Är lycklig! Över mycket, men just nu över en läsupplevelse. Har just avslutat Peter Høegs senaste, ”Effekten av Susan”. Vad ska man säga? En av den nordiska litteraturens stora har gjort det igen. En sprakande dystopi, utopi, relationsroman, uppväxtskildring, fantasyäventyr, Marvelhjältesaga och allt annat. Samtidigt. Omvälvande. De flesta som känner till honom upptäckte honom med megasuccén ”Fröken Smillas känsla för snö” från början av 90-talet. Jag fastnade redan vid debuten med ”Föreställning om det 20:e århundradet” på 80-talet och har läst allt sedan dess. Det är inte så mycket, tror detta är hans åttonde bok.

Det ord som jag framför allt förknippar honom med är gränslöshet, en gränslöshet på alla plan. Han hatar gränser, begränsningar av mänsklig förmåga, avgränsningar av det möjliga, sociala hinder, gränser mellan människor, gränser mellan barn och föräldrar. Skurken är just gränsen; just här Thorkild Hegn (stängsel). Inte heller litterärt kan han avgränsas till någon speciell genre, han trotsar alla våra försök till typologiseringar.

Avgränsningen innehåller också de enkla svar som gränslösheten saknar. Och enkla svar är alltid farliga; något vi ofta söker och förblindas av, men som egentligen är ett livshotande droger, både för individer och samhällen: ”Du försökte bygga ett rum där det var alldeles ljust. Ett perfekt rum. I det rummet ville jag inte gå in. För om jag hade gått in dit så hade det varit mycket svårt att komma ut. Om en människa kan bygga en plats där det inte finns något lidande, så … blir det farligt.” Det säger tonårsdottern till mamma Susan i ett samtal om barndomen.

Huvudperson och superhjältinna är just Susan Svendsen, 43 år, världskänd fysiker, mor till tonårstvillingarna Harald och Thit och (än så länge) gift med den kände kompositören och musikern Laban Svendsen. Bland annat har hon en superkraft, hon kan framkalla fullständig ärlighet och uppriktighet hos alla hon möter.

Hon tvingas in i en politisk konspiration. Världens undergång står för dörren, prognostiserad av den hemliga Framtidskommissionen, och eliten har en plan för hur de ska rädda fåtalet, sig själva, de som är viktiga, till ett Atlantis, ett Mooreskt Utopia.

Undergången har vi kunnat se sedan länge, i alla fall sedan Rachel Carssons ”Tyst vår” från början av 60-talet, från vapenrustningarna, från globala finanskriser, från växande demokratiskt underskott; tillsammans en sann dystopi som, liksom i alla omfattande kriser, är en grogrund för elitistiskt ledarskap, den starke mannen, fascistiskt orienterade vägar för ”lösningar”. På detta plan är ”Effekten av Susan” en samhällskritisk roman, kanske en debattbok, men helt utanför denna genres form.

På ett annat plan handlar det mycket om barn, barns uppväxt, barns möjligheter, relationen mellan barn och vuxna. Det är frågor som upptar Høeg mycket och han skänker också stora delar av intäkterna från böckerna till insatser för barn. ”Det finns ett annat slags våld än det fysiska, säger Thit. Harald och jag minns spänningar mellan er ända från före dagis. Vi har många gånger pratat om att vi minns känslan att undersöka om det var säkert att gå in i vardagsrummet. Barn är som små djur. Man lyssnar efter huruvida det är tryggt. Vuxna är kanske uppmärksamma på de direkta örfilarna. Kanske på grälen. Men inte på spänningarna. Trots att de förgiftar. Ni löste aldrig upp de där spänningarna.”

På ett tredje plan är det ett serietidningsäventyr där allt bara är för mycket, åt alla håll, samtidigt. I det planet blir den säkert en succéfilm så småningom. Som naturligtvis inte fångar komplexiteten i texten men som kan vara bra ändå. Alla ingredienser för Hollywood finns där; världens undergång, de goda mot de onda, superhjältar och superskurkar, alla figurer färdigkarrikerade på grövsta möjliga sätt, ständiga revanscher ur omöjliga lägen, gott om cliff-hangers.

Susan reflekterar också över rötterna till sina superkrafter, hennes superempati som transcenderar det individuella. ”Längst inne i en själv finns de andra” säger hon bland annat vilket på något sätt summerar långa filosofiska diskussioner hos Hegel, Sartre och många andra. Jag har just nu en kurs i politisk teori för drygt 70 unga universitetsstudenter. Till vår träff i morgon har jag bett dem fundera över vilken av dessa två delvis ömsesidigt uteslutande sanningar som är ”mest sann”.

• En grupp är en summa individer.
• En människa är en del av en grupp.

Det ska bli spännande att se hur svaren fördelar sig. Jag vet i alla fall vad Susan och Høeg skulle svara.

En helt fantastisk text! Omöjlig att släppa ifrån sig! Läs den!

Anders Kapp, 2015-09-13

Bokfakta

• Peter Høeg.
• Effekten av Susan (Effekten af Susan, översättning: Ninni Holmqvist).
• Norstedt, 2015
• Svenska 340 s.