Jag är ointresserad av strömningstjänster för teveserier men ändå prenumererade jag för några år sedan på HBO under en kort period av en enda anledning: jag vill se den tredje och avslutande säsongen av Twin Peaks, ännu mer surrealistiskt utflippad än de tidigare. Bland mycket annat finns här sju olika dubbelgångare, eller med seriens språkbruk doppelgänger, onda dubbletter av originalen, och bland dem finns den betydelsefulla karaktären Laura Palmer. Jag tyckte mycket om Hanna Johanssons debut Antiken, var långt ifrån ensam om detta, hyllningar kom från många håll, bland dem New York Times Book Review, inte särskilt vanligt för svenska romandebutanter. Nya Body double är något helt annat än debuten, en av få likheter är att tre kvinnliga karaktärer dominerar handlingen, och jag har otroligt svårt att föreställa mig att det skulle vara en slump att en av dem heter just Laura; det vilar något mycket Lynchskt över denna text, en surrealistisk hotfullhet på okänd plats i okänd tid, ständiga upprepningar och återvändanden som hela tiden förvrider perspektiven, men naturligtvis på ett alldeles eget Johanssonskt sätt. Riktigt imponerande text som hör hemma bland Augustnomineringarna i höst.

I det första av handlingens två huvudspår träffar vi Naomi som just lämnar det stora varuhusets fina kafé, är på väg nerför rulltrapporna när hon märker att det är något som inte stämmer, hon måste ha tagit fel kamelhårsrock (det finns många rockar i denna berättelse, men inte en enda kappa, bara i förlagstexten som författaren garanterat inte har skrivit). Naomi är en vacker kvinna, ”hon skulle aldrig erkänna för någon hur mycket tid hon ägnar åt sitt utseende”.

Från början föreställer jag mig att vi finns i Stockholm, tänker NK i öppningsscenen, kanske också för att författaren själv bor där, på Södermalm, men snart inser jag att det inte är så, de få platsmarkörer som finns stämmer inte med den staden, vi är inte ens i Sverige, det finns sprit i livsmedelsaffärerna, texten är inte förankrad i någon plats alls, den svävar utanför tid och rum.

Naomi vänder om, tar rulltrapporna uppåt, och framme i kaféet ser hon en blond kvinna (Naomi själv är svarthårig) som just tar på sig hennes rock. Naomi tar kontakt, förklarar situationen, den andra kvinnan reagerar märkligt, svarar knappt någonting alls, men de byter rockar och Naomi ger sig iväg igen.

I det andra spåret möter vi en anonym kvinna som skrivs fram i jagform. ”Jag arbetar för spökskrivaren. Det är det jag gör. Det är den jag är.” Två gånger i veckan tar hon tunnelbanan till honom, de tar en liten kopp kaffe (det dricks mycket kaffe i den här berättelsen), småpratar, och i början av veckan får hon med sig ett antal kassettband. Under veckan transkriberar hon, lyssnar på banden, skriver ner exakt vad kvinnorna säger, och i slutet av veckan tar hon tunnelbanan till honom för att lämna över resultatet av detta arbete. De tar en liten kopp kaffe och sedan tar hon tunnelbanan hem igen.

Spökskrivaren förädlar texten till en bok som han sedan binder samman med ett rött omslag, lämnar över till kunden, den kvinna som köpt hans tjänster, som nu har en roman om sitt eget liv. Verksamheten är inget de pratar om med andra, den ska vara hemlig, det ska framstå som om kvinnorna har skrivit sina böcker själva, det är spökskrivandets natur.

”De vill gärna känna att de har levt. De vill att någon ska lyssna på dem, att det ska finns något bevis på att de funnits efter att de är borta, att det ska finnas något som kommer att överleva dem, någonting som aldrig kommer att dö. … Den röda boken hjälper dem att få syn på sig själva. Den hjälper dem att förstå att de funnits. Den hjälper dem att dö.” Träffsäkert!

Här finns också en påtaglig fascination för psykologiska thrillers, filmer där kvinnor råkar illa ut på olika sätt, en vanlig tematik från vilken författaren lånar in återkommande schabloner som får mig att le stort under läsningen. Delar av texten utgörs av transkriberingarna, det som kvinnorna säger på banden, som ibland kan närma sig just psykologiska thrillers.

I det andra spåret träffar Naomi den blonda kvinnan igen, vid ett annat av hennes återkommande besök på varuhusets kafé, och de börjar prata, hon visar sig heta Laura. De träffas flera gånger, Naomi berättar mycket om sitt liv, sina tankar, men Laura säger inte så mycket. Det uppstår ändå en sorts förälskelse, kanske en symbios, kanske också något hotfullt (?), och snart har Laura flyttat in hos Naomi. De får en vardag tillsammans, varje morgon ger sig Naomi iväg till sitt jobb som assistent i radiohuset, ett arbete som hon tycker mycket om, samtidigt som Laura är ensam hemma i lägenheten (det är i alla fall vad hon säger).

Samtidigt som Naomi och Laura successivt flyter samman på surrealistiska sätt förändras också hon som transkriberar: ”Det är som om jag vore dubbel, säger jag. Jag har fått en känsla av att en del av mig har lämnat mig men fortsätter att existera någon annanstans. … Jag har börjat tappa min spegelbild. Mitt ansikte är som lera. Det håller inte ihop.” Spökskrivaren håller med: ”Det är sant. Du har rätt. Du har blivit diffus. Du saknar liksom färg.”

Och så alla dessa återkommande detaljer: persikor som plockas direkt från ett träd, ett brunt läppstift, en skrämmande lapp i rockfickan, gratistidningen CITY, PANG när tunnelbanebiljetten stämplas, restaurangen Rigardi, biografen Submondo och alla dess filmer där ”slutet är öppet för tolkning” är bara några exempel. Det sistnämnda, ”slutet är öppet för tolkning”, gäller i högsta grad för denna text, detta egenartade och särpräglade verk, som är värt att hyllas, som absolut hör hemma bland höstens Augustnomineringar.

Författaren

Hanna Johansson, född 1991 i Djursholm, är skribent och kritiker. Sedan några år tillbaka skriver hon framför allt för Expressens kultursida. Hon har även arbetat på Sveriges Radio och Rodeo och skriver främst om konst, litteratur och queerteman. Hon debuterade 2020 med den kritikerhyllade romanen Antiken, för vilken hon tilldelades Katapultpriset för årets bästa debut. Antiken har även översatts till flera språk och fått ett extraordinärt mottagande i USA. Body double är hennes andra roman som redan sålts till ett tiotal länder.

Anders Kapp, 2025-03-13

Bokfakta

• Titel: Body double.
• Författare: Hanna Johansson.
• Utgivningsdag: 2025-02-19.
• Förlag: Norstedts.
• Antal sidor: 206.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Antiken.
• Läs vad andra skriver om boken.