Något att dölja är Elisabeth Georges tjugoförsta roman med Thomas Lynley och Barbara Havers i huvudrollerna. Trettiofyra år efter den första delen av denna enorma succéserie kan man tro att hon bara ska köra på i gamla hjulspår, men så är det inte alls, hon lyckas förnya sig själv på ett imponerande sätt. Det här är mörkare än vanligt, har ett mer brinnande patos, stannar kvar i London i stället för de sedvanliga utflykterna till andra delar av landet, framför allt i Londons allra fattigaste delar där vita ansikten sällan förekommer. Huvudtemat är könsstympning, kvinnlig omskärelse, som fortfarande tillämpas här och var, även i London trots att det är illegalt. Det finns andra teman, särskilt ett relationstema som alltid återkommer. Även i formen är den nya boken ovanlig med en ännu mer komplex struktur än det brukar vara (och det normala för den här författaren är redan det relativt avancerat). Allt detta är av godo, imponerande bra, gör mig läslycklig, men det gör inte den svenska översättningen. Jag har läst de flesta av böckerna i serien men aldrig tidigare stört mig nämnvärt på översättningarna, men här har något hänt som inte borde ha fått hända.

Berättelsen pågår från 21 juli till mitten av augusti. I inledningen träffar vi på en av de återkommande karaktärerna, Deborah St James, en fotograf som nyligen kommit ut med fotoboken London Voices efter flera års arbete och letar efter ett nytt projekt. Hon är på väg till ett möte med Utbildningsdepartementet och Hälsovårdsministeriet som kan innebära just det. Det leder henne vidare till Orchid House, en plats där det bara finns svarta kvinnor och flickor och som vit har hon svårt att bli accepterad. Särskilt grundaren och chefen Zawadi vill byta ut henne mot en svart kvinnlig fotograf. Deborah har en ovanligt stor roll i den här berättelsen.

Vi träffar också familjen Bankole med pappa Abeo som enväldig patriark, han kräver att alla i familjen ska lyda honom. Han driver ett litet slakteri och ett fiskstånd där artonåriga sonen Tanimola, Tani, arbetar när han inte går på yrkesskolan. Abeo har väldigt exakta planer för sin sons framtid och Tani är på väg mot revolt, han tänker sig ett helt annat liv än det traditionella Nigerianska, i London har han andra möjligheter som han vill ta. Kanske hade han redan lämnat familjen om det inte varit för hans älskade lillasyster Simisola, Simi, som bara är åtta år och han vill skydda henne från den framtid som pappan planerar. Mamma Monifa har absolut inget alls att säga till om. Familjen Bankole har en central roll i berättelsen.

Vi träffar överintendent Mark Phinney som inte är någon särskilt engagerad polis, han är ständigt trött, tillsammans med sin fru Pietra, Pete, har han dottern Lilybet som efter svåra förlossningsskador kräver nästan konstant omsorg. Det har tagit all deras tid i åratal, gjort deras äktenskap innehållslöst och han är slut, längtar efter ett annat sorts liv, någon att älska som han också kan älska med. Umgås ibland med sin bror Pauli som driver två pantlåneaffärer.

Adaku Obiaka har stått i tre timmar och spanat, klädd i sina traditionella afrikanska kläder för att smälta in i miljön i denna del av London, oftast använder hon andra sorters kläder. Det hon spanar på är en mycket anonym klinik som enligt ryktet utför illegala operationer. Hon och hennes lillasyster Rosie är adopterade från Afrika till England av ett vitt par. Denna familj spelar också en stor roll i berättelsen.

Dessa fyra olika perspektiv får vi följa ett bra tag utan att riktigt förstå vart denna berättelse är på väg; det är fängslande och bra berättelser men osäkerheten kan säkert väcka en del frustration hos en del läsare. Men ta det bara lugnt, det ordnar sig. Efter drygt hundra sidor dyker Thomas Lynley och Barbara Havers upp och dessutom ett fall: polisinspektör Teodora ”Teo” Bontempi har dött på sjukhuset och obduktionen visar att det var ett mord. Hon hade arbetat i en grupp med inriktning mot övergrepp på kvinnor, särskilt kvinnlig könsstympning, en mycket engagerad ung svart polis som själv varit utsatt för stympning i barndomen.

Utöver Thomas och Barbara finns deras kollega Winston Nkata som successivt har tagit allt större plats i serien och har en stor roll i den här historien, liksom hans familj. Han kan vara skrämmande vid ett första möte, han är stor, 195 centimeter lång och vältränad, med ett stort ärr i ansiktet efter ett knivslagsmål från hans tid som gängkriminell under ungdomens uppväxt i en fattig del av London. Han lyckades ta sig ur kriminaliteten och är nu en engagerad och skicklig polis.

