Emilie Pines bok Ruth & Pen, som nu finns utgiven på svenska, handlar om en dag i Dublin, måndagen den sjunde oktober 2019, vilket naturligtvis leder till en fundering kring om detta skulle kunna vara någon sorts parafras på den mest kända litterära dagen i Dublin, den sextonde juni 1904, då Leopold Bloom & Co vandrar runt i staden i James Joyces Ulysses från 1922? Svaret på den frågan är delvis ja men främst genom en annan dag i mitten av juni som äger rum i London 1923 då några människor går runt i staden och tänker; Clarissa Dalloway är på väg att köpa blommor till en fest hon ska hålla på kvällen och krigstraumatiserade Septimus Warren Smith är på väg till en läkare och funderar på att ta sitt eget liv. Det handlar alltså om Virginia Woolfs roman Mrs Dalloway från 1925, i någon mening ett svar på Ulysses, som, liksom Ruth & Pen, handlar om den mest centrala skönlitterära frågan: vad är det att vara en människa i konflikten mellan de två oförenliga sanningarna; den existentiella ensamheten och jaget som en summa av relationer (till andra människor men också allt annat). Liksom hos Woolf domineras av berättelsen av två personer; här är det medelålders Ruth och tonåriga Pen som brottas med denna konflikt på olika sätt.
Ruth & Pen är Emilie Pines skönlitterära debut men hon har skrivit en hel del annat tidigare, främst akademiska böcker. Hon slog igenom stort med den självbiografiska essäsamlingen Notes to Self 2018 (på svenska Allt jag inte kan säga 2019). En del av den bokens teman återkommer nu i romanen, bland annat smärtan i infertilitet.
Vi får möta Ruth som den här måndagsmorgonen vaknar ensam 06.19, hennes man Aidan är bortrest på en konferens i London. Eller, konferensen är egentligen slut men han har bokat någon extra natt på hotellet, osäker på om han verkligen vill åka tillbaka till Ruth och Dublin. Och Ruth är osäker på om hon vill ha honom tillbaka. I många år har deras liv dominerats av deras ofrivilliga barnlöshet; de har gått igenom flera stora behandlingar med återkommande och smärtsamma misslyckanden som slitit hårt på deras relation. Nu är Ruth drygt fyrtio, arbetar som psykoterapeut och har dagens första klient inbokad halv nio.
Vi får träffa sextonåriga Pen som vaknar 07.10 med en pirrande förväntan i kroppen. Just denna dag arrangerar den irländska grenen av den internationella rörelsen Extinction Rebellion (radikala klimataktivister) en demonstration på Merrion Square i Dublin och Pen vill vara med, hon ska delta, hon ska övervinna sina problem med folksamlingar och oväsen, hon vill tåga i demonstrationen tillsammans med Alice; vackra Alice, hennes enda riktiga vän Alice som inte vet att Pen älskar henne, som inte vet att Pen har bokat konsertbiljetter till dem på kvällen efter demonstrationen, en kväll som ska bli deras första dejt då Pen äntligen ska våga uttala sin känslor för Alice. Pen är autistisk och bland mycket annat är denna text en fantastiskt realistisk, inkännande och kärleksfylld berättelse om hur livet kan se ut med en diagnos inom autismspektrat. Inte minst är hennes samtal med ”kvinnan-terapeuten” och hennes sätt att ibland betrakta tillvaron på latin underbara.
Hela berättelsen handlar om denna måndag i Dublin men det finns många tankar om den historik som lett fram till den situation som människorna befinner sig i. Ruth och Pen dominerar i alternerande kapitel, deras vägar genom Dublin korsas ytligt under dagen, men det finns också andra som ges viktiga roller; främst Ruths man Aidan, Pens mamma Claire och Pens vän / kärlek Alice. Kapitelrubrikerna är klockslag från 06.19 till 01.15 då vi alltså kommit över till tisdagen (tiden har i sig en viktig roll i berättelsen liksom i Woolfs Mrs Dalloway).
Texten är i all huvudsak skriven i tredje person, oftast i presens, men det finns ett påtagligt undantag. Kapitlet 18.20 är skrivet i mycket ovanliga andra person; det är världen / livet / Gud / den allvetande berättaren som tilltalar Pen med ett du mitt i hennes stora katastrof, ”du har ett krossat hjärta och ibland är metaforen verklig”. ”Hjärta av sten Lejonhjärta Hjärta av guld Hjärtats längtan själ och Hjärta låt ditt Hjärta styra huvudet lätta ditt Hjärta för någon bär ditt Hjärta synligt tala från Hjärtat vinn någons Hjärta ha ett stort Hjärta stadens Hjärta ett krossat Hjärta.” Det skulle sannolikt vara rätt prövande att läsa en hel bok skriven i andra person, men här fungerar det mycket väl och blir riktigt starkt.
Det grundläggande konflikten mellan de två existentiella positionerna, oförenliga men likafullt sanna, återkommer ofta i texten som olika motsatspar, ett av många exempel: ”Sanningen är: Nej. Sanningen är: Ja.” Oförenliga sanningar kan existera samtidigt; att förneka det är att förneka livet. Sällan har jag läst en skönlitterär text som så väl förmedlar denna viktiga insikt. Möjligen är författaren här, till skillnad från i den tidigare essäsamlingen, överdrivet vänlig; konfliktytorna skulle nog ha kunnat vara grövre, mer brutala, men det hindrar inte att detta är underbar läsning som dessutom förmedlas på svenska i en riktigt bra översättning av Jan Hultman och Annika H Löfvendahl.
Författaren
Emilie Pine är född 1977 i Dublin, delvis uppväxt i London men flyttade tillbaka till Dublin när det var dags för universitetsstudier. Hon är i dag docent i modernt drama vid University College, Dublin och har skrivit flera akademiska böcker om irländsk kultur och litteratur. Hon har forskat om modern irländsk kultur, med fokus på hur kulturen samspelar med vittnesskildringar, minnen och traumatiska händelser. Hon slog igenom stort med den prisbelönta och självbiografiska essäsamlingen Notes to Self 2018 (på svenska Allt jag inte kan säga 2019) som berättar om infertilitet, alkoholism och medberoende, skilsmässor, våldtäkter, missfall, fattigdom, ätstörningar, kroppsbehåring och skam. Ruth & Pen är hennes romandebut.
Anders Kapp, 2022-05-31
Bokfakta
- Titel: Ruth & Pen (Ruth & Pen, översättning Jan Hultman och Annika H Löfvendahl).
- Författare: Emilie Pine.
- Utgivningsdag: 2022-05-27.
- Förlag: Wahlström & Widstrand.
- Antal sidor: 278.