Jag är galet avundsjuk på alla som inte läst Hundra år av ensamhet tidigare. Men även om du, liksom jag, läst denna skrönornas skröna, denna släktkrönikornas släktkrönika, förut, så kan du nu få göra entré i det nyrenoverade litterära palats som genomförts av Lina Wolff i en underbar nyöversättning av Gabriel García Márquez text från 1968; jag garanterar att du kommer att älska interiören, njuta av alla de hemliga gångarna, allt det som både finns och inte finns, den sorgligaste sorg, den explosiva glädjen, alla dessa speglar med förgyllda ramar som visar alla de mest fördolda och otänkbara vrårna av världen och människan. Allt upplöst och återskapat i meningar som är konstverk i sig själva, som hela tiden tvingar dig att stanna till på sidorna för att en liten stund försjunka i njutning.

Första gången jag läste Hundra år av ensamhet måste ha varit i 20-årsåldern, kring mitten av 70-talet. Jag kommer ihåg att jag tyckte mycket om den, om den helt fantastiska skrönan, och jag tror den var min ingång till den magiska realism som jag sedan dess uppskattat hos många andra författare som till exempel Peter Hoeg och Eva-Marie Liffner för att ta två namn bland många. Det jag inte kommer ihåg lika starkt är språkets skönhet. Det här är en bok som det tar en stund att läsa. Inte för att den är någon gigantisk tegelsten, bara drygt 400 sidor, och absolut inte för att den skulle vara svårläst, tvärt om, utan för att det i stort sett på varje sida finns meningar där man helt enkelt måste stanna upp i totalt underkastande beundran, både inför språklig skönhet (en skönhet som varken är sval eller distanserad utan blodfyllt närvarobultande) och en fantasinivå som passerar det mest fantastiska som de flesta av oss vanliga dödliga klarar av att tänka. Gränslösheten är total och allt är bättre, sämre, fattigare, rikare, fetare, magrare, vackrare, vidrigare än det går att föreställa sig.

Hundra år av ensamhet är historien om sju generationer i familjen Buendía, deras drömmar, strävanden och olyckor i den lilla colombianska byn Macondo. Den by och den släkt som i begynnelsen grundas av José Arcadio Buendía och hans hustru Ursula går mot sitt oundvikliga slut, sju generationer senare, i en oförliknelig roman som blivit en klassiker. Denna bok är en viktig förklaring till att författaren belönades med Nobelpriset i litteratur 1982. Det finns inga årtal i boken men de sju generationernas hundra år sträcker sig sannolikt från tidigt 1800-tal till tidigt 1900-tal även om Márquez text emellanåt upplöser tiden, liksom allt annat.

Jag är mycket tacksam över Michel Bakni som bidragit med ett släktträd över familjen Buendía vilket är till stor hjälp av flera anledningar. Dels återkommer samma namn i flera generationer vilket gör att det ibland kan bli svårt att hålla reda på vem som är vem. Dels handlar det också om att den otyglade gränslöshet, som präglar hela boken, också gäller sexualiteten (du kommer att få läsa sexscener som du aldrig stött på förut) vilket även innebär att barn alstras i oväntade konstellationer vilket krånglar till släktrelationerna. Ett exempel är den andra generationens överste Aureliano Buendía som under många års krigande runt om i landet också träffar många kvinnor. Tjugo år senare är det stora festligheter i Macondo och sjutton okända unga män dyker upp och knackar på hos familjen Buendía. De känner inte heller varandra, har inte avtalat att resa till byn just nu, men där står de utanför dörren. ”De var korta och långa och hade olika hudfärger, men alla utstrålade de den aura av ensamhet som skulle räcka för att identifiera dem var på jorden de än befann sig. Alla bar de med stolthet Aurelianos förnamn och sina mödrars efternamn.” Sjutton nya söner med samma förnamn får plötsligt släktträdet att växa en del.

Det vimlar av urstarka kvinnoporträtt, inte minst urmodern Ursula själv som fortfarande är aktiv i den sjätte generationen, då runt 120 år gammal (inte alls äldst). Hon blir blind när hon är hundra, men ser då bättre än någonsin och förstår på nya sätt medlemmarna i familjen och alla de katastrofer de går igenom.

För katastroferna är många och av många olika slag. En gång föröds byn av ett regn som pågår i fyra år, elva månader och två dagar och Márquez, som ofta skriver långa vindlande meningar, markerar det eviga regnandet med en riktigt lång mening som sträcker sig över flera sidor. Det kan låta som en mardröm för läsaren, men det är det definitivt inte, tvärt om en fröjd att läsa och det är bara en riktig mästare som klarar av det. Men regnet tar slut. ”En fredag klockan två på eftermiddagen lystes världen upp av en yrvaken, scharlakansröd sol – lika sträv som tegeldamm och nästan lika sval som vatten. Det skulle inte regna igen på tio år.”

