Ia Genbergs nya roman Detaljerna kom ut redan i början av januari men just då blev den inte läst, jag var upptagen med annat. Sedan dök den upp så frekvent i medierna att jag tappade lusten, det är alltid mer spännande att hitta intressant läsning som inte alla skriver om. Men under en liten semestertripp nyligen plockade jag äntligen fram den ur läshögen och det ångrar jag inte. Det är en liten roman, bara drygt hundrafemtio sidor, på gränsen till en novellsamling som består av fyra berättelser om fyra personer som betytt mycket i berättarjagets liv. Men samtidigt är det en stor roman som sannolikt har en välförtjänt plats bland årets Augustnomineringar när listan presenteras i höst. Den har en autofiktiv form, något som jag just nu är väldigt trött på, men inom alla genrer finns texter med kvalitéer som gör dem oumbärliga och det här är en sådan. Särskilt fångades jag av den inledande berättelsen om relationen till Johanna i mitten av 1990-talet.
Berättarjagets covid-feber i nutid får henne att tänka på en annan feber, då våren 1996 när hon smittats av malaria i Östafrika och låg svårt sjuk på Hudiksvalls sjukhus dit hon åkt för att hälsa på sin döende farfar och i stället själv höll på att dö. Då när hon var tillsammans med Johanna, pålitliga Johanna som till skillnad mot henne själv alltid fullföljde saker, som alltid gick att lita på. ”Hon hade påbörjat mig och tänkte inte ge upp. Hon skulle inte gå, hon skulle aldrig ge efter för någon impuls att lämna mig. Jag slappnade av, jag gav mig hän.”
De två träffades på en kurs i Journalistik vid Stockholms universitet som Johanna självklart genomförde och som berättarjaget lika självklart lämnade för att i stället skriva på ett novellprojekt som aldrig fullbordades. Johannas liv hade en självklar riktning, ett ständigt framåt, men jaget tänker på den perfekta febern, just vid 38 grader, ”ett spann där garden sänks och där gestalterna ur det förflutna får tillträde utan att te sig som spöken”. ”Vid 38 grader finns det ingenting i mig längre som viskar ´framåt´”.
Efter universitetet får Johanna ett bra jobb och varje dag när hon kommer hem från jobbet till deras lägenhet i Hägersten läser hon det lilla som jaget lyckats skriva under dagen. Peppar, berömmer, hyllar och föreslår. På sätt och vis en bra skrivperiod men helt och hållet beroende av Johanna. Ojämlikheten i relationen är monumental och självklart tar det slut; Johanna lämnar henne, snabbt och iskallt. Men hon försvinner inte ur jagets liv, Johanna blir en offentlig person som ofta dyker upp i media under många år framåt.
Det finns så mycket att hämta i denna berättelse. Delvis är det en berättelse om klass; Johanna kommer från en välbärgad och ”framgångsrik” familj ”där varje middag var en del av den retorikturnering som löpte under de dryga tjugo år hon bodde hemma …”. Men här finns också inbäddat eviga filosofiska frågor om olika perspektiv på tillvaron. Kan ”varje ämne lösas upp i summan av dess beståndsdelar” som är det självklara i Johannas värld? Är helhet en summa detaljer eller är det helheten som förklarar dess delar? Är en grupp en summa individer eller är människor en del av en grupp? ”Jaget är ingenting annat än … lämningar av de människor vi gnider oss emot.” Finns det en riktning i tillvaron, något givet framåt? Är människan rationell eller ej? Och aldrig förenklat, även om man till exempel tänker att helheter är överordnade sina detaljer så kan helheter också vara konstruerade fiktioner, livslögner.
Den andra delen handlar om förhållandet med vildhjärnan Niki, några år innan hon träffar Johanna. I tredje delen hoppar vi några år framåt, 1999/2000, när hon lever med Kristian i Årsta då karismatiska dansaren Alejandro virvlar in i hennes liv. Den avslutande fjärde delen är en rätt sorglig berättelse om relationen till jagets nu döda mamma Birgitte.
Generellt sett är jag riktigt trött på autofiktion, som jag antar att detta är; det har kommit ut alldeles för mycket inom den genren under senare år men visst finns det undantag och detta är just ett sådant. Hon skriver så lätt och känsligt om saker som ibland kan vara svåra. På en skrivarkurs fick berättarjaget höra att hon hade ”ett vemodigt öga för detaljerna” och det stämmer verkligen. Här finns en detaljerad formuleringsskicklighet som tränger fram genom bruset och verkligen berör läsaren. Här finns en alldeles sällsynt förmåga att behandla stora frågor koncentrerade i det djupt personliga. Det här är en liten (152 sidor) bok som samtidigt är en stor roman. Jag skulle inte han något alls emot om Detaljerna finns med på listan när årets Augustnomineringar presenteras. Sara R Acedo befäster också sin position som en av landets mest intressanta omslagsformgivare.
Författaren
Ia Genberg är född 1967 och är journalist och författare. Hon har också arbetat som lektör, undervisat på skrivkurser och med text på andra kurser, bland annat på Tärna folkhögskola och Valla folkhögskola. Hon debuterade 2012 med romanen Söta fredag om en händelse som får egendomliga konsekvenser för huvudpersonen Max. 2013 kom romanen Sent farväl om en förlorad vänskap mellan två unga kvinnor. 2018 var det dags för novellsamlingen Klen tröst och fyra andra berättelser om pengar och i år romanen Detaljerna som även den balanserar på gränsen till novellsamlingens form. I dag bor hon på Södermalm i Stockholm.
Anders Kapp, 2022-07-09
Bokfakta
- Titel: Detaljerna.
- Författare: Ia Genberg.
- Utgivningsdag: 2022-01-07.
- Förlag: Weyler.
- Antal sidor: 152.