Det kan vara svårt att föreställa sig vilken skandal Carl Jonas Love Almqvist skapade när han gav ut den lilla kortromanen Det går an strax innan jul 1839. Det är fortfarande en i högsta grad läsvärd berättelse som på ett fantastiskt underhållande sätt går till storms mot regler, lagar och normer, som skadar människor, mot falskhet, lögn och hyckleri; det är en berättelse som verkligen bejakar människa och kärleken. Och det är fortfarande en underbar lektion i konsten att tydligt skilja på begreppen älska och äga, något som fortfarande är viktigt i vår tid. Dessutom finns ett intressant efterord med ett slagkraftigt inlägg i den långa filosofiska frågan om vad lagar och regler egentligen är för något.

I boken inledning befinner vi oss i Stockholm, vid Mälarstranden där ångbåten Yngve Frey snart ska avgå på sin dagslånga färd till Arboga.

En av passagerarna är Sara Videbeck, 24 år gammal och från Lidköping. Hon har varit på besök i Stockholm för att köpa upp diamanter till familjens glasmästeri, olja till deras egen tillverkning av fönsterkitt och dessutom studerat olika nya glasmästeriarbeten, främst i kyrkor, för att se om det finns några nya tekniker eller moden som hon kan ta med sig hem.

Sara har haft en på många sätt svår uppväxt med en försupen far och en mor som skadats svårt av ett olyckligt äktenskap. När mannen slutligen söp ihjäl sig är det första modern gör att kasta vigselringen i havet. I praktiken är det sedan länge Sara som skickligt driver glasmästeriet, även om det formellt är omöjligt. Enligt tidens skrålagstiftning är det inte tillåtet. Änkan har rätt att upprätthålla företaget, men när hon dör, och hon är svårt sjuk, får dottern inte driva det vidare. Sara har ändå kommit på en plan för hur hon ska kunna fortsätta med ett självständigt företagande inom sådant som ligger utanför skråreglerna.

En annan passagerare är den 25-årige sergeanten Albert som just nu har tre månaders permission som han ägnar åt sitt andra arbete; på uppdrag av en rik familj som han är avlägset släkt med gör han återkommande uppköps- och inspektionsresor och nu ska han besöka olika egendomar i Västsverige.

Sara och Albert börjar prata med varandra och när båten gör sitt första stopp i Strängnäs går de av för att äta tillsammans på en liten restaurang i närheten av hamnen. När de ätit färdigt räknar Sara blixtsnabbt ut kostnaden för sin andel och betalar. Albert blir både förvånad och uppbragt, men det är bara början på hans lärdomsresa.

Bokens kärna är samtalet mellan Sara och Albert, deras resa tillsammans, deras framväxande ömsesidiga förälskelse. Det är en både vacker och underhållande text. Väl framme i Arboga bestämmer de sig för att hjälpas åt med det som den fortsatta resan kräver i form av boenden, mat och hyra av häst och vagn för resans olika etapper.

På vägen får vi också inblickar i tidens strikta hierarkiska normer, särskilt tydliga på båten med alla dessa uppdelningar mellan olika grader av folk och herrskap, mellan män och kvinnor. Sara och Albert befinner sig någonstans i mitten av klasskalan och Alberts drift med herrskapet, dessa ”troglodyter”, är vansinnigt kul.

Sara Videbeck är en helt underbar litterär karaktär. Hennes tankar om hur människor, kvinnor och män, kan och bör leva tillsammans, är väl genomtänkta och här finns en intelligent argumentation där Almqvist (som vanligt) är långt före sin tid. Det skapar skandal och den här boken var en av fler viktiga förklaringar till det förakt som han kom att utsättas för och en del av förklaringen till att han skulle tvingas i landsflykt för att så småningom dö, ensam och okänd, i Bremen 1866.

