Jag har fått några frågor om varför jag inte skrivit något om Augustpriset 2024. Det är inga konstiga frågor, ända sedan 2011 har jag lekt ”skuggjury” i den skönlitterära klassen. Det har gått upp och ner genom åren; tre gånger har vi faktiskt varit helt överens om vinnaren: Samlade verk av Lydia Sandgren 2020, De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru 2017 och Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri 2015. Det har också hänt att jag gillat nomineringarna, att de gett mig hjälp att hitta intressanta titlar som jag annars kanske skulle ha missat, även om jag inte varit överens med juryn när det gäller vinnarna. Det har också hänt att jag mer eller mindre hoppat över hela processen. 2016 fanns två av det årets absolut bästa böcker inte ens med bland de nominerade: Eva-Marie Liffners Blåst, en underbar text i fyra tidsperioder; med syskonen Brontë på 1800-talet, med några unga människor under åren för första världskriget, i arkeologiska utgrävningar på sextiotalet och i någon sorts nutid. Steve Sem-Sandbergs egensinniga Shakespeareparafras Stormen, otroligt dagsaktuell i varningarna för tron på de enkla sanningarna, ett av de största hoten i världen just nu. 2018 inträffade något liknande och så blir det också i år. För första gången under dessa år finns det enligt min uppfattning en helt självklar vinnare 2024, men den är inte nominerad.
Så här står det i prisets statuter: ”Augustpriset har instiftats för att uppmärksamma och årligen belöna de bästa nyutkomna böckerna, på svenska språket, i kategorierna barn- och ungdomsböcker, skönlitteratur och fackböcker. Priset ska gå till verk av hög litterär kvalitet som har potential att tilltala en bred publik.”
Om man bara skulle gå på avslutningen, ”tilltala en bred publik”, alltså den mest populära boken, tror jag att svaret på den frågan är rätt enkelt: Tranorna flyger söderut av debuterande Lisa Ridzén har mötts av väldigt många förtjusta läsare, har utsetts till Årets bok 2024, ett pris instiftat av Bonniers Bokklubb, och är den klart mest lästa recensionen på Kapprakt i år (alla kategorier). Men först står det ”bästa” vilket naturligtvis gör det hela betydligt svårare.
Utan att kommentera de titlar som juryn nominerat ger jag tre exempel bland årets skönlitterära utgivning som jag omöjligt kan förstå varför de inte finns med bland årets sex bästa.
Först kommer Lina och de fyrtio drömmarna, alltså Promenader i natten av Lina Wolff som med skenbar lätthet och mycket humor transformerar det mycket personliga till centrala allmänmänskliga frågor: Vem är jag? Kan ett oförställt jag tänkas existera? Vad händer när mina förställningar går sönder? Och hon gör det med ”hög litterär kvalitet som har potential att tilltala en bred publik”. Hon fick priset 2016 för De polyglotta älskarna men den nya boken är ännu bättre.
Snäppet värre blir det med nästa; Sara Stridsberg är en av landets absolut bästa nu aktiva författare och det är obegripligt att hon aldrig fått Augustpriset. Jag hade henne som vinnare redan 2014, då med Beckomberga. Ode till min familj, var på plats vid prisutdelningen det året och blev riktigt besviken över utfallet. Jag vet inte om årets Farväl till Panic Beach är hennes allra bästa, med det är ändå ett mästerverk, en alldeles egen variant på släktkrönikan, fantastisk på flera olika plan. Att påstå att den inte skulle vara en av årets sex bästa skönlitterära verk är minst sagt förbryllande.
Allra värst blir det med årets för mig självklara vinnare: Händelseboken av Andrzej Tichý som inte heller är nominerad. När den kom ut i början av februari skrev jag bland annat: ”Spridda över närmare tusen år, både historia och dystopisk framtid, med ett fokus på de senaste sjuttio. I högsta grad kosmopolitiskt graviterar ändå geografin ofta till stadsdelen Lindängen i författarens hemstad Malmö. En skönlitterär djupdykning i tillvarons mysterier, intelligent kritik mot alla de som försöker lura oss att tro att den skulle kunna vara något enklare än så, ett filosofiskt renhetsbad, skruvade absurditeter, magisk realism på nydanande sätt, brutalt lustfylld satir blandas med det som är brutalt på riktigt; allt genom ett antal särpräglade karaktärer vilka rör sig i tid, rum och händelser lika oväntat som kulorna i ett multidimensionellt flipperspel. … omöjligt att föreställa sig något skönlitterärt verk som skulle kunna konkurrera med detta om positionen som vinnare av Augustpriset 2024.”
2019 hade jag Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar som det årets vinnare; den var inte heller nominerad av den svenska Augustjuryn, men nominerades senare till det mycket prestigefyllda internationella Bookerpriset. 2019 hade hon hård konkurrens av två andra tänkbara vinnare; Vem kan segla av Eva-Marie Liffner (inte heller nominerad) och W. av Steve Sem-Sandberg (nominerad men inte vinnare). I år är Andrzej Tichý en mer självklar vinnare är vad Amanda Svensson var då och jag hoppas att han, på samma sätt som hon, får den internationella uppmärksamhet som hans bok definitivt är värd. Vad jag förstår är den under översättning till engelska vilket är en förutsättning för detta.
Därmed har jag nog svarat på frågan om varför jag inte skrivit om Augustpriset 2024.
Anders Kapp, 2024-11-19
Länkar till mer information
- Kapprakt om Augustpriset.
- Nämnda titlar ovan länkar till Kapprakts texter om böckerna.