Den där kvinnliga dockan i naturlig storlek; en sexleksak, en uppblåsbar Barbara, eller den heliga jungfru Maria, eller kanske både och?

Naturligtvis är det John Irving, en av mina favoriter. Missade hans Mysteriernas gata när den kom ut förra året men har passat på att läsa den under julhelgen. Läste några svala recensioner då, vilket kanske bidrog till att den fick vänta, men inser nu att de hade alldeles fel. Boken handlar om något helt annat än det jag då såg i recensionerna. En delvis ny Irving är arg, det är en ilsken författare på barrikaderna; han har något viktigt att säga och han säger det på ett fantastiskt sätt.

Men det börjar trögt, efter 40-50 sidor är jag rätt sur, saknar Irvingskan, hans speciella tonfall och tänker: kass översättning! Men jag kollar och det är Rose-Marie Nielsen, hon har översatt flera av han tidigare verk som jag verkligen älskat, så jag fortsätter i texten och när jag nått punkt på sidan 573 är jag lycklig.

Det är en annorlunda Irving, mer ”litterär” än han någonsin varit tidigare. Absurt lekfull, som alltid, men nu använder han denna intellektuella lekfullhet till att berätta en sorts Västerlandets historia, en på många sätt dyster läsning, en svart komik som har mycket att säga om tillståndet i världen just nu.

Huvudpersonen är Juan Diego, fattigt sopletarbarn i Mexiko och åldrande världsberömd författare på besök i Filippinerna, vi rör oss hela tiden mellan dessa tidsperspektiv.

Namnet är ingen tillfällighet. Det är en av många underliggande referenser och symboler i denna bok. Namnet är hämtat från en händelse 9 december 1531 då en Juan Diego mötte en mörk ung flicka på kullen Tepeyac, i utkanten av dagens Mexiko City, en mestis som talade ett obegripligt indianspråk (som Juan Diego ändå kunde förstå). Hon blir så småningom helgonförklarad som Vår Fru av Guadalupe. Guadalupebasilikan i anslutning till Tepeyac är idag en av den katolska kyrkans mest besökta heliga platser.

Hon är på något sätt också Lupe, Juan Diegos märkliga lillasyster på soptippen, som talar ett språk som ingen annan än storebror kan förstå och som kan höra allas tankar. Kanske också det mystiska paret Miriam och Dorothea, mor och dotter som den åldrande Juan Diego träffar på vägen mot Filippinerna, som tycks kunna läsa hans tankar, som inte syns i speglar eller på fotografier och som han omväxlande har sex med i en ständig förvirring kring vilka piller han ska ta; Viagra eller de föreskrivna betablockerarna.

För mig är John Irving ständigt förknippad med den nordöstra delen av USA och jag funderade redan från start på varför han just valt Mexiko och Filippinerna som platser för denna bok, vad har de gemensamt? Motiven bakom detta val är centralt för att förstå texten. När vi tänker på västvärldens historia, vårt ursprung, så handlar det om antiken, om filosofi, vetenskap och kultur från det antika Grekland men också på Romarriket som så småningom blir en sammanhållen statsbildning för större delen av Europa. Många av oss har lärt oss att detta rike föll 476 efter ett germanskt anfall, men Rom består långt efter det; som kyrka, som makt över tanken. Inte minst gäller det på 1500-talet och kanske särskilt när det gäller de iberiska conquistadorerna, koloniala erövringskrigare med militära framgångar på många håll i världen.

Hernán Cortés var den spanske conquistador som 1519-21 erövrade aztekernas rike i Mexiko. Han var under sin levnad känd som Hernando eller Fernando Cortez.

López de Legazpi var den spanske conquistador som 1564 avseglade från Mexiko (då “Nya Spanien”) för att påföljande år erövra Filippinerna (själva namnet kommer från den spanske kungen Filip II).