Som vanligt blandas fallet med nära berättelser från de viktigaste personernas privata liv, både de återkommande karaktärerna och de centrala personerna i just denna text. Författaren är osannolikt skicklig på dessa rörelser mellan textens olika komponenter men det som framför allt stannar i läsarens huvud är den skrämmande situationen för en speciell grupp utsatta unga flickor. Författarens engagemang för dessa märks tydligt och hon skriver skickligt fram delar av London som få av oss har någon kunskap om.

Ett annat tema, ofta återkommande hos denna författare, kan kallas för förväntningarnas tyranni och handlar om hur lätt vi ser våra förväntningar, fördomar, idealbilder eller något annat hos våra nära, i stället för att se dem som de verkligen är, vilket skapar svårigheter i alla relationer. Jag skrev en del om det inspirerad av hennes förra bok, Det straff hon förtjänar, och ska inte upprepa det här. Bra är det i vilket fall som helst.

Jag har två små punkter att kritisera som härstammar från författaren själv. Många tar in klimatkrisen outtalat i sina berättelser genom att använda extremt väder och här blir det rätt tjatigt med all denna extrema sommarhetta i London. Trots att författaren är amerikan är hon otroligt påläst om England där berättelserna utspelar sig. I den här boken finns dock en fågelskådare som spanar efter en sällsynt fågeln. Just den fågeln må vara sällsynt i USA men den finns inte alls i Europa. I övrigt kan författarens insats bara beskrivas som imponerande, till och med mer än vanligt.

Översättningen

Jag har läst rätt många av hennes böcker i denna serie, nästan alla på svenska, men aldrig tidigare störts så mycket av översättningsproblem. Vet inte riktigt vad som hänt med denna text. Det borde vara en tillräckligt viktig utgivning för det svenska förlaget att man skulle kunna kosta på en korrekturläsning av översättningen men uppenbarligen har det inte skett. En del författare inom genren använder ett enkelt språk, ibland överförenklat, men det gäller inte för Elisabeth George. Hon skriver ofta längre meningar med bisatser, använder betydligt fler skiljetecken än bara punkter, delar med sig av ett rikt ordförråd, skriver ofta väldigt njutbart, ofta med den speciella engelska humor som kräver ett vaket öga för att uppfatta. Det skapar naturligtvis en del utmaningar för översättandet, men så här dåligt ska det inte vara. Några exempel:

Jag är mycket måttligt förtjust i försök till ljudhärmande stavningar som ””sej”, ”dej”, ”säj”, ”säjer”, ”sån”, ”såna” och liknande, tycker mest det är störande för läsningen men det är kanske mest en smaksak.

I dialoger använder välutbildade vita de och dem men lågutbildade svarta använder dom. Varför? Ibland blir det absurt som när ”They won’t find them” översätts till ”Dom kommer inte att hitta dom”.

Felanvändningen av ”flertalet” är mycket vanligt just nu och förekommer frekvent i den här texten, främst är det ”several” som översätts till ”ett flertal” vilket implicerar en jämförelse som inte är aktuell och som inte lämpligare ”flera” gör.

”Now he was dressed more formally, although he managed to demonstrate that three-piece suits, bowler hats, and rolled-up brollies weren’t going to reappear in London anytime soon.” översätts till ”Nu var han mer formellt klädd, även om han lyckades visa att tredelade kostymer, plommonstop och hopfällda paraplyer inte skulle dyka upp på gatorna i London inom den närmaste tiden.” Författaren uttrycker att formell klädsel i London dag inte ser ut som den gjorde förut, men genom att översätta ”reappear” till ”dyka upp”, i stället för till exempel ”återvända”, blir den svenska meningen obegriplig.

Fullt begripligt är ”It can’t have been a church thing. My parents—all of us really, and by that I mean my family, not Teo’s—we’re lifelong unbelievers. Teo’s family, they were—they still are—Roman Catholic.” men det är inte ”Det kan inte ha varit något med kyrkan. Mina föräldrar – ingen av oss egentligen, och då menar jag min familj, inte Teos – var uttalade ateister. Teos familj var – och är fortfarande – katoliker.” och anledningen till det är att ”all of us really” blivit ”ingen av oss egentligen” i stället för lämpligare ”vi alla faktiskt”.

”To his left two large cupboards provided storage …” översätts till ”På hans vänstra sida fanns två stora förrådsgarderober …” Möjligen avses klädkammare, förrådsgarderober finns knappast, visst är svenskan tillåtande när det gäller nya sammansatta ord men just det här känns som en rätt fånig tautologi.

