Från David Bergmans förra bok Kodnamn Aurora återser vi i nya Rex Maris syskonen Fredrik och Victoria Maxander. Fredrik blev en legendarisk brigadgeneral, chef för specialförbanden, som mer eller mindre tvingades lämna militären och i stället startade säkerhetsföretaget Ares Group, numera stort och internationellt betydande. Lillasyster Victoria är major, tillhör eliten inom specialförbanden, men i bokens inledning är hon nära avsked efter en katastrof under ett utlandsuppdrag, hon blev förrådd men det är svårt att bevisa. I författarens tidigare böcker var Johanna Lindström huvudperson; general, chef för Försvarsmaktens operativa verksamhet, senare överbefälhavare och numera chef för Natos operativa stab. Redan i debuten 2013 fanns hennes då femtonåriga dotter Madeleine med; hon har nu växt på sig, är tvåa i befälsordningen under första skarpa testet av ubåtsprototypen Neptun (även Rex Maris, havets konung) som innehåller sensationell ny teknologi, eftertraktad av många länder. Ubåten kapas, försvinner; Victoria ger sig ut på jakt efter den, sin bror och sin förlorade heder. En fartfylld och spännande thriller som gav mig anledning att reflektera över några olika saker.

Författarens historier existerar som sagt i en nära framtid, det är svårt att säga hur nära, här finns inga tydliga tidsmarkörer. I den nya boken får vi bland annat veta att de svenska problemen med gängkriminalitet är borta och det lär ju ta några år.

I en prolog får vi veta en del om Fredrik och Victorias bakgrund; de förenas av ett trauma, kommer aldrig att glömma den stund i bårhuset när de som unga skulle ta farväl av sina föräldrar, döda efter en bilolycka, syskonen förenade i katastrofens sorg. Under åren som går väljer de likartade militära karriärer men går ändå isär, har svårt att prata med varandra, knappast någon relation alls.

Vi möter Victoria på Högkvarteret i Stockholm, hon väntar på mötet som ska avsluta hennes militära karriär; efter uppdraget i gränstrakterna mellan Afghanistan och Iran är hon uthängd i media som ansvarig för katastrofen. Hon är förbannad, när någon säger att hon har ett samtal från statssekreterare Claus von Porat på Regeringskansliet säger hon bara: ”Be honom dra åt helvete.”

Claus von Porat är den här berättelsens stora skurk. Han har den inte helt ovanliga rollen som grå eminens, någon som utan att synas har en enorm makt, statssekreterare, ordförande i Nationella säkerhetsrådet och ränksmidare på högsta nivå. Det är en karaktärstyp som jag gillar, blir ofta intressant. Han är en narcissist: ”Han var en man som var van vid att jordaxeln gick genom platsen han stod på och att världen roterade runt honom.” När Victoria under handlingens gång flera gånger lurar von Porat på förnedrade sätt blir det mycket underhållande.

Men i inledningen behöver han i alla fall Victoria, det blir inget avsked, det blir i stället ett uppdrag, eller närmare bestämt flera: hon ska i stor hemlighet leta reda på en försvunnen ubåt och en försvunnen forskare. Det hela handlar om ett mycket hemligt projekt för att utveckla ny ubåtsteknologi, den försvunna forskaren var huvudansvarig för den revolutionerande teknologin. Fredriks bolag Ares hade uppdraget att sköta skalskyddet för projektet. Han är också försvunnen.

Vi får också tidigt veta att Fredrik finns ombord på Neptun, skadad och fängslad. Fartygschefen och delar av den svenska besättningen är dödade, så unga löjtnanten Madeleine är nu högsta befäl. Men den som bestämmer ombord är chefen för kaparna, en äldre man som visar sig prata svenska, Fredrik vet inte vad han heter men kallar honom Gudfadern, hans underlydande följer han minsta vink.

Vi rör oss i texten mellan Victorias jakt som successivt inkluderar allt fler aktörer och det som händer ombord på Neptun; det blir en eskalerande dramatik på hög nivå ända fram till en upplösning som slår det mesta inom genren.

I den subgenre till spänning där vi befinner oss varierar militär, spion och politisk som prefix till thriller, de tre begreppen blir av naturliga skäl mer eller mindre överlappande. Om man tar Magnus Montelius senaste bok Gränsen som ett exempel är den primärt spionthriller, i stor utsträckning en politisk thriller och nästan inte alls en militär thriller. Hos David Bergman är det primärt militärthrillers, det är inom det området han har sin bakgrund, det är ett område han kan mycket om. Det förekommer en hel del politik, men dessa delar är rätt föraktfulla på ett schablonartat sätt, känns inte alls lika förankrade i kunskap och erfarenhet. I och för sig utspelar hans böcker sig i en nära framtid, och med tanke på hur den internationella politiska situationen utvecklar sig just nu kanske hans skildringar blir realistiska? Spionelementen är mest bakgrundseffekter, om än betydelsefulla för handlingen.

