Än en gång visar Camilla Grebe upp sin fantastiska förmåga till förnyelse med Skuggjägaren som kommer ut i dag. Det är fjärde boken i hennes tredje serie. Hon debuterade 2009 och har nu kommit ut med tolv böcker när hon tioårsjubilerar som författare. Hon är alltså riktigt produktiv men fastnar aldrig i vare sig berättarteknik eller teman. Skuggjägaren är något helt nytt. Fantastiskt spännande naturligtvis, men samtidigt också en intressant och välresearchad kvinnohistorik av ett slag som hon aldrig skrivit förut. Efter att ha läst den är jag riktigt imponerad.
Efter att ha läst Grebes förra bok Dvalan tyckte jag mig ha knäckt koden för denna serie. Basen för denna typ av serier är ofta kärnfamiljen, de grupp av poliser som arbetar med de olika fall som finns i seriens olika delar. Sammansättningen av familjen karaktärer är viktig. Utöver spänningen i utvecklingen av det fall som intrigen kretsar kring i den enskilda boken är relationerna inom familjen något som ger läsare igenkänning; över tid utvecklas de från karaktärer till människor som jag som läsare lärt känna och jag gillar att läsa om hur relationerna inom gruppen utvecklas och hur individerna förändras.
Det absolut vanligaste är att det finns en återkommande huvudperson som omges av denna familj, men så är det inte hos Grebe. I den första delen av denna serie, Älskaren från huvudkontoret från 2015, var det den resignerade men rutinerade kriminalaren Peter Lindgren som stod i centrum. Peter dödades i den andra boken Husdjuret och i den var det i stället Malin Brundin som var huvudperson. I Dvalan från 2018 var Malin fortfarande i högsta grad vid liv, till och med ett extra liv i magen, men nu var det den överviktige klädsnobben Manfreds tur att stå i strålkastarljuset. Aha, tänkte jag, det är ett av Grebes koncept för serien, huvudrollen ska vandra runt, och undrade vem i familjen som nu skulle ta huvudrollen i den fjärde boken. Fel tänkte jag.
Något som också oftast är återkommande i serier är formen, berättartekniken. I Dvalan använde Grebe en mycket klassisk och effektiv form: tre berättarjag med egna kapitel utvecklar tre parallella berättelser som successivt vävs in i varandra. När jag öppnar den fjärde boken förväntar jag mig en likartad form. Fel tänkte jag.
Och jag gillar verkligen att fel, att återvända till riktigt bra författare som ger mig något helt annat än det jag förväntar mig. Så länge de gör det riktigt bra. Och det gör Grebe!
Skuggjägaren är nämligen något helt annat. På sätt och vis är den en svensk kvinnohistorik, speciellt när det gäller kvinnors roll i polisväsendet. Jag tror det är den mest researchade bok som hon har skrivit.
Huvudpersoner är fyra starka kvinnor i olika tidsperioder och berättartekniken är historiskt sekventiell.
En februarinatt 1944 hittas en död kvinna fastspikad i golvet i Klarakvarteren i Stockholm. På plats finns polissyster Elsie Svenns, en av de första kvinnorna inom polisen. Hon har det inte lätt. Fästmannen Axel dog under en trupptransport längst upp i norr och då var Elsie gravid. I hemlighet födde hon dottern Britt-Marie som genast adopteras bort till Valdemar och Hilma. På jobbet är hon illa sedd av de flesta, män som inte tycker att det ska finnas kvinnor i kåren, män som inte kan inse att Elsie är smartare än de flesta av dem. Miljöerna i Klarakvarteren på 40-talet och polisens sätt att fungerar skildras levande och mycket trovärdigt vilket måste ha krävt mycket research.
Nästa huvudperson är just dottern Britt-Marie, nu Odin i efternamn, gift med Björn och med sonen Erik bor de i en liten tvåa i förorten Östertuna. Hon jobbar som polisassistent på våldsroteln. 1974 hittas en kvinna, fastspikad i golvet på samma sätt som 1944. Hon överlever men sedan kommer en till, och hon är död. Britt-Maries chef på jobbet nonchalerar henne fullständigt så hon startar en egen undersökning … hon försvinner.
