De senaste åren har jag roat mig med att vara extrajury i Augustprisets skönlitterära klass men inte i år. Varför det? För att jag är sur! Ska snart tala om varför.
Vilka är då nominerade i år?
”En dramatikers dagbok 2013-2015” av Lars Norén. Den tredje dagboksdelen som han ger ut. Jag är ett stort Norén-fan, en av våra bästa dramatiker någonsin. Dagböckerna är naturligtvis välskrivna med massor av intressanta reflektioner om högt och lågt. Om jag hade varit en ännu större Norén-entusiast hade jag förmodligen tyckt det var riktigt kul. Men är det verkligen skönlitteratur? Han är absolut värd alla tänkbara priser för sin dramatik, men Augustpriset för ännu en tegelstensdagbok? Nej!
I andra änden av volymskalan finns ”Välkommen till Amerika” av Linda Boström Knausgård. En 92-sidig självbiografiskt baserad roman om uppväxten i en katastroffamilj. En pappa som rycks upp ur ett tryggt glesbygdspatriarkat till storstad med helt andra villkor där han går sönder och drar hela familjen med sig. Ett av de vanligaste skönlitterära teman som finns. Med all rätt. Vuxna barns berättelser om trasiga uppväxter, om oansvariga föräldrar som varken klarar av att möblera om på riktigt i ett kaoshem, eller flytta isär på ett ansvarigt sätt, blir ofta riktigt bra skönlitteratur. Och familjekatastrofer uppstår på tillräckligt många sätt för att temat aldrig ska bli utslitet. Berättarjaget, flickan, går in i absolut tystnad, skadad av den katastrof hon lever i (författaren är bipolär), och önskar sin farliga pappas död. Brodern, sonen i familjen, spikar in sig på sitt rum. En ok bok, men värd en Augustnominering? Vet inte riktigt, jag blir aldrig fångad. Är inte heller så förtjust i stackatospråket. Ingen favorit och absolut igen vinnare. (Eller också är jag helt enkelt ingen bra Knausgårdläsare? Läste nyss den senaste från hennes man Karl Ove (de skiljer sig tydligen nu) som i ”Om vintern” skriver till sin ofödda dotter. Vackert, men rätt tråkigt.)
”djupa kärlek ingen” av Ann Jäderlund har jag inte läst. Läser sällan lyrik och vill inte heller ha åsikter om diktsamlingar. Kanske är den lysande, en väl värdig vinnare. Jag vet inte, men hoppas det.
”Aftonland” av Therese Bohman läste jag och recenserade här i början av september. Ska inte upprepa det. Skrev bland annat: ”… en vardagstrevlig dystopi som mycket väl kan komma med bland årets Augustnomineringar. Läs den gärna!” Bra bok, värd en nominering, men ingen vinnare.
”De polyglotta älskarna” av Lina Wolff är också nominerad till priset (jag har läst men inte recenserat). En sorts relationsdrama om man så vill. En bok i tre delar som flyter samman, en berättelse ur tre olika perspektiv med tre olika berättarröster (en inte ovanlig teknik som ofta fungerar väl), ganska ensamma människor som möts på olika sätt, kolliderar i tillvaron. Om det polyglotta, det mångspråkiga, de olika perspektivens nödvändighet. En helt ok bok, värd att läsa, eventuellt värd att nominera till Augustpriset men ingen vinnare.
”Eländet” av Andrzej Tichý är betydligt intressantare (jag har läst men inte skrivit någon separat recension). Kultur är per definition något konstruerat till skillnad från sitt motsatsord: natur. Den är något artificiellt, av människan skapat. Men en del kultur, till exempel fantastisk skönlitteratur, har en förmåga att få oss att förstå oss själva, förstå olika tankar, samhällen, varför något blir som det blir, att se hot och möjligheter, att utveckla empatin, att tränga in i existensen största frågor, inte för att finna svaren, för de finns inte, men för att på vägen växa som människor. Ett tag funderade jag på om inte ”Eländet” är fantastisk skönlitteratur. Ythandlingen är väldigt enkel och omfattar bara några timmar. Huvudpersonen, en ung cellist, träffar några vänner och tillsammans ska de åka över från Malmö till Köpenhamn för en konsert. Men i detta korta skeende fastnar hans tankar i förortsuppväxten; förortens elände, myllret av vänner, kakafonin av våld, missbruk, död, övergivna lojaliteter, svek, krossade unga människor, ett vrålande helvete. Och detta skrivs i mäktiga oceanvågor av ord, samma stycke i massor av sidor, eländet bara vräker över mig som läsare.
