När BBC 2015 rankade de hundra främsta brittiska romanerna någonsin, kom Middlemarch av George Eliot, pseudonym för Mary Ann Evans, på första plats. Även om jag har svårt att förstå just det är det en fantastisk läsning på nästan tusen sidor och Hans-Jacob Nilssons nyligen utgivna nyöversättning av detta verk, som första gången gavs ut 1871, är en imponerande välgärning. Det finns ett känt citat från Virginia Woolf där hon beskrev den som en av få romaner som har skrivits för vuxna. Inte heller det förstår jag riktigt men det låter ju bra och lockar till läsning. Det här är flera olika saker samtidigt; en initierad samhällsskildring, en bildningsroman, en feministisk text, en kärleksroman, en bitvis fantastiskt rolig text med en författare som har en sällsynt förmåga att punktera olika former av pompös idioti med hjälp av skarp ironi men som emellanåt kan dra mot farsartad förvecklingskomedi. Det finns en viss startsträcka men som läsare kommer du snart att sitta stadigt fast i nyfikenhet kring vad som ska hända med alla dessa människor i Middlemarch, i glädjen över så många träffsäkra formuleringar och förtjusningen över att få komma in i miljö som är okänd för de flesta av oss.
Det är ett myller av karaktärer som vi får möta i denna landsortsmiljö på 1830-talet, ett persongalleri hade varit till stor hjälp i läsningen, men det finns ändå en huvudperson som utan att alls dominera är den som inleder texten och som vi hela tiden återkommer till då och då under berättelsens gång. Dorothea Brooks är en ung kvinna, hon har inte fyllt tjugo i inledningen, som tillsammans med sin något år yngre syster Celia bor hos sin ogifte farbror, en man i sextioårsåldern. Deras föräldrar dog när de var tio respektive tolv och sedan dess har han varit deras förmyndare. Han har sett till att de fått sin uppfostran i bra familjer, först en engelsk och senare en schweizisk familj i Lausanne, men nu har de flyttat tillbaka till honom på godset Tipton Grange. Släkten Brook är ”fin” utan att tillhöra aristokratin.
Systrarna är giftasvuxna och mycket kretsar kring vilka män de ska välja. De betraktas som ett bra parti, de är vackra och de har sjuhundra pund om året vardera efter sina föräldrar. Om Dorothea skulle gifta sig och får en son skulle denne också ärva mr Brooks gods, värt tretusen pund om året, en förmögenhet under denna tid.
Systrarna, särskilt Dorothea, är ovanligt välutbildade och intellektuella. Hon är inte alls upptagen av flärd utan drömmer om att kunna bidra till något stort och viktigt i sitt liv, hjälpa människor som har det svårt, lära sig mer. Här finns drömmen om att nå fram till ”den stora sanningen”, en strävan som finns även i vår tid med ständiga drömmar om enkla svar på svåra frågor. Hon är den stora idealisten som kommer att mötas av en hel del svårigheter, vägar till självinsikt är ett återkommande tema i texten, samtidigt som Celia har mer av sunt förnuft, en mer realistisk syn på tillvaron.
Deras farbror är en av berättelsens allra roligaste karaktärer med en väldigt uppblåst självuppfattning som totalt saknar förankring i verkligheten, med en konstant oförmåga att ta ställning till något alls tycker han sig vara lämplig att ge sig in i politiken. ”Men spetsen på mr Brooks penna var ett tänkande organ som hann utveckla meningar, i synnerhet av välvilligt slag, innan resten av hans förstånd hann ifatt dem.”