Vad var det som då var så upprörande? Det Sara gör är en tydlig uppdelning av föreningen mellan man och kvinna i dess formella delar, vigsel, normer och äktenskapslagstiftning, samt dess etiska delar, kärlek, närhet, vänskap och ömsesidigt stöd. Hos säger bland annat ”signerier tjänar till intet” och menar att de formella delarna inte bidrar med något för ett gott liv.

Visst finns det par som har det bra, säger hon, men det har inget att göra med det formella äktenskapet utan beror på att de ”i själ och hjärta drar överens”. Om två människor lovar varandra sådant som de inte kan hålla så hjälps det inte av att någon präst läst över dem i kyrkan. Och ofta går det illa, men de två fortsätter ändå att leva tillsammans för att upprätthålla skenet samtidigt som de blir allt sämre människor, skadar varandra och sina barn och det är för Sara det riktigt osedliga, det är lögn och det är för henne att göra fel mot både Gud och människor.

Albert har inte så lätt att följa med i dessa tankar, men han kämpar på, förstår mer och mer, accepterar mer och mer. De tänker sig en gemensam framtid som en sorts ”nära särbos” där Albert hyr en liten lägenhet i Saras hus i Lidköping där de fortsätter att älska varandra, hjälpa varandra, men där de fortfarande är ekonomiskt självständiga. Albert omfattar slutligen denna idé och i berättelsens sista mening utstrålar han ”det går an”.

Mycket av den bild jag haft av Almqvist var färgad av skandalen, men i samband med att jag läste om Drottningen juvelsmycke för några år sedan läste jag också på en del. Almqvist var en enormt bildad och produktiv person. Utöver den stora skönlitterära produktionen skrev han mängder av annat, bland annat många olika läroböcker i vitt skilda ämnen som litteratur, juridik, religion, matematik, filosofi, svenska, geografi mm. Han komponerade också en del musik. Ända från unga år drev han på olika sätt olika idéer där han låg långt före sin tid; bland mycket annat var han en tidig feminist och kämpade för kvinnofrigörelsen. Därmed var han också genom större delen av sitt liv indragen i olika konflikter, det var inte bara beroende av just boken Det går an.

Jag är osäker på om jag verkligen läst den här boken tidigare. Som de flesta kände jag vagt till historien och skandalen. Men jag har definitivt inte läst bokens efterord tidigare. Om berättelsen om Sara och Albert är tydligt skönlitterär (och mycket vacker) byter han här till mer av sakprosa. Det handlar om en flertusenårig filosofisk diskussion om vad som är kloka och rättvisa regler, vare sig vi talar om nedskrivna lagar eller samhälleliga normer, och hur dessa regler uppstår; skapas de av Gud, av naturen eller av människor i lagstiftande församlingar? En rätt vanlig modern uppfattning är att fungerande lag oftast måste vara en kodifiering av framväxta samhälleliga normer och den uppfattningen ansluter sig Almqvist till; de måste växa fram ur ”livet självt”. Han går till våldsamt angrepp mot de många mäktiga som kommer fram till ”sanningar” och regler utan kontakt med det egentliga livet, det är ”eremitiska tankegångar” och ”verkliga plågoris och ett andligt fördärv för mänskligheten”. Inte att undra på han fick många fiender.

Det här är en riktigt läsvärd bok även i dag. Även om både lagar och normer förändrats sedan 1830-talet tycker jag att man fortfarande stöter på en hel del människor, både män och kvinnor, som har svårt att skilja på begreppen kärlek och ägande. För alla dem kan Sara Videbecks starka och kloka röst även idag vara både viktig och lärorik.

Anders Kapp, 2020-03-11

Bokfakta

• Titel: Det går an.
• Författare: Carl Jonas Love Almqvist.
• Utgivningsdag: 2018-03-06 (ursprungligen december 1839).
• Förlag: Modernista.
• Antal sidor: 123.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Drottningens juvelsmycke.
• Du kan läsa mer om boken här.