Både den korta ythandlingen och det monumentala malandet i eviga stycken skulle kunna påminna om Joyce, en av de riktigt stora. Men på något sätt blir konstruktionen till slut alltför konstruerad. Kort besök i ythandlingen, en gigantisk våg av elände, kort besök i ythandlingen, en likadan våg till och så vidare. Det mekaniska i konstruktionen blir till slut ett hinder för berättelse och litterära konstruktioner ska inte göra just det. De kan mycket gärna fungera distansskapande för att ge mig som läsare möjlighet att se något som jag annars inte skulle se, helt uppslukad inne i berättelsen, men det är inte riktigt så det fungerar här. Bra är det, riktigt bra, men en vinnare? Det är en väldigt ”litterär” bok i den meningen att den nog skulle fungera som underlag för en litteraturvetare att skriva sin avhandling på. Men om man nu söker en litterär bok i den meningen så finns det en mycket bättre i årets utgivning, Eva-Marie Liffners ”Blåst!” som inte ens är nominerad.
Hon är en av våra absolut bästa författare just nu. Jag har läst hennes nya bok, men ännu inte recenserat den, vet inte om jag förmår, är alldeles överväldigad. I ”Blåst!” lever vi i fyra tidsperioder: med syskonen Brontë på 1800-talet, med några unga människor under åren för första världskriget, i arkeologiska utgrävningar på 60-talet och i någon sorts nutid.
Eliots “The Waste Land” är något av det ”värsta” jag stött på när det gäller referenser och associationer men ”Blåst!” är ”värre”. Boken är sprängfylld av intelligenta referenser, uttalade och outtalade, en del ”sanna och verkliga” men sammansatta till något helt nytt, en del absurda historiska detaljer som här återföds till en ny mening och en hel del som är rena fantasier.
Ett talande citat ur boken: ”Man måste hjälpa den lite på traven, sa hon trevande. Historien menar jag … för den är väl alltid subjektiv, Mags? Fantasin kan väl få fylla ut luckorna?”
Tidsperspektiv och referenser bildar en avancerad litterär konstruktion, men till skillnad mot ”Eländet” är inte konstruktionen ett hinder utan just det som tillsammans flyter samman till fantastisk berättelse. Det är en mörkt, allvarlig lekfullhet som galopperar fram över sidorna. Vad berättelsen handlar om? Det går inte att sammanfatta men fantastiskt är det. Kanske i första hand bokstavligt just det; fantastiskt om fantasins nödvändighet och absoluta verklighet, en på det sättet väldigt postmodern roman och samtidigt så klassisk. Jag kanske var ännu mer förtjust över hennes förra bok ”Lacrimosa”, en lek baserad på ”Drottningens juvelsmycke”, som borde ha vunnit Augustpriset 2011. Men ”Blåst!” är en helt underbar bok som borde vara en given vinnare som årets bästa skönlitterära verk. MEN det finns faktiskt ytterligare en riktigt fantastisk bok i årets svenska utgivning:
Steve Sem Sandbergs ”Stormen” som jag skrev om här 10 oktober, innan nomineringarna till Augustpriset offentliggjordes, och som jag då tyckte var en klar kandidat till årets pris. Skrev rätt långt då om denna fantastiska och komplexa roman och ska inte upprepa det nu. Om ”Blåst!” bland annat leker med författarsyskonen Brontë så leker ”Stormen” med Shakespeare och hans verk med samma namn i en text som bland mycket, mycket annat är så otroligt dagsaktuell i varningarna för tron på de enkla sanningarna, ett av de största hoten i världen just nu.
Två fantastiska böcker som bägge är värdiga vinnare till ett pris som säger sig vilja belöna årets bästa svenska skönlitteratur. Läs dem! Men ingen av dem är ens nominerad till priset. Därför är jag sur på Augustpriset 2016 och måttligt intresserad av utfallet på måndag.
Anders Kapp, 2016-11-26