Fokus ligger på familjens öden och äventyr men i bakgrunden pågår också en Columbias och Latinamerikas historia. Imperialistiska kolonisatörer från norr kommer med ”bananpesten”. Den då uråldrige överste Aureliano Buendía uppfylls av vrede, vill börja kriga igen och uppsöker sin lika skröpliga vän och stridskamrat för att få stöd. ”Så när överste Aureliano Buendía erbjöd honom att sätta igång en dödlig ödeläggelse som skulle svepa bort alla rester av den korrumperade, skandalösa regim som höll sig kvar vid makten med en utländsk inkräktares hjälp, kunde överste Gerineldo Márquez inte hålla tillbaka en våg av medlidande. – Åh, Aureliano, suckade han. Nog visste jag att du var gammal, men nu förstår jag att du är mycket äldre än du ser ut.” (Samhällets förvandling under Banankompaniets framfart och den massaker på bananarbetare som skildras i boken har verklighetsbakgrund.)

I många fall avslutas människornas liv på oväntade sätt. Som Remedios den vackra (fjärde generationen) som ”vandrade runt i ensamhetens öken” fram till en dag i mars när svägerskan Fernanda ville ha hjälp av husets kvinnor för att vika lakan i trädgården. ”Fernanda kände hur en mild, lysande vind slet lakanet ur händerna på henne och rätade ut det i hela sin vidd. Amaranta kände en underlig skakning gå genom sidenspetsen i hennes underkjolar och försökte hålla sig fast i lakanet för att inte trilla omkull. Samtidigt började Remedios den vackra stiga uppåt. Ursula, nu nästan helt blind, var den enda som inte förlorade fattningen och kunde förstå vad det var för en obeveklig vind. Hon lät ljuset fatta tag i sängkläderna, och såg Remedios den vackra vinka adjö mot henne när hon fördes uppåt med hjälp av lakanens bländande vingslag. Hon lämnade skalbaggarna och dahliornas sfär i vilken klockan just slog fyra, och försvann sedan för alltid upp i de höga luftrum som är onåbara också för minnets mest högtflygande fåglar.” Under lång tid efteråt bad Fernanda till Gud om att han skulle ge henne lakanen åter.

Det är underbart på så många olika sätt. De konkreta, realistiska, vardagliga detaljerna som blandas med den glittrande och magiska fantasin. Leken med de oväntade ord som skapar en poetisk skönhet i språket. Och boken vimlar av sådana bokstavskonstverk inför vilka det är nödvändigt att stanna upp en stund i stum beundran och bara njuta.

Så skaffa dig denna bok genast, det här är en helt nödvändig läsning, och även om du läst den förut så innebär Lina Wolfs nyöversättning att det är dags att läsa den igen!

Författaren

Gabriel García Márquez föddes 1928 i Aracataca, en liten by vid Colombias atlantkust, där han växte upp hos sina morföräldrar. Hans barndomsår kom att ligga till grund för en stor del av hans författarskap och han har själv hävdat att det intressantaste i hans liv inträffade innan han fyllt åtta år.

År 1947 började han sina universitetsstudier i juridik och statskunskap och samma år publicerade dagstidningen El Espectador hans första berättelse; La tercera resignación. 1948 flyttade han till Cartagena, där han arbetade som journalist på dagstidningen El Universal. Han har därefter medarbetat i oräkneliga tidningar och tidskrifter i Amerika och Europa.

Hans första roman, La hojarasca (Virvlande löv), gavs ut 1955, och i denna och de följande böckerna; Den onda timmen (1962), Översten får inga brev (1961) och novellsamlingen Mamá Grandes begravning (1962) börjar man skönja konturerna av den fantastiska byn Macondo.

1967 utkom Hundra år av ensamhet, en roman som omedelbart blev mycket uppskattad av såväl kritiker som publik och som befäste García Márquez ställning som en av de stora författarna i vår tid. Den kom att, under ett kvarts sekel, säljas i mer än 30 miljoner exemplar på 30 olika språk och låg till grund för hans nobelpris i litteratur 1982. Det är ett av de mest betydande verken inom den latinamerikanska magiska realismen. På svenska utkom den för första gången 1970, och återutges nu i en nyöversättning av Lina Wolff som själv är en framgångsrik författare, bland annat belönad med Augustpriset 2016 för De polyglotta älskarna.

Márquez fortsatte att skriva under många år, hans sista bok kom ut 2004, och han dog tio år senare, då 87 år gammal.

Anders Kapp, 2020-04-07

Bokfakta

• Titel: Hundra år av ensamhet (Cien años de soledad, 1967, nyöversättning Lina Wolff, 2020).
• Författare: Gabriel García Márquez.
• Utgivningsdag: 2020-03-31.
• Förlag: Wahlström & Widstrand.
• Antal sidor: 431.

Länkar till mer information

• Du kan läsa mer om boken här.