människorättsrörelsen startade på allvar på 1970-talet men här tycker jag att han är rätt historielös. Den stora människorättskampen inträffar under Upplysningen. Alla de tre stora revolutionerna landar i nya konstitutioner som på nästan identiska sätt definierarar mänskliga och medborgerliga rättigheter (med något olika relationer mellan det mänskliga och det medborgerliga). När det gäller ”den ärorika revolutionen” i England på 1600-talet finns det till och med ett förstadium i Magna Carta från 1200-talet. Mycket hämtas från upplysningsfilosoferna och det sprider sig också till andra länder.

Det vi kanske främst förknippar med universella mänskliga rättigheter är FN-deklarationen från 1948 och dess portalparagraf: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”. Det är skrivet som ett påstående, ett faktum, inte som ett mål man ska försöka uppnå. Jag kommer väl ihåg när jag läste det första gången som ung. Min reaktion var mest förvåning. Hur kan man skriva något som är en så uppenbar lögn? Det är ju våldsamma skillnader mellan olika människors frihet, värde och rättigheter. Senare förstod jag den abstrakta, filosofiska meningen bakom påståendet, men fortfarande tycker jag det finns något som skorrar väldigt falskt i abstrakta bilder som ligger så långt från uppenbara realiteter.

Det absolut mest avgörande för våra möjligheter i livet är vilket sammanhang som vi råkar födas in i; i vilket land, vilken region, vilken familj. Krastev kallar det träffande för ”bördsrättslotteriet”, den som föds i ett rikt och välmående samhälle har ett arv som ger hen så oändligt många fler möjligheter är andra. Det är också en av migrationens utmaningar: om jag nu som född i t ex Sverige har en sådan förmögenhet, varför ska jag då dela den med andra? Och från det andra perspektivet: Om nu deklarationens påstående är sant, varför ska jag som inte har de friheter, värden och rättigheter som andra har inte också få del av dem?

Det finns också andra problem med Upplysningens individkonstruktion. Krastev citerar en som samtidigt som Fukuyama proklamerade den liberala Upplysningens slutliga seger på sent 1980-tal sa något helt annat. Det är Kenneth Jowitt som ger en kul och träffande bild. Han menar att världen blivit en singelbar med massor av människor som inte känner varandra, går hem och ligger med varandra utan att träffas igen. Det är en värld utan fasta förbindelser, utan tillhörigheter. Liknande bilder kommer från andra som Krastev inte nämner; bland många andra kan nämnas Putnams USA-studie ”Bowla ensam” och långt tidigare i Toquevilles böcker om den nya sorts samhälle som växer fram i USA från 1830-talet. Den autonoma individen tenderar att bli rätt ensam i avsaknad av någon form av tillhörighet som ger trygghet och styrka och det blir något mycket negativt, både för människor och samhällen. Den fråga som blir viktig är vad denna tillhörighet, denna nödvändiga gemenskap kan bygga på.

För den nya populistiska högern är tillhörigheten främst etniskt nationell. För dem är migrationen det stora spöket; vårt speciella VI är hotat av alla de andra (hostis, främlingarna) som väller in och förstör vårt samhälle. Men i realiteten gäller faktiskt i många fall det motsatta. Det sena Habsburgska riket var väldigt multikulturellt, en harmonisk blandning av människor med olika ursprung. I början av 1900-talet hade t ex mer än en tredjedel av befolkningen i Polen ett annat ursprung men idag är 98 procent av befolkningen etniska polacker. Tjeckien rensade ut en stor del av befolkningen som hade tyskt ursprung efter andra världskriget. Motsvarande etniska rensningar inträffade senare i krigen på Balkan. I många fall har vi kunnat se en rörelse från mångkultur till monokultur.

De flesta länder i Östeuropa är starkt fientliga mot att ta emot migranter, det gäller inte bara för de mest kända motståndarna som Ungern och Polen. Men samtidigt har de flesta haft en omfattande emigration ända sedan Sovjetunionen föll. Och det är främst unga, välutbildade människor som flyttar till Västeuropas rikare länder eller till USA. Inga får flytta in samtidigt som många flyttar ut vilket skapar svåra demografiska utmaningar och rätt dystra framtidsutsikter för dessa länder och samtidigt uppenbara risker för växande klyftor inom Europa.

Från en situation under Sovjettiden där många i öst drömde om väst som ett ideal finns det idag en växande fientlighet. ”… betraktar många i östeuropéer det postmoderna väst som en kulturell abnormitet” säger Krastev och citerar Polens utrikesminister Wasczykowski som menar att ”traditionen, det historiska medvetandet, kärleken till landet, tron på Gud och det normala familjelivet mellan man och kvinna” som det viktiga för de flesta polacker. Allt kosmopolitiskt är av ondo, idealet är nativistiska politiker som vänder sig bort från världen, som inte talar andra språk, är ointresserade av andra kulturer och inte åker till Bryssel.

Vad man sedan menar med ”etnisk polack” är naturligtvis extremt problematiskt. Hur många generationer krävs det för att vara en ”etnisk svensk”? Om jag tillhör en familj som så långt man kan veta bor i Skåne, är jag då etnisk svensk eller etnisk dansk? Och om man ska tro Jimmy Åkesson så kan jag oavsett antalet generationer aldrig bli etnisk svensk om jag råkar vara same.

Trots alla moraliskt goda effekter, och med sorg i hjärtat, tror jag vi måste konstatera att den autonoma och rationella individ som konstrueras under Upplysningen, och som så mycket av våra samhällen bygger på, inte finns och har aldrig funnits. Påståendet är en lögn. Det innebär att vi måste pröva det andra påståendet i avsnittets inledning: ”En människa är en del av en grupp” trots att denna ”sanning” i sin tillämpning lett till så mycket moraliskt ont som t ex nazism och fascism, eller för att ta mer samtida exempel: Trump, Brexit, IS, Orbán, Sverigedemokraterna och så mycket annat.

