Jag hade en del planer för gårdagen, skulle bara läsa några rader av inledningen först. Men så gick hela dagen fram till avslutande ”varför” på sidan fyrahundranittiosju. Helt uppslukad och fortfarande så tagen att jag inte vet riktigt vad jag ska skriva. Den stora amerikanska romanen kan man kanske säga, alltså inte ”amerikansk” med samtidens trumpinfekterade konnotationer till infantila hatiska lögner utan ett steg tillbaka till de riktigt betydande amerikanska östkustförfattarna; då och då hamnar jag i funderingar kring översättningarna av amerikanska uttryck för att återigen tvingas påminna mig om att detta inte är en översättning, utan en text skriven på svenska. Vad handlar det om? Ja allt det som stor skönlitteratur alltid ska handla om: livets mening, kärleken och allt det andra som är viktigt på riktigt – också en hel del om konstens betydelse i dess olika former, här särskilt musiken men också bildkonst, litteratur och mer. Också en sorts historik över våra senaste sjuttio år fångad genom en människas växlande livsöde. Han har skrivit fantastiskt bra tidigare men inget som riktigt påminner om det här. Årets mest självklara Augustnominering hittills (tillsammans med Magnus Dahlström Vesalius). Om du av någon outgrundlig anledning bara fick läsa en enda text från årets utgivning så ska du välja De tunna gudarna av Aris Fioretos!

”The world was so thin between my bones and skin” sjunger amerikanska sjuttiotalsbandet Television och det utgör den yttre formen av denna bok, ”denna värld mellan ben och hud”; den börjar med ”ben” (kort), fortsätter med ”världen” (långt) och avslutas med ”hud” (en sorts kortroman på ett åttiotal sidor). Huvuddelen av texten, ”världen”, utgörs av tjugo långa brev som en man skriver till en dotter han aldrig träffat, frukten av ett tillfälligt möte han haft en kväll i Amsterdam med poeten Theresa Stern 2004. Nu har Venus hunnit bli elva år och för andra gången skriver hennes mamma till honom; hon ska snart dö, dottern har en tryggad framtid, hon vill inte att han ska ta hand om henne men hon vill att han ska skriva till henne för att berätta vem hennes pappa är. Så det gör han. Det blir en sorts (fiktiv) självbiografi.

Han heter för det mesta Ache Middler, egentligen döpt till Timothy, och under perioden som frontfigur i mitten på scen när deras band uppträdde var han Ache Middle. Han växer upp i ett litet samhälle i Delaware där han föddes 1949. Sex år senare flyttar familjen från lägenheten in i den lilla gula enplansvilla som far och mor byggt. Ache har en tvillingbror, sjutton minuter äldre Jim (egentligen James) men även om de är lika varandra på utsidan är de allt annat än lika i övrigt: ”Jim var fräck och påhittig som far, jag fåordig och eftertänksam som mor.” Jim har ett gäng pojkar han leker med, Ache håller sig mycket för sig själv, ibland mobbad. Han skolkar mycket, läser en hel del, köper billiga begagnade böcker, upptäcker Rimbaud. I gymnasieåldern skickar föräldrarna honom till ett internat för att försöka få ordning på honom. Det går inte så bra men där träffar han Ralph ”Raff” Merkin och Will Fabri som kommer att betyda mycket för honom. Redan i oktober sticker han och Raff från internatet, tar sig till Kentucky och vidare till Alabama innan de åker fast. Föräldrarna gör nya försök med andra internat, men han skickas snabbt hem igen. Skriver dikter, lyssnar på musik, börjar lära sig att spela själv, testar droger. Så snart det går tar han sig till New York där Raff redan finns. Då har han fyllt arton.

De har nästan inga pengar, lever enkelt och Ache ägnar all tid han har åt att utveckla sin förmåga på gitarren, skriver låtar och festar med Raff. Det träffar något äldre Noah Ochs som till och med ”arbetat för den bleke maestron på Factory” (snygg namnlös referens till en av mina dåtida husgudar Andy Warhol) och genom honom träffar de Robbie Leonard som vuxit upp på gatan; en missbrukare som periodvis försörjt sig som prostituerad men som nu ägnade all sin tid åt att spela gitarr på ”loftet”, en före detta fabrikslokal på East Brodway som Ochs äger. Tillsamman på loftet förenas Ache, Raff, Will och Robbie i en resa för att skapa en ny rockmusik med ett alldeles eget sound. Våren 1974 är det dags att bilda bandet som så småningom får namnet Transmission och Ochs blir deras manager. De ser ut som ”fyra altarpojkar förklädda till satansyngel”.

Han träffar Trish som skriver om en av deras första spelningar i SoHo Gazette, ”fyllda av neonbegär besatt vi ´antennkänslan´som all helig konst; vi förmedlade himmelska toner direkt ur knotorna”. Trish blir hans första stora kärlek. Vi får följa med på bandets uppgång, deras första album, europaturnén, och deras splittring. Aches perfektionism under inspelningen av deras andra album gör honom omöjlig att samarbeta med, det blir bara hans musik, inte deras gemensamma, och de andra fortsätter utan honom.

Vi följer Ache genom livet, till England och hans andra stora kärlek Edie och så småningom till Berlin där han på en konstutställning drabbas av en sällsam videoinstallation. Konstnären heter Ona Onder, egentligen Onay, ett y som hos Ache blir till Why, varför, och i sängen viskar han till henne ”bli mitt varför”. Why bli hans tredje och sista stora kärlek. Och hela tiden musiken, ljuden som återkommer på olika sätt.

