Hanna Johansson har kommit ut med sin debutroman Antiken och det var länge sedan jag var så tagen av en skönlitterär debut. På sätt och vis är detta ett triangeldrama med tre kvinnor i olika åldrar som i huvudsak utspelas på en grekisk ö, men egentligen är det så mycket mer allmänmänskligt än så. Här finns en vemodig längtan, en saknad, en strävan efter verklig närvaro i tillvaron som förmedlas av ett gudabenådat språk. Jag har en del invändningar mot förlagets beskrivning av vad denna text är, jag har en del invändningar mot texten, men det hindrar inte att jag är djupt imponerad. Jag tror faktisk att vi får vara med om att se en ny stjärna födas på vår skönlitterära himmel och det är något att verkligen glädjas åt.
Huvudpersonen är en rätt ensam kvinna i trettioårsåldern som arbetar som frilansjournalist. Hon har i uppdrag att skriva ett porträtt av den äldre konstnären Helena och fastnar, blir beroende, vill vara Helenas allt, hennes vän och vittne, bli sedd av henne, bli någon i hennes blick, hamnar i en mycket underordnad kärleksrelation utan erotik: ”Allt det hon tyckte var viktigt tyckte jag också var viktigt.”
Utöver bostaden i Stockholm har Helena också ett hus i den gamla staden Ermoupoli på ön Siros, huvudort för grekiska Kykladerna och vår huvudperson blir lika förtvivlad när Helena åker dit med besvärliga tonårsdottern Olga, som hon blir lycklig när Helena hör av sig; Helena saknar henne, hon bjuder in henne till Grekland och det blir en resa i flera etapper, den sista med båt och ”… när bogvisiret som skilde resan från staden öppnade sig …” är hon framme.
Berättarjaget blir kvar, dagarna går, det blir sensommar och det blir höst, berättelsen handlar om dessa tre, deras dagar i Ermoupoli, om relationer som förändras, människor som förändras. Hon och Olga finner varandra, älskar varandra och med varandra, i hemlighet bakom Helenas rygg, ser varandra, blir närvarande i ett verkligt nu.
Det finns många återkommande bilder som fångar. Vi känner alla till exempel på förvanskningar av historien, som till exempel högtidsbilder på sovjetiska ledare där individer som senare blivit misshagliga succesivt retuscheras bort, men jag visste inte att det fanns redan i antiken, damnatio memoriae, fördömande av minnet, där ansikten på målningar, fresker och statyer utplånades. Detta är bilder som på många olika sätt återkommer i texten.
Det handlar väldigt mycket om minnen och drömmar, kanske framför allt om minnen av det som aldrig varit, minnet av det som gått under, drömmar om det aldrig realiserade, förlusten av det som aldrig funnits, en vemodig saknad av närvaro. Olika former av sorglig distansering: ”Det var som ett minne, det jag beskrev, fastän jag fortfarande befann mig mitt i det.” Jag tror det är först efter halva boken som hon upplever en stund av verklig, påtaglig, realistisk närvaro, ett nu. ”Utan förflutet, utan sorg. Utan framtid också.” En ny upplevelse för henne: ”Tanken på att också jag deltog i en värld som jag annars bara verkade iaktta utifrån.”
Det finns gott om galet snygga konstverksmeningar som man bara måste stanna upp inför och både beundra och begrunda; ett enda exempel: ”Jag var aldrig så intresserad av den andra som jag var av den jag blev i deras ögon.”
Det här är en författare som älskar upprepningar och det menar jag inte som något negativt, det är ett starkt språkligt grepp som inkluderar både rytm och ett sätt att fördjupa en tanke. ”… alla delar av mig som han bar på, allt som låg dolt, allt som var förlorat …” Möjligen blir det en smula för mycket av det goda, en upprepad form som kanske ibland står i vägen för innehållet?
Det är också en mycket tonsäker författare, det finns en underbar melodi i språket, en vågornas rytm runt denna grekiska ö kanske; i vilket fall som helst är det njutbart att läsa. Det kompletteras på ett spännande sätt av återkommande artefakter i berättelsen; statyerna, katterna, bläckfiskarna.
Hon har en teknik att ofta utelämna vanliga bindeord i meningarna viket till en början stör mig innan jag kommer fram till insikten om att det skapar ett krispigare språk, en förstärkning av de ord som finns kvar. Egenartat skickligt!
Det kan bli en smula pretentiöst, onödigt krångliga ord som måste slås upp för att förstås, överdrivet ornamenterade meningsbyggnader, lite show-off, men jag föredrar det sju dagar i veckan framför motsatsen; kuperad terräng är alltid intressantare än slätten. Av någon anledning kommer jag att tänka på Amanda Svensson. Inte för att de har likartat språk eller likartade ämnen, eller för att de är ganska jämnåriga, Svensson är fyra år äldre, att bägge ges ut av samma förlag eller att bägge också är kulturskribenter, men av en annan anledning. Jag kan nästan inget alls om Hanna Johansson, men Amanda Svensson var redan tidigt ett språkligt underbarn, hennes tidigare böcker var en fröjd att läsa, men här fanns också en del show-off: titta så skicklig jag är. Det var som om berättelsen delvis skuggades av den språkliga briljansen, hamnade i skymundan, och det skulle dröja till fjolårets Ett system så magnifikt att det bländar innan hon riktigt blommade, där det magnifika språket bär berättelsen, inte skuggar den, då hon skrev den text som för mig var fjolårets bästa svenska skönlitterära bok. Att den inte ens var nominerad till Augustpriset var en skandal.
På liknande sätt som i Amanda Svenssons tidigare böcker tycker jag att språkets briljans här delvis skymmer berättelsen, och berättelsen är värd ett bättre öde. ”En queer Lolita-berättelse” står det i förlagstexten och jag undrar om det inte är missriktad marknadsföring, det är mer allmänmänskligt än så. Kanske har beteckningen hamnat där på grund av att författaren som kulturskribent inte sällan arbetar med queer-teman, jag vet inte. För mig handlar berättelsen om vilsenhet i tillvaron, längtan efter att bli sedd och att se, bli älskad och älska, och inte minst efter att kunna vara verkligt existerande i ett nu, inte hela tiden befinna sig någon helt annanstans, i något som knappast är existens alls. Och det är viktiga teman som berör många.
Det finns mycket att älska med Antiken, men jag känner mig övertygad om att Hanna Johansson kommer att utvecklas vidare och leverera något som är ännu mycket bättre, hon kan bli en stjärna. Jag längtar efter att få läsa mer.
Författaren
Hanna Johansson, född 1991 i Djursholm, är skribent och kritiker. Sedan några år tillbaka skriver hon framför allt för Expressens kultursida. Hon har även arbetat på Sveriges Radio och Rodeo och skriver främst om konst, litteratur och queerteman. Antiken är hennes debutroman.
Anders Kapp, 2020-09-04
Bokfakta
- Titel: Antiken.
- Författare: Hanna Johansson.
- Utgivningsdag: 2020-08-19.
- Förlag: Norstedts.
- Antal sidor: 224.