I Caroline Engvalls andra bok i Ormvattnet-serien, Sorgebarn, har vi hoppat tolv år framåt i tiden. Då var Smilla Lundgren åtta år och på semester i Thailand där hennes mamma Sofia dog. Nu är hon huvudperson i den nya boken, hon är vuxen, har hittat drömjobbet i Stockholm där hon arbetar med unga tjejer med självskadeproblematik och har även hittat den stora kärleken i polisen Aryan Tigris med kurdisk bakgrund. Hennes två år yngre bror Ludvig hoppade av gymnasiet, är nu munk i ett tempel utanför Bangkok, och förekommer knappast alls i berättelsen. Hennes pappa Mattias dog för ett par år sedan, förekommer naturligt nog inte heller i denna berättelse, men det finns en cliffhanger som antyder att hans historia kommer att återkomma i seriens nästa del. Sorgebarn är en stark och välskriven berättelse om hur olika händelser påverkar människors liv över långa tider, till och med över generationer, om sorg och skuld, om väl begravna hemligheter och om tioåriga Ella-Maria som försvann för tio år sedan för att aldrig återfinnas. Det här är en författare som bara blir bättre och bättre så läs gärna hennes nya bok!

Smilla har fått en inbjudan till en minneshögtid i Ormvattnet, en inbjudan som hon inte svarat på, den ligger i väskan som ett ständigt dåligt samvete, hon vill verkligen inte åka, det finns så smärtsamma minnen som hon länge trängt undan, som hon bara önskar att de ska försvinna.

Inbjudan kommer från Madeleine, mamma till Ella-Maria som försvann spårlöst en natt för tio år sedan för att aldrig återfinnas, och det är minnet av henne som ska högtidlighållas. Försvinnandet är ett stort sår, inte bara för Madeleine utan för hela det lilla samhället i Norrlands inland. Smilla tillbringade sin barndoms somrar hos sin älskade mormor Britta i Ormvattnet och kände Ella-Maria. Just den aktuella natten sov hon över hos dem och det gjorde också Ella-Marias bästa kompis Adrienne. De tre flickorna var då tio år gamla. Smilla och Adrienne var de sista som såg Ella-Maria i livet.

Smilla får reda på att mormor Britta, som numera finns på ett äldreboende, kanske inte har så långt kvar att leva och då bestämmer hon sig för att ändå ta ledigt några dagar för att åka upp till Ormvattnet.

Vi får träffa Smillas moster Elisabeth som varit viktig i Smillas liv, särskilt sedan mamma Sofia dog. Efter några år i Stockholm flyttade Elisabeth tillbaka till Ormvattnet där hon driver ett behandlingshem för unga flickor, Hannagården.

Vi får möta Cecilia Lahja som inte mår så bra, en utbränd och sjukskriven läkare, och hennes man, polisen Fredrik. De är föräldrar till Adrienne vars livslust tog slut då för tio år sedan. Dottern har ett omfattande självskadebeteende; hon skär sig själv, ligger med mycket äldre män och gör mycket annat som gör hennes föräldrar förtvivlade.

En hel del av berättelsen ägnas åt Madeleines historia. Hon kommer från Skåne där hon träffade sin man Niila. De hade inte mycket pengar men desto mer kärlek. Bland annat var han en fantastisk berättare som fängslade henne med historier från hans rötter i Ormvattnet, berättelser fyllda av dramatisk natur och folkliga myter. Hon skriver ner hans berättelser i en särskild bok, hon när en hemlig dröm om att bli författare. Allt förändras under hennes graviditet när Niila får en stroke som förändrar hans personlighet och som kräver hennes omvårdnad större delen av dygnen. Livet blir ett helvete. Efter hans död flyttar hon tillsammans med lilla dottern Ella-Maria till Ormvattnet där hon får en hel del hjälp av Niilas bror Marko. Efter Ella-Marias försvinnande har hon annars blivit mycket ensam, det är ingen som orkar med hennes sorg. Men nu förbereder hon minneshögtiden på tioårsdagen efter försvinnandet och det verkar som om nästan alla inbjudna ska komma.

Det är de viktigaste karaktärerna men en hel del andra dyker upp på vägen som rör sig mellan alla olika relationer på vägen mot svaret på frågan om vad som egentligen hände med Ella-Maria. Liksom i den första delen finns det en undertitel, ”I skammen bor ensamheten”, som också används omvänt i texten, ”I ensamheten bor skammen”, och dessa formuleringar växer ut som ett starkt tema för berättelsen.

Ibland är det intressant att följa en författare över tid. Caroline Engvall har inte hållit på jättelänge, debuterade 2008, men hon har varit mycket produktiv och ett bra sätt att bli bättre på att skriva är just att skriva mycket. Hon ger numera också skrivarkurser. En viktig sak som hon lärt sig på vägen är att lita på läsaren och det tycker vi läsare väldigt mycket om. Vi blir lätt trötta på författare som i någon illusoriskt pedagogisk ambition ingående ska förklara saker för oss. Skönlitterär text ska inte förklara någonting alls; den goda skönlitterära texten ger oss dialoger, karaktärernas tankar, miljöer, händelser och annat genom vilka insikter växer fram hos läsaren. Engvall är så trygg i sitt berättande att hon utan vidare kan utelämna stora delar av viktiga förlopp, partier som läsarens tankar fyller i själv vilket skapar en levande relation mellan texten/författaren och läsaren.

Vi tycker inte heller om texter som gapar och skriker åt oss; flåsdramatisk stackatotext kan möjligen fungera som en teknik i mycket korta avsnitt men blir bara tröttsamt om det blir för mycket. Den skickliga författaren kan bygga intensitet, beröring och dramatik utan några sådana medel alls, tvärt om använder Engvall här ett rätt stillsamt språk, ett behagligt språk att läsa; dramatiken finns inte bland sidornas bokstäver, den uppstår i läsarens huvud.

En hel del författare, särskilt inom spänning, har ett behov av att krydda texten med spektakulära och / eller makabra detaljer. Några få gör det riktigt bra, men då är det orealistiskt spektakulära den bärande idén med denna typ av underhållande texter. Detta behov har också i viss mån funnits tidigare i Engvalls författarskap men nu vågar hon släppa taget. Hennes bärande idéer handlar om hur olika händelser under uppväxten kan färga hela liv, både för direkt berörda och för deras omgivning, effekter som kan gå i arv i generationer, och då behövs det inga spektakulära effekter alls. Hon har på många olika sätt ett stort engagemang för unga tjejer som far illa, har också stor kunskap på det området vilket tillför stort värde i hennes skönlitterära skrivande. Engvall är en ambitiös författare som hela tiden utvecklas, till stor glädje för oss läsare, vilket hon verkligen visar i sin nya bok. Läs och berörs av Sorgebarn!

Anders Kapp, 2022-06-03

Bokfakta

• Titel: Sorgebarn.
• Författare: Caroline Engvall.
• Utgivningsdag: 2022-05-16.
• Förlag: Forum.
• Antal sidor: 260.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Caroline Engvall inklusive länkar till texter om några andra av hennes böcker och en del annat.
• Läs vad andra skrivit om boken.