Det finns naturligtvis väldigt många som utvecklat tankar baserade på detta axiom både långt tillbaka i tiden och som opposition mot vissa av de liberala Upplysningsidéerna från tidigt 1800-tal. De finns i många olika kulörer, många olika ideologiska perspektiv. Från samtiden kan man t ex nämnda den kanadensiska filosofen Charles Taylor vars hela gärning handlar om hur man kan skapa en fungerande mångkulturalism. En av mina personliga favoriter är tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt. Hela Jürgen Habermas omfattande författarskap kan sägas handla om hur de goda sidorna av de två ”sanningarna” skulle kunna förenas. Det finns tusentals intressanta teoretiska tankar men rätt lite av framgångsrik samhällelig praktik.

Det farliga med detta axiom är när det gemensamma konstrueras i termer av en etnisk nationalism, en grandios gemensam historia (alltid falsk) som konstituerar ett mycket speciellt VI, överlägset andra; ett VI som ska skyddas mot de andra, mot främlingarna. (Ett intressant exempel tycker jag är fundamentalistisk islam, kärnan för IS, som inte alls är fundamental utan en modern och falsk historiekonstruktion).

Det som konstituerar en grupp kan vara många olika saker. Gemensamma intressen, erfarenheter, språk, historia, religion, berättelser och mycket annat. Det behöver inte nödvändigt vara geografiskt och det är fullt möjligt att ingå i flera gemenskaper. Jag tycker det är klokt att sammanfatta det i ordet kultur. Kultur som motsatsord till ordet natur, d v s något mänsklig konstruerat och därmed inte determinerande, något som är föränderligt. Framför allt något som också kan innehålla olikhet som ett betydande värde, värt att respektera. Insikten om att just möten med det olika är det som får oss som människor och som samhällen att växa och utvecklas.

Marknadsekonomin

Ytterligare ett liberalt fundament som nu vacklar är marknadsekonomin. I centrum för Upplysningens revolutioner står den då nya borgarklass som behöver utrymme och frihet för tillverkning och handel. Dessa civila rättigheter finns i centrum för John Lockes skapelse och den marknadsekonomiska formens grunder utvecklas av Adam Smith i hans The Wealth of Nations från 1776. På samma sätt som Buster har den tjänat stora delar av världen enormt väl under lång tid. Inte minst Hans Rosling gjorde fantastiska insatser för att visa hur den under det senaste århundradet minskat fattigdom, minskat barnadödlighet och givit miljarder människor ett bättre liv.

Men redan på 1800-talet visade ekonomiska teoretiker hur marknadsekonomin i perfekt konkurrens, utan regleringar eller handelshinder och inom områden där det finns skalfördelar, leder till monopol (eller oligopol) som kan vara mycket skadliga för samhället. Formen, den grundläggande logiken, för marknadsekonomin är rätt oförändrad från Smith, men med ny teknologi och nya kommunikationer har yttringarna förändrats och präglas i dag av globalisering och digitalisering. Här finns fantastiska möjligheter men också stora hot. Få vill ha en värld där alla älskar samma Hollywoodfilmer, äter samma BigMac, dricker samma CocaCola och hämtar sin sanning från samma Google.

Och även om en global frihandel ger stora vinster på totalen för världens befolkning finns det förlorare, inte minst de mindre lyckligt lottade i de rika länderna som är kärntrupperna för dagens växande högernationalistiska populism.

Marknadsekonomin som logik har också till stora delar tagit över politiken som blivit en marknad där valutan är röster och dessutom välfärdssystemen, New Public Management, på sätt som är enormt skadliga för ett hållbart samhälle.

Politiken har på många olika sätt försökt tygla marknadsekonomin för att undvika de negativa delarna men dagens skadliga handelskrig visar att framgångarna varit små. Även här har oförmågan att utveckla en konstruktion från Upplysningen skapat en stark oppositionsrörelse som allvarligt hotar samhället i dag. När öppna gränser ersätts av höga murar bygger vi en mycket sämre värld.

Sammanfattning

Ivan Krastevs Efter Europa är en bra liten bok. Jag tror han har rätt, det är mycket som faller samman, vi står inför dramatiska förändringar och vi står illa rustade inför dessa förändringar.

Samtidigt så tycker jag att han är rätt historielös och att det handlar om mer än Europa. Upplysningen skapade så mycket gott för oss. På dess grunder har huvuddelen av vår värld utvecklats på fantastiska sätt. Men det mest fantastiska palats kan lätt rasa om inte grunden är stabil. Det jag menar är att de tre centrala fundamenten från den liberala Upplysningen innehåller brister:

• Det intelligenta representativa styrsystemets balansgång för att både undvika enväldets diktatur och snabbt skiftande opinionsvindar har till stora delar förlorat sig legitimitet.
• Konstruktionen av den autonoma, rationella, universella individen – som lett till så mycket gott – har visat sig vara falsk vilket skapar enorma utmaningar.
• Marknadsekonomin har skapat värden för jordens befolkning som huvudingenjören Adam Smith inte hade kunnat föreställa sig men samtidigt har vi inte hittat former för att tygla dess skadliga effekter.

En fåfäng dröm skulle kunna vara att den politiska diskussionen ägnade sig åt dessa frågor i stället för frågan om Annie Lööf är dum eller inte.

Anders Kapp, 2019-01-12

Bokfakta

• Titel: Efter Europa. (After Europe. Översättning Henrik Gundenäs.)
• Författare: Ivan Krastev.
• Utgivningsdag: 2018-01-26.
• Förlag: Daidalos.
• Antal sidor: 165.