Efter den rubriken kanske du förväntar dig en sågning men då har du fel. Henrik Bromanders nya novellsamling Medborgarna utforskar mer eller mindre trasiga människor i samtiden, skärvor om man så vill, som saknar och söker, ibland fåfängt, ibland destruktivt, någon sorts mening med sina liv. Variationen mellan de olika texterna är stor men det blir ändå fel att använda det klassiska ordet ”ojämn” i bedömningar av novellsamlingar; här finns en hög och jämn kvalitet även om formen varierar rejält, ibland känns det nästan som skrivövningar där författaren utmanar sig själv på olika sätt: hur kan man skriva i ovanliga andra person, hur kan man maximera antalet parenteser i en text och ändå behålla läsaren och varför inte stoppa in en liten självbiografi för att bara ta några exempel. Inte heller det är något negativt; i de allra flesta fall är olika bra, det gäller inte minst olika perspektiv vilket formvariation bidrar till. Det enda negativa är omslaget som knappast lockar någon läsare, förstår inte varför förlaget bytt formgivare från Bromanders förra bok Skymningstid.

Vi kommer i titelnovellen till en liten bruksort på nergång, kanske i södra Dalsland. Sågverket stängde för många år sedan, persiennfabriken flyttade verksamheten till Litauen och numera måste man åka åtta mil för att komma till närmaste vårdcentral. En kvinna tänker: ”Allt är så svårt. Allt går itu och man försöker gripa tag om något, vad som helst. Man försöker lappa ihop det här sönderfallande utan hjälp från någon högre upp, utan att riktigt veta.” Hon hittar någon sorts mening genom att bli aktiv det lokala medborgargardet som konstant patrullerar området och bestraffar de som gör något olämpligt.

Vi träffar David med sin trassliga uppväxt. Farsan som bara ljög och till slut hamnade i fängelse, morsan åkte in på psyket innan hon ”flyttade till Nangijala via Västerbron”. Men han hade Lennart, granngubben vid sommarstugan som lärde honom skjuta, jaga räv, han blev riktigt bra på en sak i livet, kunde sitta länge och vänta i isande kyla, länge, uthärdade smärtan. ”En smärta som blev så stark att den blev en njutning, en erfarenhet bortom lidandet.” Och att kunna skjuta var en viktig kunskap för att kunna göra något riktigt meningsfullt, föra klimatkampen till nästa nivå, bortom demonstrationerna.

Eller mannen som är upptagen av det verkligt meningsfulla, den stora revolutionen som ska göra världen bättre, i hans fall förknippad främst med den baskiska självständighetsrörelsen och den militanta organisationen ETA. Det har gått många år sedan han var aktiv i en av den tidens många små vänsterorganisationer då de faktiskt vid något tillfälle fick träffa en representant för ETA. Hans liv har sedan dess varit ganska grått med olika misslyckanden, men så får han ett mindre arv och bestämmer sig för att äntligen förverkliga en dröm, han åker till Baskien. Han hittar få rester av någon upprorisk självständighetsrörelse, betydligt fler matturister, Baskien är välfyllt med Michelinstjärnor. Han möter dimman, minns sina dimmor, fortsätter djupare in i dimman, försvinner.

En referens som jag stött på hos många författare är en av Leonard Cohens mest kända textrader, från Anthem 1992: ”Ring the bells that still can ring / Forget your perfect offering / There is a crack in everything / That’s how the light gets in”. På sätt och vis finns den även här i en skruvad version hos Anna som successivt faller sönder, först rätt långsamt men lite för mycket smärtstillande mediciner, lite för ofta dra sig undan sociala sammanhang. Sedan mer dramatiskt när hon isolerat sig och det enda meningsbärande i hennes tillvaro befinner sig bakom en vägg, hos hennes granne. Till slut tar hon en hammare och försöker slå sig genom väggen samtidigt som någon, kanske polisen, försöker ta sig in i hennes lägenhet. ”Jag hugger igen och då händer det. En strimma ljus faller över min kind, en reva i tillvaron. En stråle av hopp, det sista jag har.”

