Skittrist, tänker jag efter 30-40 sidor och konstaterar suckande att boken har mer än 400 sidor, kunde han inte ha kapat hälften? Men jag läste på och kom succesivt in i den dystopi som debutanten Erik Hågård skapat i Lilo, en framtid långt efter att klimatkatastrof och krig förgjort vår civilisation, en tid när varje dag är en hård kamp för överlevnad för de flesta, där ruinstäderna översvämmats av giftigt ovatten, där få nyfödda överlever sina genetiska skador och där den brännande solen gör varje dag till ett helvete. Gawar och Loé, barn som inte är barn, har ingenting annat än varandra att sätta emot när tillvaron bara bjuder på den ena prövningen efter den andra. När jag så kommer till den avslutande sidan 406 kan jag bara konstatera att det här är riktigt bra, bitvis till och med stor litteratur.

Mest av en slump träffar Gawar och Loé varandra, väljer varandra. De är unga, Gawar något äldre, Loé yngre, ”hennes kropp är ett barns, inte rösten, inte blicken”, och blicken strålar från hennes enda öga, det andra är blint från födseln, liksom många andra har hon genetiska skador från en förgiftad värld. Deras uppgift är att ta sig till templet i Port Ondeo, en sönderfallande, sluten stad. Det sägs att det går att leva där, om de kan ta sig till den norra stranden, om de blir insläppta.

Framtidsdystopin, livet och världen efter den stora katastrofen, är inte alls ovanlig inom litteraturen, Erik Hågård har många föregångare. Men han har faktiskt hittat ett alldeles eget sätt att berätta som successivt blir allt starkare genom denna text.

Det här är inte fantasy, som normalt handlar om en ren fantasivärld, oftast med forntida konnotationer. Det här är vår värld i en framtid långt efter den stora apokalypsen. Men det finns en hel del som är fantasynära och kanske kan Lilo vara en intressant text för den genrens läsare? I fantasy finns ofta mer eller mindre uttalade andliga eller religiösa inslag och det finns också här. Det finns tempel och munkar med stor makt. Religionen har författaren bakat med ingredienser från kanske främst Gelug, den dominerande inriktningen inom tibetansk buddism, men mer våldsam, en del influenser från den medeltida tempelherreorden och även en kristusgestalt, gudssonen, förekommer. Kanske är Loé en av de ”utvalda” som de religiösa ledarna söker?

Inom denna religion ska eleverna eller aspiranterna göra ”övningar” som oftast är evighetslånga upprepningar av samma sak. Vad övningarnas resultat ska bli är oklart, det går inte att förklara eller beskriva med ord, inte ens att tänka. ”Övningen kärna är i övningen, inte i de sanna orden som beskriver den.” Men det tycks vara en lång väg in i någon sorts intighet, att bli en mästare av ingenting. Och kärleken är roten till allt ont.

Klasskillnaderna är groteska, människovärdet obefintligt. Olika grupper finns i olika muromgärdade enklaver, murar som skiljer de som har från de som inte har. ”När floden torkat ut gäller inga löften”, människorna slutar samarbeta när det inte finns något att samarbeta om, samhället från Thomas Hobbes Leviathan, ett allas krig mot alla, förverkligas.

Dricksvatten är knapp resurs och jakten på vatten tar upp en stor del av vardagen. ”Havet växer och tränger allt längre in över land och saltvattnet blandas med flodens redan odrickbara giftvälling till en algblommande bräckt sörja. Vattnet är inte vatten utan något annat, en namnlös häxbrygd av kemikalier, tusenårsplast och muterade organismer.”

Det är mycket som möter Gawar och Loé på deras vandring. De träffar på resterna av ett av IKEAs bollhav för barn och fattar inte alls vad det skulle kunna vara. ”Det kan vara konst. / Konst? / För att titta på. Det kan vara det när de ciliserade har byggt något som ingen fattar.” ”Ciliserade” är deras namn på människorna i den forntida civilisation som de bara vagt hört talas om. De som ”gjorde allt de kunde för att de kunde”, ”ofta blev de tvungna att göra otroligt besvärliga saker för att det skulle bli mindre besvärligt efteråt.”

Erik Hågård har ett eget språk som bland annat är sållat av lakoniska aforismliknande meningar. Några exempel:

• ”Ett minne är bara ett minne, inte det man minns.”
• ”Om man inte kan få det man vill får man vilja det man får.”
• ”Det enda sättet att sluta vara barn är att sluta vara barn.”
• ”Det enda du kan göra är det enda du kan göra.”
• ”Tålamod kommer till den som väntar.”
• ”Någon måste göra det någon måste göra, det var så det var och måste går före jag kan inte, så då blev det jag som måste vara någon.”
• Om den skamliga lättnaden i att ge upp: ”Som att falla baklänges i sig själv. Kanske är det den rörelsen de menar när de pratar om fallna änglar.”

Den finns gott om starka kvinnliga karaktärer, utöver Loé själv gillar jag särskilt den bildade och smarta jägaren Sadik, men sin ständiga följeslagare silverräven. Det finns berättelser om att det långt uppe i norr skulle finnas en annorlunda värld, en värld som man kan leva i. Sadik bodde där innan hon och alla andra tvingades fly från de mäktiga munkar som erövrade det landet. Hon vill inte berätta så mycket om det, ”jag glömmer aldrig björkarna”.

Det finns mycket av upprepning i texten och det menar jag inte som något negativt, det är en del av temat; den eviga rörelsen på jakten efter vatten, efter något att äta, skydd från den brännheta solen, undvika rövare, att överleva den här dagen, och nästa, och nästa. Upprepning kan vara något suggestivt. Inga jämförelser i övrigt, men jag kommer att tänka på när jag skrev om Sara Stridsbergs Kärlekens Atlantis och satte rubriken Bolero i text, syftande just på hur upprepning, om den hanteras skickligt, kan skapa en verkligt suggestiv kvalitet, en lågintensiv spänning, och det lyckas Hågård med.

Ibland går det för långt; jag begriper inte varför jag så många gånger ska drabbas av stanken från ”ruttnande tång” och varför är författaren så kär i ordet ”däven”?

Bitvis är det här faktiskt stor litteratur; både språkligt och i meningen att det är en text som verkligen utmanar mina tankar om livet och världen. Jag skulle önska att Augustpriset hade en debutantklass, dit borde Lilo nomineras. Det här är en dystopi som gör det dystopier ska göra: ringa högt i klockorna som varning för en hotande framtid. Och det är Erik Hågård riktigt bra på!

Författaren

Erik Hågård är född 1972 och bosatt i Malmö. Det är ungefär all information jag hittat om honom vilket är väldigt ovanligt, kanske till och med ovanligare än hans text?

Anders Kapp, 2020-02-16

Bokfakta

• Titel: Lilo.
• Författare: Erik Hågård.
• Utgivningsdag: 2020-01-17.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 406.

Länkar till mer information

• Du kan läsa mer om boken här.