Detta var delar av de omfattande kolonialkrig som är en viktig del av västerlandets historia. (”Åh, dessa spanjorer – de dök verkligen upp överallt!”) De handlade om en militär makt, om en ekonomisk makt (ta råvaror och rikedomar) men också om en makt över tanken; kyrkan var alltid en viktig del av dessa erövringskrig och stora områden av världen katolicerades med våld. Romarriket fortsatte att växa.

Det är det som Mexiko och Filippinerna har gemensamt och olika referenser till denna gemensamma historia återkommer ständigt i Mysteriernas gata.

Ignatius av Loyola kommer ur samma spanska, militära adelskultur på 1500-talet som de nämnda conquistadorerna, grundare av Jesuitorden (som också spelar en viktig roll i Irvings bok), helgonförklarad, och i denna text också den testosteronpumpade lejontämjaren Ignacio på La Maravilla, Undrens cirkus, där syskonen lever under en tid (det märks tydligt på texten hur mycket Irving älskar cirkusmiljön). Ignacio är en ond man, bland annat våldför han sig på de unga akrobatflickor som är cirkusens stjärnor så fort de får mens och därmed inte får vara stjärnor längre. Han tar till och med livet av undret själv, Dolores, den stora stjärnan, genom att göra henne med barn och skicka henne till en kvacksalvande abortör (abort strider ju mot de katolska dogmer de lever under) som skadar henne så illa att hon dör. Han får sin bestraffning (på ett Irvingskt dramatisk sätt) av Lupe, då död efter ett självmord som förändrar allas liv.

Som vanligt finns här en enorm rikedom av färgstarka karaktärer. Några av dem:

• Papegojmannen, Edward Bonshaw, Senor Eduardo, jesuit från Iowa som kommer till Mexiko på sin väg mot prästvigning; en Ignatius-fan som piskar sig själv mot frälsning men så småningom räddas av Flor.
• Flor, en prostituerad transvestit, lång, manlig och samtidigt en uppseendeväckande vacker kvinna.
• Den gode gringon, el gringo bueno, en sorts Jesus-gestalt, god, älskad av alla, som flytt USA för att slippa Vietnam, som ständigt sjunger Streets of Laredo och som framgångsrikt går under med hjälp av droger; dör nästan samtidigt som barnens mamma. Ett löfte till den gode gringon är anledningen till att Juan Diego många år senare åker till Filippinerna.
• Esperanza, syskonens mamma, knappt närvarande i barnens liv, en skönhet, städerska hos jesuiterna och prostituerad på nätterna. Hon dödas, skräms ihjäl av en gigantisk staty av Jungfru Maria.
• Den skeptiske ortopeden Vargas, socialist och ateist, som hjälper alla men samtidigt bor i ett sorts mausoleum, de döda föräldrarnas hus, med statyer av conquistadorer (eller kanske föräldrarna?), vars svärd ibland får liv.

Den katolska kyrkan har under århundradena successivt stärkt bilden av Vår Fru av Guadalupe. 1754 beslutade påven Benedictus XIV att hon egentligen var en annan version av den heligaste av katolska kyrkans helgon, jungfru Maria. Så sent som 1999 proklamerades Vår Fru av Guadalupe som ”de Amerikanska kontinenternas beskyddare, kejsarinna av Latinamerika och de Ofödda barnens försvarare”.

Lillasyster Lupe är mycket upprörd över delar av detta. Att den mörka mestisen Guadalupe skulle vara samma helgon som den mycket vita Maria förnekar hon bestämt. När den gigantiska Maria-statyn mördar mamma Esperanza blir hon ”Mariamonstret”. Syskonen kommer över mammans döda kropp, även den gode gringons kropp och kremerar dem tillsammans (med i branden finns också en älskad död hundvalp och Mariastatyns näsa). Askan förvarar de länge i en kaffeburk i väntan på att kunna sprida den hos det riktiga helgonet i Guadalupebasilikan i Mexiko City. När de väl kommer dit förfäras de av kommersen och flyr. Hela boken kan ses som en vandring nerför kullen Tepeyac som finns symbolisk i Guadalupebasilikan och även i Manilla, en vandring utför som samtidigt är mycket sorglig och mycket befriande.