Elva år senare, 1985, träder nästa huvudperson in i handlingen. Det är ingen annan än Hanne Lagerlind-Schön, samma Hanne som vi i betydligt äldre upplaga träffat i de tidigare delarna. Det är en av de riktigt snygga delarna i denna text. De minnen som Hanne berättar om i seriens första del övergår till nutid i den fjärde delen, ibland helt ordagrant. Även här får vi en hel del intressanta interiörer från kvinnors roll inom polisen. Britt-Marie son Erik har växt upp hos Björns mamma Maj och går omkring med ett mörker inom sig. Ytterligare en kvinna hittas död, fastspikad i golvet. I exakt samma lägenhet som den där den mördade kvinnan 1974 hittades … och sedan ytterligare en.
Den fjärde och sista huvudpersonen är Malin Brundin, alltså samma Malin som i den andra delen, Husdjuret. Vi har då kommit fram till sommaren 2019, det har gått 75 år sedan den första fastspikade kvinnan hittades, Östertuna har gentrifierats och blivit inne. Det iskalla fallet vaknar till liv igen.
Vad ska man säga? Det är så galet snyggt, verkligt välskrivet, intelligent konstruerat, osannolikt spännande, historiskt givande och så mycket mer. Hon har en fantastisk förmåga att ständig förnya sig. Utöver det kvinnohistoriska temat finns här också ett tema som handlar om olika människors kamp för att kunna förstå sig själva. För Skuggjägaren är Grebe återigen nominerad till årets bästa i Sverige. Naturligtvis. Allt annat skulle vara tjänstefel av Svenska Deckarakademin.
Då och då roar jag min med att försöka kategorisera olika förhållningssätt inom spänningslitteraturen. Senast när jag skrev om Kristina Ohlssons Skrivboken. Konstruktionen där vi efter att i tre tidigare böcker mött Hanne som åldrande profilerare med begynnande demens nu får möta henne som ung, en av de starka kvinnliga huvudpersonerna, och på ett sätt som fullständigt fungerar, är helt logisk, tyder på en fantastisk strukturell förmåga. Om hon verkligen tänkt ut det när hon skrev den första delen så måste hon vara en av de starkaste ”Arkitekter” som finns. Jag frågade henne:
– Inte alls. Men när jag kom på idén att använda Hanne i 80-talsavsnittet så gick jag tillbaka till ”Älskaren” och läste igenom allt som rörde Hanne. Sedan jobbade jag in det i historien. Jag är ingen ”Arkitekt” möjligen ”Opportunist”, skrattar hon och lägger till en ny kategori.
Hmm, jag vet inte riktig, boken vilar på en ruggstark och ganska komplex struktur. Det här är riktigt, riktigt bra. Läs Skuggjägaren!
Camilla Grebe
Camilla Grebe är född 1968 och bor i Stockholm. Hon är utbildad civilekonom vid Handelshögskolan och var bland annat med och startade ljudboksförlaget StorySide samt har arbetat som marknadsdirektör på Lernia och som vd för Vin & Sprits dotterbolag Amfora Vinhus. Grebe debuterade 2009 tillsammans med sin syster Åsa Träff med Någon sorts frid. Serien om psykoterapeuten Siri Bergman följdes upp med Bittrare än döden 2011, Innan du dog 2012, Mannen utan hjärta 2013 och Eld och djupa vatten 2015.
Camilla Grebe har även skrivit thriller-trilogin Moskva Noir tillsammans med Paul Leander-Engström.
2015 debuterade Camilla Grebe som författare på egen hand med den hyllade psykologiska thrillern Älskaren från huvudkontoret. 2017 kom den fristående uppföljaren Husdjuret, 2018 Dvalan och nu alltså Skuggjägaren.
Böckerna älskas av mängder av läsare i mer än 20 länder, har toppat bästsäljarlistorna i många av länderna, hon har fått massor av priser och håller på att filmatiseras i USA.
Anders Kapp, 2019-11-04
Bokfakta
- Titel: Skuggjägaren.
- Författare: Camilla Grebe.
- Utgivningsdag: 2019-11-04.
- Förlag: Wahlström & Widstrand.
- Antal sidor: 425.