Hela området växer just nu i den svenska utgivningen vilket knappast är förvånande; väldigt mycket i dagens mörka internationella utveckling driver säkert på denna tillväxt.

Bland militärt orienterade thrillers finns ett par ofta återkommande problem; en överdriven vapenfetischism och en orealistisk syn på internationella relationer, särskilt amerikanska exempel är ofta överpatriotiska på ett rätt löjligt och ointressant sätt. David Bergman undviker skickligt bägge dessa fällor; här finns naturligtvis dramatiska scener som inkluderar militärt orienterat våld, ibland i stor skala, men kärnan finns ändå i starka karaktärer och deras relationer.

Författaren har fler kunskapsområden än de rent militära, han har bland annat en doktorsexamen i psykologi och parallellt med sin militära karriär forskar han på psykologin bakom prestationer under extrem press. Det här ger input till författarskapet, i den nya boken finns flera scener där människor utsätts för extrema situationer, bland annat en nära-drunknings-upplevelse från syskonens uppväxt som skildras starkt och realistiskt. Det finns flera sådana berömvärda exempel. Det gäller även psykologin i syskonrelationen mellan Fredrik och Victoria.

Inom skönlitterär text upplever jag en skillnad mellan de kunskaper som författaren har sedan tidigare, och de som författaren förvärvat för skrivandet av den aktuella boken, researcharbetet under bokens tillkomstprocess. Jag tror att logiken handlar om att kostnaden för gamla kunskaper upplevs som låg, det är ingenting man behöver demonstrera för omvärlden, de är bara en trygg plattform för skrivandet. Motsatsen gäller för nya kunskaper, researchresultaten bakom vilka det ligger ett hårt arbete som ligger nära i tiden. Här finns ett väldigt mänskligt behov av att skapa ROI, att demonstrera resultaten av detta arbete och det kan skada den skönlitterära texten.

Ett konkret exempel: Min gissning är att författarens omfattande militära kunskaper och erfarenheter inte inkluderar just ubåtar, det är något han läst in sig på för denna bok, nya kunskaper som redovisas alltför detaljerat, de tar för mycket plats. Första gången skillnader mellan äldre generationers periskop och de moderna beskrivs är det intressant, men när samma sak upprepas flera gånger blir det tröttsamt för läsaren. Det finns för många sådana exempel.

En del går lite för enkelt för att vara trovärdigt, men det här handlar om underhållning, trovärdighet kan lätt bli utdraget och därmed tråkigt.

Det finns en del fel som förlagets textgranskningsprojekt borde ha upptäckt. Om man ska ta sig från Gullmarsfjorden ut i Kattegatt så rör man sig västerut; österut måste man välja något annat transportmedel än en båt. Det finns en del sådant, men enstaka bagateller.

Författaren arbetar en del med humor, vilket är svårt. Ibland fungerar det väldigt bra, men ibland alltför nära det löjliga som lätt blir ointressant.

Det kan tyckas vara en hel del gnäll men i grunden tycker jag väldigt mycket om den här boken, annars skulle jag inte skriva om den. Här finns en frisk djärvhet, ett mod i skapandet av dramatiska internationella incidenter vilket faktiskt är väldigt svårt, det är så lätt att hela konstruktionen faller samman och det undviker David Bergman med hjälp av att hålla sig inom en dramatisk, rätt skruvad men ändå möjlig kontext, och det är imponerande skickligt. Och naturligtvis blir det riktigt spännande.

Författaren

David Bergman är född 1979 och växte upp i Kalix i Norrbotten. Han utbildade sig till officer vid Militärhögskolan Karlberg och är numera överstelöjtnant. Han har i huvudsak arbetat med psykologiska operationer och är en av grundarna av det svenska psyopsförbandet vid Ledningsregementet i Enköping. 2008 blev han befäl över den första svenska psyops‑gruppen i Afghanistan. Han har även tjänstgjort på Balkan och vid Fort Bragg i USA. Han är ledamot i Kungliga krigsvetenskapsakademien, sekreterare i avdelningen för ”Lantkrigsvetenskap”.

Utöver sin militära utbildning har han en kandidatexamen i litteraturvetenskap, en doktorsexamen i psykologi och parallellt med sin militära karriär forskar han på psykologin bakom prestationer under extrem press.

Han debuterade som skönlitterär författare 2013 och Rex Maris är hans fjärde bok.

Utgivna böcker

• 36 timmar, 2013.
• 6 dagar, 2016.
• Kodnamn Aurora, 2021.
• Rex Maris, 2024.

Anders Kapp, 2024-11-16

Bokfakta

• Titel: Rex Maris.
• Författare: David Bergman.
• Utgivningsdag: 2024-11-04.
• Förlag: Lind & Co.
• Antal sidor: 380.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Kodnamn Aurora.
• Läs vad andra skriver om boken.