Kanske samma reva som en gång för länge sedan, när hon verkligen levde, en spelning på Koloni med en technoproducent från Aleppo i inledningen av den syriska revolutionen, innan allt gick åt helvete, när alla dansade som galna; ett högtalarstativ föll och drog upp en stor reva i en banderoll föreställande Bashar al-Assads upp- och nervända ansikte, en reva genom vilken strålkastarljuset strömmade in. Då var ljuset genom revan, precis som hos Cohen, verkligen ett hopp men det är det inte längre, bara en illusion, hon försvinner.

Bromander ägnar sig inte åt att försöka förklara varför det gått så illa, det är inte hans roll, han gestaltar människor, konsekvenserna för många människor som saknar mening i en sönderfallande tillvaro, som försöker fylla meningslöshetens hål med någonting även när detta någonting kan vara minst lika meningslöst:

Amanda är på väg till sitt barndomshem i Småland, till sin mamma och sin syster dagen innan rättegången ska börja, systern är misstänkt för att ha försökt förgifta sitt yngsta barn, och när hon kommer fram ser hon dem genom vardagsrumsfönstret: ”mor och dotter nersjunkna i varsin del av den gigantiska soffan, upplysta underifrån av sina paddor … uppkopplade mot en hel värld av anonyma användare som är så ensamma tillsammans i sin trådlösa låtsasvärld.” Och i en annan novell: ”Vi var förvisade till textandets avtrubbade värld, möjligheten till verkliga samtal var för evigt förbi.”

Det är på många sätt en dyster läsning som Bromander ger oss även om det naturligtvis också finns en hel del svart humor, det brukar det finnas hos honom. Men det är en träffande samtidsskildring som även om den inte innehåller mycket hopp ändå genererar en hel del vrede, och vrede, något så när rimligt kanaliserad, kan vara en hoppfull kraft i dagens svenska samhälle. Men framför allt är det bra litteratur, värdefulla texter som det är en njutning att läsa.

Författaren

Henrik Bromander är född 1982 i Växjö och är numera bosatt i Malmö. Han utbildade sig till gymnasielärare i svenska och filosofi. 2005 debuterade han med serieboken Hur vi ser på varandra och sedan dess givit ut ytterligare fem serieböcker, den senaste 2019. Bland dem finns den prisbelönta Smålands mörker som handlar om en homosexuell fascist från Nässjö.

Han har också medverkat flitigt i olika tidningar, givit ut ett antal egna fanzin och skrivit ett filmmanus, Lukas & the Aspies, från 2014.

Den skönlitterära debuten kom 2009 med novellsamlingen Det händer här. Efter ytterligare en novellsamling kom 2014 Riv alla tempel, inledningen på en trilogi om maskulinitet. I den första delen går Johan mot undergången via bodybuilding och steroider, i den andra delen, Vän av ordning från 2016, är det Joel som utvecklas till en högerextrem näthatare och i den tredje delen, Bara en kram från 2017, möter vi kulturmannen Jens som gör framgångsrik mediekarriär som feministisk krönikör men privat är något helt annat. I novellsamlingen Hatets triangel utvecklade han ytterligare frågor om en manlighet i kris. I romanen Högspänning från 2019 är det i stället en kvinna i huvudrollen, svenskläraren Lotta, men även här finns en undergång, en svart humor, ett utanförskap som leder fram till ett destruktivt uppror. Skymningstid från 2021 är en säkerhetspolitisk thriller med huvuddelen av handlingen förlagd till tidigt svenskt nittonhundrasjuttiotal.

Anders Kapp, 2023-02-21

Bokfakta

• Titel: Medborgarna.
• Författare: Henrik Bromander.
• Utgivningsdag: 2023-02-03.
• Förlag: Weyler.
• Antal sidor: 297.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Skymningstid.
• Författarens hemsida.
• Läs vad andra skriver om boken.