Har just avslutat Anders Bodegårds helt nya översättning av Gustave Flauberts Madame Bovary. Ur minnet från en läsning för länge sedan kom jag egentliga bara ihåg den övergripande handlingen; en huvudperson med ständiga drömmar om något annat och bättre, som genom boken går rakt mot katastrofen. I den nya läsningen finns något helt annat. Kanske beror det på nyöversättningen men kanske mer på att jag nu bättre än i tonåren kan se denna text från 1856 i sin historiska kontext.

Ytberättelsens trivialitet och Flauberts språkliga perfektion bryts mot varandra och skapar en distansering, ett förfrämligande där form och innehåll hela tiden kolliderar. Det är en fantastisk läsupplevelse, det är omöjligt att inte bli djupt imponerad av skickligheten; bitvis väldigt kul, bitvis ganska obehagligt.

Madame Bovary är djupt omoralisk. Naturligtvis menar jag inte den ytliga omoral som boken åtalades för i sin samtid (friades) utan snarare en känslolös ickemoral med förtingligade människor och förmänskligade ting. Här är vi tydligt på väg från romantiken mot en litterär realism; den pendel som svängt från Upplysningens ideal till den tyska idealismens stormande känslor håller här på att svänga tillbaka igen. Det finns något Cartesianskt i bakgrunden, med världen som en maskin inkluderande mänskliga delar, samtidigt som den pekar framåt mot hur detta ting som helhet sönderfaller i Kafkas absurda och obegripliga labyrinter. Som läsare placeras jag mitt i en litterär och filosofisk korsväg och det är en spännande plats att befinna sig på.

Anders Kapp, 2012-12-08

Bokfakta

• Gustave Flaubert
• Madame Bovary : landsortsseder (Madame Bovary, 1856, översättning av Anders Bodegård, inledning av Sara Danius)
• Bonnier, 2012
• Svenska 367 s.