(Askan kommer så småningom istället att färga den stora Mariastatyns vita hud i en mörkare nyans varpå hon också levererar ett avgörande mirakel.)

Som vanligt när det gäller Irving är det en hel del sex i texten. Han har ett eget sätt att skriva om sex; det är inte särskilt sensuellt eller erotiskt, definitivt inte pornografiskt, utan ett mycket rakt sätt att, ibland detaljerat, prata om det på samma sätt som han ingående pratar om allt möjligt annat. Med Miram pratar Juan Diego om hur han lärde sig simma i Iowa, hur han i vattnet inte känner av sitt handikapp, sin trasiga fot som han fick när hans gode ”styvfar” Riviera, ej jefe på soptippen, råkade köra över foten för många, många år sedan, samtidigt som han också pratar om hur mycket han njuter av den sidenmjuka känslan inne i Miriam när hon rider honom. Med dottern Dorothea diskuterar han helgonförklarade Guadalupe på kullen Tepeyac samtidigt som hon förtjust då och då suger hans Viagrapigga penis och en stund senare avbryter en lång religiös diskussion med ”Jag ska nog visa dig vad en jordbävning vill säga”. Vilket hon också gör, mycket ljudligt.

Juan Diego har inga problem med det mystiska i livet, det oförklarliga, miraklers möjlighet (”det är vi som är miraklet” säger Lupe). Det är också en del av alla religioner.

Det han för krig mot i denna bok är dogmerna och då är den katolska kyrkans historia ett effektivt exempel. Alla dessa försök att komma fram till svar och regler; det här är det rätta och sanna, så här ska vi leva – och inte minst det våld av många olika slag som hela tiden följer i spåren av denna strävan efter svaret. Och denna strävan är något vi kan finna långt utanför just katolicismen eller religionernas värld. Det är en stor del av västvärldens historia och är det fortfarande.

Godhet och kärlek existerar på många olika sätt och det finns ingen som har rätt att föreskriva vad som skulle vara den enda rätta vägen. Det är ett sätt att se på budskapet i denna text.

Även om både och är oförenliga kan livet ofta vara just det.

Mysteriernas gata är en kul, viktig och livsbejakande text. Läs den gärna!

Anders Kapp, 2018-12-27

Bokfakta

• Titel: Mysteriernas gata. (Avenue of mysteries. 2015. Översättning: Rose-Marie Nielsen.)
• Författare: John Irving.
• Utgivningsdag: 2017-05-18.
• Förlag: Wahlström & Widstrand.
• Antal sidor: 573.

Mer information

Tror jag läst de flesta av hans böcker, med stor förtjusning, men hittade bara igen en annan som jag också skrivit några rader om:

Burlesk Irvingabsurditet

Har just avslutat John Irvings senaste, ”I en människa”, och är inte besviken på en av mina favoritförfattare. Som vanligt ett myller av människor, massor av udda existenser, skildrade på den burleska och absurda Irvingskan.

Återkommande teman från tidigare böcker finns även här i form av borttappade fäder, mångvarierad sexualitet, självmord, udda familjebildningar, brottning och björnar (här på ett alldeles nytt sätt). Snabba kast mellan kul, hemskt, kärleksfullt, sorgligt och ömsint. ”I en människa” har nog den hittills mest självbiografiska formen, men även om det finns en hel del inslag hämtade från John Irvings eget liv är det naturligtvis en roman. Denna hans trettonde bok är kanske inte den allra bästa, men i högsta grad läsvärd!

Anders Kapp, 2012-11-07

Bokfakta

• Titel: I en människa. (In one person. Översättning: Rose-Marie Nielsen.)
• Författare: John Irving.
• Utgivningsdag: 2012-10-18.
• Förlag: Wahlström & Widstrand.
• Antal sidor: 485.