Vi rör oss över lång tid, närmare sjuttio år, och besöker många olika platser; hela tiden med en fantastisk och detaljrik närvaro i både tid och rum. Författaren har bott på många olika platser, vilket säkert underlättat, men det måste ändå ha krävts mycket research för att kunna skapa denna känsliga närvaro. Referenserna är många och träffande, bildspråket ofta så originellt drabbande; en basgång kan vara ”snoende likt en fet orm i en säck”. På vägen lär vi känna mängder av intressanta människor. Balansgången mellan fiktionen och de dokumentära inslagen är så skickligt genomförd.

Våra liv är i stor utsträckning sinnliga, det är med våra sinnen vi upplever tillvaron och de är nödvändiga för vår kommunikation med andra. Bland sinnena har hörsel / ljud en särskild betydelse som centralt för att vi ska kunna prata med varandra eller som i Aches fall kunna kommunicera med hjälp av musik vilket är hans passion, en passion som sträcker sig utanför det vi normalt uppfattar som musik; här finns ljud av alla tänkbara slag, även ljuden från fenomen som ”egentligen” inte låter, även ljudet av tystnad. Någon gång vill han med musiken ”skapa stoder av levande damm”. För en sådan människa är helvetet en stum miljö och det är också det ord som Ache ofta använder för att beskriva det riktigt hemska; inte minst den familj han växte upp i beskriver han som stum.

Men det finns en variant av stumhet som även lever i honom genom livet. Han söker hela tiden oberoende och han gör det genom att förskansa sig mot omvärlden utan att riktigt förstå vilken usel strategi det är. Han blir arg när Why förklarar för honom att han hela tiden går och väntar på återlösning (som vid många andra tillfällen läser jag det svenska ordet som engelska, redemption låter starkare) och att han kommer att få vänta förgäves. Han vandrar på vägen mot insikten om hur fel det är ”att tro att oberoende uppnåddes inte med, utan utan andra”.

Kopplat till detta finns här också epistemologiska tankar med en ickehierarisk kunskapsteori där kunskapens föremål dels finns på samma plan, dels handlar mindre om enskilda fenomen utan om relationerna mellan dessa fenomen: ”insikt förvärvades genom horisontella förbindelser”.

Det här är en bok, det är svarta bokstäver tryckta på papper, de låter inte men det gör de ändå. Fioretos förmåga att skriva musik inifrån är helt obegriplig; det jag läst om honom berättar om en mycket framgångsrik karriär som akademiker, skribent och författare men ingenting om honom som musiker och hur han utan egen sådan erfarenhet kan skriva så att det låter i läsarens huvud är galet imponerande. Ljuden i mitt huvud påminner ibland om Mothers of Invention, ibland om System of a Down, ibland om något helt annat. Under Aches senare år kanske ibland mer som atonal konstmusik.

Jag tänker ofta på en av de mest återkommande låttextreferenserna jag vet; den kommer från Leonard Cohens Anthem och har kärnan: ”There is a crack in everything / That’s how the light gets in”. Blir lycklig när jag tycker mig återfinna den även här, i betraktandet av en barnteckning.

Titelns ”tunna gudar” återkommer på flera olika sätt genom texten men jag tänker inte spoila, du får upptäcka dessa pärlor själv. Det finns massor med annat, ”breddgrad noll”, ”tabernakel”, ”finnas utan att vara” är bara några exempel på ord / begrepp / fraser som återkommer under läsningens gång för att hela tiden vridas runt i ljuset så vi kan betrakta dem ur nya perspektiv.

Funderar över om min begeistring kan ha samband med att jag liksom huvudpersonen är man, nästan jämnårig och har liknande intressen vilket också innebär närhet till den rika referensfloden? Kanske är det så, men tror ändå att berättelsens kärnor och kvalitéer bör drabba även läsare som inte har denna ytliga närhet. Men jag kan ha fel, det ska bli intressant att ta del av andras tankar om denna bok.

Min absolut enda invändning gäller omslaget. Kanske kan jag förstå tanken, men bra är det inte och inte minst mot bakgrund av de intensiva diskussionerna bakom olika skivomslag i berättelsen hade den här boken förtjänat något bättre.

Hälsa på hos de tunna gudarna så snart du kan, jag garanterar dig en exceptionell läsupplevelse.

Författaren

Aris Fioretos, vars föräldrar kommer från Grekland respektive Österrike, föddes i Göteborg 1960 och växte upp i Lund. Under större delen av sitt vuxna liv har han bott utomlands, framför allt i USA och Tyskland. Han studerade för Jacques Derrida i Paris, senare vid Stockholms universitet och vid Yale University. Hösten 1991 disputerade Fioretos i litteraturvetenskap med avhandlingen Det kritiska ögonblicket. Sedan 2001 är han docent i litteraturvetenskap och sedan 2010 professor i estetik vid Södertörns högskola och varit gästprofessor i flera olika länder. Våren 1991 debuterade han med den prosalyriska Delandets bok. Därefter har han utgivit en rad prosaböcker och romaner, många av dem prisbelönta och översatta till andra språk.

Anders Kapp, 2022-08-30

Bokfakta

• Titel: De tunna gudarna.
• Författare: Aris Fioretos.
• Utgivningsdag: 2022-08-17.
• Förlag: Norstedts.
• Antal sidor: 497.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Mary.
• Författarens hemsida.
• Läs vad andra skriver om boken.