Konsten att bli känd av Caitlin Moran är en riktigt kul och hjärtevärmande bok om vänskap, kärlek, sex, musik och vuxenblivande, och samtidigt en skarp kritik av patriarkatet i allmänhet och det som finns musikbranschen i synnerhet.

19-åriga Johanna Morrigan / Dolly Wilde studsar omkring som en flipperkula i Londons natt- och musikliv; hittar glädje, sorg och elände, testar det mesta med stor entusiasm vilket inte alltid går så bra. Caitlin Moran har en fantastisk förmåga att på något sätt lyckas kombinera riktigt underhållande och skrattretande feel-good med frågor som är viktiga på riktigt.

2014 kom Caitlin Moran med Konsten att skapa en tjej som jag läste mest av en slump; dags för tågresa, hade ingen lust att jobba så jag köpte något på PocketShop. Gillade den verkligen, trots att jag knappast tillhör målgruppen.

Redan då var det klart att det skulle bli en trilogi med How To Be Famous som del två och How To Change The World som del tre. Har sett fram emot fortsättningen, men det har tagit tid innan den andra delen nu finns ute på svenska. Jag vet inte men det är väl möjligt att författaren drabbats av en del uppförsbackar, ibland kan det vara tungt att försöka skapa ytterligare en succé.

En bit in i den nya boken är jag lite besviken men kommer snabbt på vad det beror på. Inför läsandet av den första boken hade jag inga förväntningar alls, men nu var mina förväntningar höga, det var den stora skillnaden, inte att den nya boken skulle vara sämre.

Året har blivit 1995 och 19-åriga Johanna Morrigan, också den käftslängande, världsvana musikjournalisten Dolly Wilde, cirkulerar bland kändisar och wannabes i britpopens London, där hon fortsätter att försöka bygga sitt liv.

Hon har fått en liten egen lägenhet som hon inreder så coolt hon kan. Hon försöker måla blå väggar med moln, men det vill sig inte riktigt, molnen ser mest ut som tomma pratbubblor där det borde sägas någonting. ”Men jag vet inte vad än. Så är det när man är nitton. Man kan inte sina bästa citat än. Man har inte sagt dem än.”

Livet kretsar kring sociala sammanhang, relationer, sex och inte minst musik. Bland annat får vi lära oss var all den stora konsten finns, alla de bästa låtarna, dikterna, böckerna. ”Den regnvåta trädgården i Vans ´Sweet Thing´, bergen i ´River Deep, Mountain High´, havet i Beach Boys ´Til I Die´. Det är där alla de stora låtarna lever. Redan skrivna. Fulländade. De strövar fritt där. Och det låtskrivaren måste göra är att på något sätt skaffa sig tillträde till den platsen och hämta låten där – som en inbrottstjuv i mänsklighetens tjänst.”

Men så händer något som gör att Dolly själv ofrivilligt hamnar i rampljuset. Efter att hon gått hem med den populäre skandalkomikern Jerry Sharp börjar ryktena gå. Jerry Sharp är ett svin, en mansgalt som kan få vem som helst att skämmas för att man tillhör samma kön.

”Att skapa bilden av mig själv har varit så mödosamt, så svårt. Jag hade kämpat så för att den skulle bli bra. Och nu – nu har Jerry Sharp stulit den.”

Hon håller på att krossas av tillvarons våldsamma tryck när hon på ett museum tittar på en känd stor diamant. ”En gång i tiden var den bara vanligt kol. Den utsattes för ett närmast olidligt tryck och nu spelar osårbara rödblå lågor i den, och små rosa och gröna kometer strimmar i dess kärna.” Ett våldsamt tryck behöver inte krossa; ibland kan det skapa något vackert och okrossbart. Och hon får sin revansch.

Inte bara revansch utan också vackra saker i livet. ”En kyss, får jag för mig ibland, är inget som den ena eller den andra personen tar initiativ till. En kyss är en tredje part som kommer svävande om stämningen är den rätt och bara drar in dem som råkar befinna sig i närheten i sina galna kyssplaner.” En bra bild, tycker jag. Som kärlek ungefär, något som finns mellan två människor, inte hos den ena eller andra, något oändliga vackert och kraftfullt där ingen har äganderätt, där bägge har gemensam vårdnad.

Manschauvinistisk bitterkuk

I den här boken står britpopen i centrum. I stort sett samtidigt läste jag också Den tredje punkarn vilket skapade en musikalisk konflikt inom mig där ryggmärgsvalet är fullständigt självklart: punken vinner tveklöst, den har ett värde, popen är meningslös och värdelös hissmusik.

Men Caitlin Moran, eller snarare hennes huvudperson Johanna Morrigan, eller ännu mer korrekt huvudpersonens skribentalias Dolly Wilde lär mig faktisk en läxa. Dolly är på en konsert, hennes stora kärlek John (än så länge outtalad) har slagit igenom stort, men konserten blir en katastrof. Han har rätt länge varit en smal, svår, kritikerrosad musiker, men är han slagit igenom på allvar med en annan sorts musik … hos tonårstjejer. På konserten finns bägge grupperna; massor av jublande unga tjejer och en liten grupp bittersura äldre män som skriker SVIKARE åt honom. Han blir förvirrad, berusningen gör det värre, hoppar fram och tillbaka mellan gamla och nya låtar, hans annars fantastiska mellansnack tvärdör, publiken, bägge lägren, tystnar besviket. Dolly är arg och ledsen. I flera dagar jobbar hon på ett långt brev till sin vän / kärlek som drabbar honom. Som också drabbar mig.