En ”budväska” förekommer återkommande i handlingen. Vad det är? Ingen aning och det har inte SAOL eller SAOB heller. I en sökning på nätet hittar man ordet i autoöversättningar av Google från engelskans ”messenger bag” så jag antar att det är därifrån ordet härstammar (står närmast för postväska).

För att beskriva hår uppsatt i en knut uppe på huvudet på en man finns på engelska ordet ”manbun” (ibland man bun eller man-bun). På svenska finns till exempel hårknut men ”mansknut”, som används här, finns inte (kanske ett ord att nominera till de nya i nästa upplaga av SAOL).

Heinz baked beans, företagets mest klassiska burk sedan 1905, innehåller vita bönor på svenska, jag har aldrig sett innehållet beskrivet som konserverade bönor vilket används i den här översättningen.

”He saw his remit as finding his mother. Anything short of that rendered him impotent.” översätts till ”Han såg det som sitt uppdrag att hitta sin mamma. Allt annat än det gjorde honom hjälplös.” I den här situationen är tonårige Tani arg, han vill ge sig ut på jakt efter sin mamma men förhindras att göra det, men det gör honom inte ”hjälplös”. Om man nu av någon anledning inte vill använda ordet impotent så skulle man kunna skriva ”Allt annat än det tog ifrån honom hans manlighet”.

Om en tax ovilja att apportera en boll: ”Generally, she’ll run after the ball once, drop down to the lawn, and begin to ravage it.” översätts till ”För det mesta springer hon efter bollen en gång, släpper den på gräsmattan och börjar ödelägga den.” Visst, ravage kan betyda ödelägga men ingen skulle använda det på svenska i detta sammanhang, möjligen skulle man säga att taxen förstör, eller tuggar sönder bollen.

”You come back here, Winston, an’ have some food put hair on your eyeballs.” översätts till ”Kom tillbaka nu Winston, och ät lite mat som får håret att växa på dina ögon.” Hairy eyeball är ett engelskt idiomatiskt uttryck som står för en ilsken blick, det finns inte på svenska.

”But he’d misjudged Abeo’s determination to keep everyone under his thumb and that had been a chilling mistake.” översätts till ”Men han hade missbedömt Abeos beslutsamhet att hålla alla under sin klack och det hade varit ett skrämmande misstag.” ”Under someone’s thumb” är ett engelskt idiomatiskt uttryck som innebär att någon har fullständig kontroll över någon annan. Det finns inte på svenska men däremot närliggande ”ha tummen i ögat på någon” som dock oftare används i betydelsen att noggrant övervaka någon än att ha fullständig kontroll över någon. Det skulle ändå vara bättre än ”under sin klack” som knappast existerar på svenska.

”He said, “Sergeant Havers?” through the intercom. / “With bells on,” she replied, and he buzzed her in.” ”I´m coming with bells on” är ett engelskt idiomatiskt uttryck som beskriver någon som anländer fylld av stor entusiasm, i sammanhanget med Barbara Havers sedvanliga ironi. Direktöversättning till svenska fungerar inte, i stället för ”With bells on” används i översättningen ”Med smör på” vilket som svenskt uttryck står för något extra, något utöver det ordinära, men det används normalt i beskrivningen av någon annan, inte av personen själv. Närmare ursprungsmeningen skulle det vara med ”I eld och lågor” eller ”På alla cylindrar”.

Sedan kommer det som är svårare att exemplifiera, själva flytet i läsningen, en känsla. Jag har läst hela den svenska översättningen och några längre partier i det engelska originalet. De senare flyter mycket bättre. Sorgligt.

Författaren

Elizabeth George föddes 1949 i Warren, Ohio, och växte upp i staden Mountain View nära San Francisco. Hon avlade filosofie magisterexamen i engelska vid University of California i Riverside och har också tagit examen i socialt arbete vid California State University i Fullerton. I tolv och ett halvt år undervisade hon i allt från stödundervisning i engelska till Shakespeare. Hon valdes då också till ”Årets lärare”. Elizabeth George är bosatt på Whidbey Island utanför Seattle i staten Washington. Hon debuterade 1988 och är främst känd för sina romaner om Thomas Lynley och Barbara Havers som har belönats med en mängd internationella priser, nått många miljoner läsare i många länder och även filmatiserats för TV av brittiska BBC.

Anders Kapp, 2022-12-06

Bokfakta

• Titel: Något att dölja (Something to Hide, översättning Annika H Löfvendahl och Jan Hultman).
• Författare: Elizabeth George.
• Utgivningsdag: 2022-11-02.
• Förlag: Norstedts.
• Antal sidor: 588.

Länkar till mer information

• Författarens hemsida.
• Läs vad andra skrivit om boken.