Idag utkommer Otid, med undertiteln Vit melankoli, som är den avslutande delen i Erik Axl Sunds andra trilogi. Författarduon har etablerat en mycket speciell röst där ett starkt socialt patos och modig nakenhet kombineras med intelligenta och komplexa konstruktioner och ett litterärt språk på en ovanligt hög nivå. Liksom tidigare utforskas här frågor kring unga människors utsatthet och särskilt det ofta svåra sökandet efter identitet; svaret på frågan om vem jag är har kanske alltid varit svårt att finna men den svårigheten verkar plåga fler och med värre konsekvenser i vår samtid än någonsin tidigare. Så här finns en träffsäker och dagsaktuell tematik kombinerad med stark litterär förmåga. Det borde vara pukor och trumpeter, jubelrop och hyllningar, men det blir det inte. Bara för att man har en så stark förmåga att skapa komplex arkitektur är det kanske inte alltid klokt att använda denna förmåga till fullo.

Mycket vanligt är att böcker inleds med något känt citat som kanske indikerar ett tema, en känsla eller något annat med kopplingar till den berättelse vi just ska börja läsa. Den här gången kommer citatet från författaren Per Qvidings senaste roman, Stinas liv och död, som just håller på att lanseras i berättelsens nutid. Den handlar om Stina som i slutet av 1800-talet växer upp i de norra delarna av Sverige och som till följd av missväxt och svält tvingas emigrera till USA. Qvidings berättelse får stor betydelse för handlingen i Otid. Kul grepp som gjorde mig på gott humör direkt och höjde mina förväntningar på läsningen.

Efter detta tar oss första kapitlet till rangerbangården i Tomteboda där det är tidig morgon när ett långt godståg nyss kommit in med massaved från Norrland. När lokföraren tar en promenad utmed vagnarna för att kolla att allt ser bra ut gör han ett obehagligt fynd: högt upp på en av de sista vagnarna ser han en hand sticka ut under en presenning. En döing, fruktar han, men han har fel; det är en fripassagerare, en smutsig ung flicka som tagit sig gratis till Stockholm och som blir central i den här berättelsen.

Kriminalkommissarie Jeanette Kihlberg vid Citypolisen, drygt femtio, har köpt ett litet slitet kråkslott för åtta månader sedan där vi träffar henne en varm vårkväll när hon går igenom fotografier med teven på i bakgrunden. Det är ett litteraturprogram där Per Qviding intervjuas om sin nya bok. Hon kommer ihåg när han slog igenom stort med debutromanen Livsresan för tjugo år sedan; ytlig new-age-inspirerad kvasifilosofi tyckte Jeanette, men den blev en riktig bästsäljare. Qviding blev förmögen, övergav sin fru (som möjligen var den egentliga författaren till boken) för att leva lyxliv med sin litterära agent. Det får henne att tänka på sin exman Åke som hon försörjde länge innan han slog igenom stort som konstnär för tio år sedan, blev rik och lämnade henne. Delad vårdnad hette det, men Åke hade aldrig brytt sig ett dyft om deras nu vuxne son Johan. Jeanette lever ensam sedan hennes tänkbara kärlek Sofia Zetterlund försvunnit ur hennes liv. Det är snygga introduktioner av några av berättelsens huvudpersoner som ytterligare höjer mina förväntningar.

Som vanligt arbetar författarna med flera parallella handlingar där en av dem är baserad på Qvidings nya bok som i sin tur är baserad på en gammal dagbok från hans egen släkt. Här får vi träffa ett antal människor i en liten by, Vitvattnet, i sydvästra Jämtland på sent 1800-tal som lever i någon sorts märklig religiös sekt. I inledningen av denna berättelse är det augusti och huvudpersonen Stina har hunnit bli sexton år. De lever i titelns otid, i en vit melankoli.

I bokens nutid 2019 kallas Jeanette in från sin semester på grund av ett mord på Kvarnholmen. Det blir fler mord och utredningen hittar en del kopplingar till den länge namnlösa flickan från tåget.

Ytterligare personer och bihandlingar dyker upp. Bland annat får vi träffa terapeuten Love Martinsson som en gång på ett boende behandlat Mercy Abiona, en svart tjej från Nigeria; i bokens nutid 2019 är hon tjugotre år och har nyss debuterat med självbiografin No Mercy som skildrar en mycket brutal uppväxt.

Det här är en komplex konstruktion med många samband mellan olika skeenden, olika människor och olika tider. Det finns starka teman kring barns utsatthet, sexuellt utnyttjande, sökande efter identitet, upplösande av roller och mycket mer. Det är en bitvis litterär text på imponerande nivå som är värd all beundran. Det finns en avslutande twist som bara den skulle vara värd ett fint pris. Trots allt detta uppfyller läsningen inte mina förväntningar; jag fastnar alltför ofta i alltför många trådar som är alltför komplicerat sammanfogade. Det kan mycket väl vara mitt problem, den kan säkert passa andra bättre, men kanske skulle det kunna vara en bra idé om författarna efter två utgivna trilogier skulle prova någon helt annan genre? De har en alldeles speciell litterär förmåga som kanske skulle få större möjlighet att blomma ut utanför spänningsromanens ramar?

Författaren

Erik Axl Sund är ett samlingsnamn för författarna Jerker Eriksson (född 1974) och Håkan Axlander Sundquist (född 1965). De debuterade med den kritikerrosade trilogin Victoria Bergmans svaghet (Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar, 2010-12) som sålts till över trettiofem länder.

I maj 2014 kom den första boken i en andra trilogi som de kallar Melankoliserien, Glaskroppar Svart melankoli, 2019 kom andra delen, Dockliv Grå melankoli, och nu tredje delen Otid Vit melankoli. Även den serien har sålts till många andra länder.

De lärde känna varandra inom musikvärlden. Håkan har spelat bas i olika band och när han drev elektropunkbandet iloveyoubaby! blev Jerker deras producent. Jerker har också arbetat som bibliotekarie. Utöver det gemensamma skrivandet driver de också ett konstgalleri tillsammans.

Anders Kapp, 2022-05-10

Bokfakta

• Titel: Otid Vit melankoli.
• Författare: Erik Axl Sund.
• Utgivningsdag: 2022-05-10.
• Förlag: Ordfront.
• Antal sidor: 442.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Dockliv.
• Läs vad andra skrivit om boken.