Dorothea avvisar uppvaktningarna från sir James Chettam, i alla andras ögon ett perfekt parti, som så småningom i stället kommer att gifta sig med Celia, och närmar sig i stället den mycket äldre pastorn Edward Casaubon, ansedd som en mycket lärd man som också är relativt förmögen. Casaubon ägnar det mesta av sin tid åt ett stort livsverk, ett vetenskapligt verk som ska förklara mycket, Nyckeln till alla mytologier är titeln, ett verk som ska göra honom berömd (ytterligare en av många män i denna berättelse med kraftigt uppblåst självbild). Dorothea ser detta som sin väg att uppfylla sina drömmar, genom honom ska hon kunna erövra viktiga kunskapar. Han skulle säkert kunna vara svaret ”på hennes längtan efter en enhetlig teori som skulle kunna förbinda hennes egen tillvaro med detta förunderliga förgångna, så att den insikt dessa avlägsna källor till kunskap gav kunde vägleda henne i hennes handlingar”. Hon gifter sig med honom och det dröjer inte länge innan drömmarna går kras, hon inser att ”han har en sjuklig upptagenhet av att andra inte gav honom den plats han ännu inte bevisat att han gjort sig förtjänt av”, att han har ”ett glödande motstånd mot att erkänna att han inte uppnått någonting”.
En annan viktig karaktär som tar plats i berättelsen är unge doktor Lydgate som köpt en praktik och är ganska nyinflyttad i området. Han har fått lära sig mycket nytt under sin utbildning i Paris, har liksom Dorothea stora drömmar om att göra något riktigt viktigt i tillvaron, men där hennes intressen är inriktade på religion och filosofi är han fokuserad på vetenskapen, han ska göra nya upptäckter, han ska radikalt förändra det ålderdomliga sätt som traktens äldre läkare behandlar sina patienter på. Han kommer från en mycket fin familj (även om hans gren inte har några pengar att tala om) och är en charmerande man som fångar många unga kvinnors intresse, särskilt Rosamond: ”Hon var en född skådespelerska, rollerna blev en del av hennes fysiska uppenbarelse – hon spelade till och med rollen av sig själv så väl att hon inte alltid var medveten om att det var sig själv hon spelade”. Ännu ett skeende på väg mot katastrof.
Det finns massor av andra karaktärer på olika positioner inom ett mycket extremt klassamhälle, vi får inblickar i samhällsförändringar, intriger och möter olika fängslande trådar i denna omfångsrika berättelse. Det vimlar också av snygga formuleringar som till exempel: ”Men det vi kallar förtvivlan är ofta bara den smärtsamma otåligheten hos ett hopp som inte får någon näring.” Här finns en överraskande modern teknik där författaren själv går in i berättelsen med ett ”jag” som kommenterar händelseförloppet. Texten vimlar av referenser, det här är en mycket bildad författare, och översättarens omfattande notapparat är exemplarisk.
Det krävs en stunds tillvänjning i läsningen; texten domineras av rätt långa och omständliga meningar som, även om översättningen ger en riktigt bra svenska, kan vara prövande. Men det är bara ett initialt problem, man vänjer sig snabbt, kommer in i denna speciella språkvärld, och fastnar i en text som blir allt svårare att lämna. Ingrid Elam bidrar med ett intressant förord.
Författaren
George Eliot, pseudonym för Mary Ann Evans, föddes 1819 i Warwickshire och dog 1880 i London. Hon fick en trångsynt religiös uppfostran, men utvecklades i allt radikalare riktning genom kontakt med tyska och engelska filosofer. Tillsammans med filosofen G. H. Lewes levde hon tjugofem år i en fri förbindelse, då lagen inte godkände hans skilsmässa. Vid sidan av Dickens var George Eliot en av sin tids största romanförfattare med böcker som Middlemarch och Silas Marner. Hennes romaner visar verklighetssinne, djupt mänskligt patos och humor.
Anders Kapp, 2024-05-27
Bokfakta
- Titel: Middlemarch (Middlemarch., översättning Hans-Jacob Nilsson).
- Författare: George Eliot.
- Utgivningsdag: 2024-05-22 (ursprungligen 1871).
- Förlag: Bonniers.
- Antal sidor: 982.