En omväg. Bland mycket annat är jag doktor i politisk teori (nära idéhistoria och filosofi). Undervisar ibland (med förtjusning) unga universitetsstuderande om detta. Ett av målen med detta är att hjälpa unga människor att identifiera sin egen världsbild, alltså grundläggande antaganden om världens och människornas beskaffenhet. Det är bilder vi alla går omkring med men ofta varken riktigt medvetna eller uttalade. Ofta komplexa och inbördes motstridande styr de ändå många av våra val, våra åsikter och vårt handlande. Det finns ett stort värde i att försöka lyfta fram dem på bordet för reflektioner kring var de kommer ifrån, vad de har för konsekvenser och mycket annat.

Nästa mål är att ge de unga kunskap om att det finns olika världsbilder. Det finns många men inte oändligt många. De baseras alla på några få mycket grundläggande antaganden som kan kombineras på olika sätt. Ingen kan med någon sorts bibehållen respekt hävda att den ena skulle vara ”sann” och den andra ”falsk”. (Det finns naturligtvis många som ändå gör det, som t ex Lena Andersson med sin nya ”Om falsk och äkta liberalism” för ett tag sedan, och den typen av förenklande fördumning är en av få saker som gör mig riktig upprörd.)

Mot denna bakgrund är nästa mål att ge de unga verktyg för att kunna förstå de olika världsbilderna och att därmed också kunna respektera dem. Att respektera betyder inte omfatta, målet är inte att få studenterna att byta från sin egen världsbild till någon annan, det är svårt, på gränsen till omöjligt och i sammanhanget inte alls önskvärt. Att respektera innebär att erkänna världsbildernas existens och legitimitet, även om man ibland starkt ogillar deras konsekvenser. Med denna verktygslåda vill jag försöka ge studenterna större möjligheter att förstå olika konflikter, förändringar och förhållanden i tillvaron – mycket som annars kan förefalla helt obegripligt. Förståelse och respekt är också grundläggande förutsättningar för att kunna hitta nya vägar, nya lösningar.

Åter från denna omväg. Om nu respekt för olika världsbilder är så viktigt för mig, hur kan jag samtidigt ofta vara så föraktfull inför vissa musikstilar? Och i detta speciella sammanhang särskilt musik som gillas av tonårstjejer, dessa löjliga fjortisar. Vad gör det mig till? Ord som patetisk gammal manschauvinistisk bitterkuk dyker upp och gör ont för min självbild.

Jag behöver inte omfatta den musiken, jag behöver inte gilla den, men jag behöver banne mig kunna respektera den och de unga kvinnor för vilka den är viktig, har betydelse. Och Moran / Morrigan / Wilde beskriver och förklarar den betydelsen på ett fantastiskt sätt så att jag fattar det.

John fattar också så småningom. ”Nu låter du som ett rubbat, skrikande, hysteriskt, tonårigt, tjejfan, sa jag och satte mig grensle på honom. Och nåt bättre kan man inte vara.”

I något annat sammanhang har jag diskuterat litteratur som konst, konsthantverk och hantverk (alla värda respekt). Konst är sådant som utmanar mig, påverkar mig, förändrar mig. Det behöver absolut inte var någon ”djup”, ”svår”, komplicerad text. Morans text är mycket lättsam, så kul att läsa, och samtidigt är den uppenbarligen konst för mig.

England: från lejon till strykrädda knähundar

På något sätt skriker boken outtalat också ut något helt annat till mig. Den utspelas 1995, det är ju inte alls länge sedan och ändå har så mycket förändrats. Då pratade man kanske inte längre så mycket om det brittiska imperiet men England är fortfarande en nation av stolta lejon, London ett centrum i en öppen värld, ett finanscentrum, ett kreativt centrum, ett musikcentrum, en plats med en enorm attraktion. Och idag har den storslagna öppenheten förvandlats till en liten, liten hage med höga stängsel innanför vilket lejonen förvandlats till strykrädda knähundar som gläfser omkring och biter varandra i svansen. I någon sorts kollektivt självmord har man byggt om världens centrum till en totalt ointressant plats.

Men hos Caitlin Moran är det fortfarande en plats som vibrerar av liv, en häxkittel, en smältdegel som matad av mångkulturell energi och förmåga skapar ett förfärligt fantastiskt kaos ur vilket allt omöjligt föds; ibland hemskt och ibland helt helt underbart.

Läs henne! Fantastisk ROI: den energi du lägger på läsningen får du mångdubbelt igen.

Anders Kapp, 2019-05-22

Bokfakta

• Titel: Konsten att bli känd. (How to be famous. Översättning Molle Kanmert Sjölander.)
• Författare: Caitlin Moran.
• Utgivningsdag: 2019-05-21.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 301.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Konsten att skapa en tjej
• Du kan läsa mer om boken här och här.