Har just avslutat Therese Bohmans nya och tredje roman, ”Aftonland”, en titel som hon snott från Pär Lagerkvists sista diktsamling från 1953. Det finns också någon sorts tematiskt släktskap, om något som tar slut, det sista mörkret, ett skymningsland, avsaknaden av mening, upplevelse av existentiellt tomrum, men naturligtvis i en helt annan kontext.

Huvudpersonen, Karolina Andersson, är född och uppvuxen i ett litet samhälle i Östergötland men bor sedan länge i Stockholm, professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet, rätt nyskild har hon flyttat till en tvåa på östra delen av Folkungagatan, runt 40 nu (utan barn och klockan tickar) strular hon runt i tillvaron sökande efter ett obestämt något.

Igenkänningsfaktorn är sannolikt väldigt hög, i alla fall i bokens huvudsakliga hemmamiljö som är Söder i Stockholm (jag bodde nyligen bara några kvarter från Karolina), med en ganska pretentiös och snobbig intellektualitet; massor av singelhushåll, intensiva diskussioner på hög nivå om allt och inget, en fantastiskt trevlig ytlighet, stort engagemang för än det ena än det andra och samtidigt väldigt mycket av tomhet, ensamhet, meningslöshet – avsaknad av blod, svett, kropp och verkligt allvar.

Texten rör sig mellan det som händer i Karolinas liv och många konst- och idéhistoriskt färgade diskussioner. I sin forskning intresserar hon sig mycket för det förra sekelskiftets ”Fin de siècle” som handlar mycket om dekadens, ångest, undergång, livsleda. Även för den sista delen av den italienska renässansen, manierismen några hundra år tidigare, som mot slutet blir förvriden och skruvad, på väg mot undergång. Idéhistoriskt finns här bland annat teman om relationen mellan frigörelse och frihet på ana sidan och ensamhet, hopplöshet och utsatthet på den andra. Återkommande frågor som behandlats av många, en av mina favoriter inom den genren är Tocqueville, men samma tema går att återfinns hos helt olika tänkare som Marx och Sartre.

Trots många historiska referenser finns här ändå väldigt mycket av post- av olika slag; i avsaknad av mening eller upplevd sanning, i rotlöshet, individualitetens ensamhet, ett manierat intellektuellt viftande i moln utan någon som helst fast mark under fötterna.

På något sätt kommer jag att tänka på den danska författaren Leif Panduro, med hans satiriska drift med den nya bildade medelklassen. Bohman är inte alls rolig på det sättet och några decennier senare har kontexten förändrats, men ibland skrattar jag ändå åt det oändliga allvaret i det oändligt triviala, vare sig det är författarens avsikt eller ej.

I samtididsbilden finns individualiteten som ett starkt drag; jag är särskild, speciell, utsatt på något särskilt sätt. En rätt typisk mening när Karolina landat på Arlanda och väntar på sin väska: ”Och framför bagagebandet som rullade vidare fast det var tomt tänkte hon att det var livet hon väntade på. Det som kom till alla utom henne.” Och samtidigt är detta en sorts tidstypisk generationsroman, Karolinas öde och tankar delas av enormt många, det är varken enskilt eller ovanligt utan det individuella handlar i stället om en gemenskap, ett kollektiv, där individen ändå inte kan uppleva någon tillhörighet till denna gemenskap.

Kanske inte någon stor litteratur på allvar, men bra och inkännande text om en samtid, ett sorts tidsdokument, en tidsanda, en vardagstrevlig dystopi som mycket väl kan komma med bland årets Augustnomineringar. Läs den gärna!

Anders Kapp, 2016-09-01

Bokfakta

• Titel: Aftonland.
• Författare: Therese Bohman..
• Utgivningsdag: 2016-08-25.
• Förlag: Norstedts.
• Antal sidor: 230.

Länkar för mer information

• Egen hemsida: https://theresebohman.wordpress.com/
• Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Therese_Bohman